Näsflöjten är rodd i (sin första) hamn. I morgon görs sista föreställningen på plats i Vadstena innan Näsflöjten efter en kortare paus återupptas i det vackra norr. Nu, då premiären är genomförd och de flesta recensioner levererats till en överraskande mängd redaktioner, kan jag konstatera att Näsflöjten tagits över lag mycket väl emot. Flera riktiga hyllningar. Dessutom en hel del glada tillrop med hörbarhetsrelaterade invändningar och andra kritiska synpunkter. Och sist men inte minst: ett par härliga sågningar (kolla www.nasflojten.se för att ta del av de recensioner som ligger på nätet).

Jag och Magnus hade nog väntat oss fler attacker än de två som levererats (GP och Expressen) mot detta vårt märkliga tilltag, att skriva en opera med kulturpolitiken som utgångspunkt. Eller rättare: med skillnaden mellan konst och kultur som utgångspunkt. Och som krydda: en drift med bevekelsegrunderna för arbetet med kulturpolitiken.

För egen del blev det ett nytt sätt att arbeta med musiken som dramatisk medspelare. Möjligheten att arbeta med NEO och Petter Sundkvist blev - i tillägg till den hårresande roliga texten - en alldeles egen drivkraft parallellt med önskan om att göra så väl fungerande musikdramatik som möjligt. Helt enkelt ett projekt som har känts på riktigt. Därför kan jag nu med viss distans fundera högt över ett tabubelagt område. Nämligen de sågande kritikerna. Man  SKA inte kommentera recensenter. Det brukar alltid bli knasigt. De har nämligen tillgång till en annan medial apparat än man som regel har som upphovsman. Alltså tystnad. I det följande hoppas jag därför att det blir tydligt att jag inte önskar få deras recensioner omgjorda - eller att jag (gud förbjude) söker någon form av upprättelse...Den har jag i så fall redan fått i form av det komplement som flertalet tidningars recensenter utgjort i sammanhanget. Men vem recenserar recensenterna?

 Det journalistiska uppdraget har ett vitt tolkningsspann, och i det ingår förvisso allt från engagerade närläsningar till rena avfärdanden. Och det är klart att ett avfärdande i någon mening alltid känns värre för en konstnär än en kritik som tar avstamp i att man försökt förstå och möta ett verk. That's life. Intressant blir det ur ett annat perspektiv då man som upphovsman inte längre överraskas (likt recensenten i Näsflöjten, Zeke Bupp) av enskilda recensenters utlåtanden. Då man i princip kunnat skriva dem själv och överräcka dem vid premiären till skribenten i fråga för att bespara dem åtminstone  den kvart det tagit dem att knattra ner det redan färdigtänkta. I fallet Masthuggs-Adorno, har jag i mer än ett decennium kunnat påräkna ett modernistrelaterat avfärdande - Österling är för mycket "design" för mycket mondänitet (eller bara skralt hantverk). På sin fnösketorra prosa puttrar han vidare i längtan efter en opera som inleds med ett två timmar långt instrumentalt kluster.

I fallet Expressen fick jag vid min senaste operapremiär på Folkoperan en sågning av samma recensent då som nu. Även då försökte hon fullborda sitt (aggressiva) avfärdande med närmast hatiska inlägg på sin blogg. Hon parar okunnighet (förlåtlig) med riktig teen-age-school-bully-mentalitet (förvånande i hennes ålder). Och är påfallande provocerad även då hon uppenbarligen upplevt något slätstruket.

Titta gärna in på hennes blogg där hon på rikslikarmanér konstaterar att Näsflöjten blev en flopp, och hur hon fäktar på med de mest intressanta svingar. Kolla sedan på arkivet för mars 2007. Där beskriver hon hur hon försökt locka ett par ungdomar att skriva ned sin upprördhet över min förra opera mot löfte om publicering på bloggen.

Det man funderar över som upphovsman är kanske inte så mycket att det är tråkigt att det ärliga uppsåtet bakom det ganska stora arbete som en opera innebär möts med mobbingfasoner - det får man liksom hacka i sig. Det är snarare så att ens empatiska sida vaknar. För vad driver en recensent att vifta med presskortet  för att ta sig in på en premiär som han/hon redan har en ganska klar bild av hur han/hon kommer att beskriva?
Jag trodde de som antingen hyllat - eller sågat - någon artist eller upphovsman i integritetens anda brukade avstå från åtminstone den nästkommande produktionen eller konserten.
På Expressen.se kan man dessutom följa hur samma recensent på ett intressant sätt lyckas visa på sin egen roll som oberoende röst i recensentöknen. Hon anklagar kollegor för jäv. Tycker att de andra ska upphöra med för nära kontakt med de som utför.

Inspirerande då - för den integritetssökande- att se den devota Malena-feature som är publicerad på expressens egen TV. Kan särskilt rekommendera den flygresa recensenten företar tillsammans med den uppenbart älskade artisten (I högan sky med Malena Ernman).

För egen del känner jag mig rätt trygg med mottagandet av Näsflöjten. Glad över texten, sångarna, regin och scenografin - och inte minst den fantastiska publiken. Ej att förglömma de underbara människor bakom scenen som gjort arbetet möjligt att realisera (Sanna o Martin- vilket jobb!). Jag hoppas verkligen få jobba med alla dessa människor igen!
Kanske Expressen kan publicera den kommande recensionen på min ännu oskrivna opera redan nu?

Igår sände Mitt i Musiken ett inslag innehållande en intervju med mig, angående mitt tilltag att utannonsera mina kommande nio symfonier. Kanonkul! I bakgrunden spelades musik av mig. Musiken hade SR hämtat från min myspacesida, något som förvånade mig lite, eftersom SRP2 själva beställt ett gäng verk som torde ligga lättåtkomligt i arkiven, dessutom en diger lista med konsertinspelningar. Men det blev ett bra inslag likafullt, även om lite orkestermusik hade haft en starkare koppling till mitt projekt. Det som dock inte sades (vad jag kunde höra) var vilka som spelade. För er som hörde programmet, kan jag iallafall avslöja att på min myspacesida ligger just nu:

1. Embla, för altgitarr. Spelat av den allestädes närvarande Stefan Östersjö. Verket komponerades för ett konsertprogram med Bach+nyskrivet. Uruppfördes i Danmark...tror jag..?

2. Love; formal aspects. Framfört av den intressanta ensemble SONOR (från Baku, Azerbadjan) med Farida Mamedova som svets-sopran. Dirigerade gjorde kamrat Freisitzer (Wien, Österrike)

Det senare verket finns omskrivet i min milt självbiografiska ego-bok, "Den musiska fronten". Hur det nu kom sig, hade verket vid uruppförandet en så stark inverkan på en man i publiken (i tyska kyrkan i Baku), att han fick föras ut av vakter p.g.a obscena rörelser uti byxficka.

Ja jisses. Musikens makt...

Jorå. Det funkar att sluta med nikotin. Man blir visserligen en ännu knepigare typ än vanligt, men det lär visst vara övergåeende. Jag ser ljuset i slutet av tunneln. Oroar mig dock för den lätt predikande ton jag hör gro i mitt sätt att tala om nikotinets faror.
På tal om predikan, har jag visst lyckats provocera en och annan genom den helsidesannons jag satt in i tidskriften OPUS senaste nummer. Jag bjuder där ut mina kommande nio symfonier till försäljning. Verken skall utformas som personliga porträtt av beställaren (utom den första som utformas som ett personligt porträtt av Schumann - beställare är Helsingborgs symfoniorkester). Uppenbarligen finns det fortfarande en och annan som tycker att tonsättare ska ligga och trycka och låta den gudomliga nåden (alternativt osynlig eller iallafall diskret lobbying) avgöra vilka konstnärliga vägar man beträder, och framförallt: det bör vara offentligt finansierat.

För egen del kan jag konstatera att jag visserligen fått komponera en j-a massa genom institutionella beställningar. Men jag har aldrig kunnat ge mig på några långsiktiga konstnärliga utvecklingslinjer.

Till det lämpar sig helt enkelt inte vårt system. Det vore intressant om min idé också kunde generera en liten debatt om bevekelsegrunder. Vilka osynliga koder lever vi med och vilka tycker vi att andra bör foga sig i - och vilken relevans har koderna...egentligen..?
Blir man sur för att tonsättaren
1. vill något?
2. ger sig till att fläska på med en helsidesannons, som vilken artist, institution eller skivbolag som helst..?
3. gör något som tonsättare inte ska göra, för att det "smutsar ner" (= tonsätteriet har länge lidit av gamla vurmer för renhetsideal som kanske bottnar i ...hm...hoppsan...) ?

Imorgon är det dags. Då tar jag slutligt avstånd från min tidigare identitet - den identitet som varit kopplad till rökning och snusning. Alltsedan jag köpte min första svarta basker (16) så var paketet med gauloises ett självklart komplement till den bohem-pingstpastor-look som jag odlat parallellt med att jag beträdde den konstnärliga banan, och snuset har varit ett sätt att upprätthålla den mentala kontakten med mitt Gällivare-ursprung...:-) Patetiskt? Självfallet. Så nu har jag laddat upp med mängder av vatten inför helgen, samt följande aktiviteter:

1. Ariettes oubliées (Debussy, familjärt kallad Klådan) som ska inövas i mina förmodat skakiga pianofingrar.

2. Dowlands Booke (s) of Songs, som ska fungera som balans till den milda depression som lär inträda då man slutar med nikotin (Flow my tears - det är inte alltid fel med lite depp). Jag ska nog dock avstå att försöka fila gitarrnaglarna - de är säkert sönderbitna redan före frukost.

3. Aebersolds improvisationsmetod som jag fått av min kamrat Danne i NBB. jojomensan. Trumpeten ska få sig en omgång och jag ska fanimig lära mig något om jazz också, någon gång i helvete.Och få är nog de som vågar klaga på min ambis i mitt abstinenta och lättretliga tillstånd. Jag kanske rentav ska iscensätta lite bråk genom att börja öva läppdrillar (utan uppvärmning). Det brukar pigga upp.

Om ni följer nedanstående länk till SR:s webbradio, samt snabbspolar framåt cirka 58 minuter i programmet, kan ni höra Katarina Widells version av min blockflöjtskonsert Thisbe!

http://www.sr.se/webbradio/?type=broadcast&Id=1143290&BroadcastDate=&IsBlock=1

Ibland får man aledning att fundera över skillnaderna mellan konstformerna. Teatern hålls ibland upp som ett föredöme för oss musikmänniskor - ett föredöme då det gäller tillgänglighet i uttryck, politisk sprängkraft och allmän begriplighet. Många är också de diskussioner jag deltagit i där både jag och tonsättarkollegor drömt sig bort till ett läge där det ägnas 6-7 veckor åt att repetera in de nya verken (teatern) istället för tre dagar (musiken).

Musiken har sina later. Dirigentkulten och andra omotiverade distansskapande traditioner ligger som ett kläggigt och bromsande tuggummi under sulorna på potentiella konsertbesökare. Men en sak måste sägas till musikens fördel. Det finns- på gott och ont- ingen tid för "psyktjat" (begrepp lånat av Ulla Skoog). Folk i svängen är som regel välutbildade och väl lämpade för de uppgifter de anställts för. Skulle en tuttiviolinist plötsligt krisa under en repetition och utropa "jag håller inte alls med om att jag ska spela pianissimo här. Så kan inte Mozart ha tänkt då han skrev andraviolinstämman!" eller något annat som skulle fordra långa diskussioner och MBL-samtal, skulle personen inte bli långlivad. Vad jag hör från teaterhåll och musikerkamrater som jobbat i den svängen, är det ofta som krisen och psyktjatet är arbetsmetod - en tidskrävande arbetsmetod som dock inte alltid har en rak koppling till föreställningarnas eventuella kvaliteter.

Missförstå inte. Jag tycker att det måste finnas plats för reflektion. Musiken behöver mer sådant utrymme i en cirkus som är avpassad för betongklassikerna. Men lite sans kan man väl ändå begära...

Det är väl också så att det utrymme som ges åt teaterns småstadsnarcissister känns lite provocerande. Det kanske är så att för mycket uppmärksamhet getts åt en konstform som inte riktigt vet vad den ska göra av all hippfaktor, och därmed flödar över av självömkan och tjuvnyp.Jag är benägen att utropa "klipp håret och skaffa ett jobb!".

Men det är väl en del av tjusningen med konstnärskapet - att det gestaltar sig så olika inom olika discipliner. Musiken med sin tunga teoretiska börda och 1000-åriga tradition att förhålla sig till. Teatern med sin krock mellan commedia dell'arte, tysk litteratur och naturalistiskt ok. Klart vi alla är pressade...

På tal om narcissism får jag be att rekomendera operabloggen på nasflojten.se!

 

Helt objektivt kan jag konstatera att den enda som presenterade ett självständigt konstnärligt förhållningssätt under solistprisfinalen i Helsingborg i lördags, var blockflöjtisten Katarina Widell.

Att hon som ett av finalstyckena spelade min blockflöjtskonsert Thisbe, kan möjligen vara en bidragande anledning till mitt alldeles objektiva omdöme. :-)

Dock räckte inte detta till en seger i denna illustra tävling som finansieras av bl.a. Rikskonserter och Kungliga Musikaliska Akademien

Vid sidan om att jag självklart och oförblommerat stödjer alla solister som väljer ett verk av min penna, så kändes det i lördags som om Katarina stod för något alldeles unikt i sammanhanget.

För mig innebär nämligen konstnärskapet ett visst mått av risktagande, och då helst en bra bit ovanför grundläggande musikaliska koncept av typen "rätt-rent-rytmiskt".

De övriga två solisterna, båda sångerskor presenterade habila versioner av pärlor från förr - pärlor som dessvärre fordrar en långt större närvaro än vad dessa förvisso mycket begåvade kvinnor levererade för att lyfta till en ny och konstnärligt intressant nivå.

Vid sidan om detta bör man naturligtvis fråga sig om tävlingens karaktär verkligen är av den arten att konstnärskap och mod riktigt passar in. Det kanske "bara" är en arena för (om än duktigt och begåvat framförd) mainstream, och ska så vara.

Enbart ekvilibrism av traditionellt och till intet förpliktigande snitt är dock i sig ett möjligt hot mot musikerns/solistens roll. Det vore därför dags att i sådana här sammanhang premiera musiker som vågar ta ut några verkliga svängar, bortom t.ex. det flickaktigt skälmska som tycks vara det som den traditionella operarepertoaren har att erbjuda vid sidan om den fulminanta galenskap som många kvinnoroller excellerar i.

Tips till akademien vore att skapa två kategorier - en som ramar in den västerländska "mainstream"-repertoaren och en som ger rum för risken, improvisationen och experimentet. Om inte annat så för att ge också den sidan av musikeryrket ett ansikte för framtiden, och inte bara det anpassliga och mästerverksfixerade förhållningssättet.

Förra gången jag var i Berlin var för åtta år sedan under Euroclassic-festivalen. Då insåg jag behovet av företagarförsäkring...I applådtacket efter ett uruppförande i gamla Schauspielhaus, skulle jag imitera en kollega som på ett schwungfullt sätt sprungit igång applåderna under en konsert i Göteborg - han startade från ena änden av salongen och drog med sin energi upp applådnivån till ett kulmen som nåddes då han ledigt svingade sig upp på scenen. I Berlin började Österling älga på i god fart, och si! Applåderna steg i takt med att mitt tempo tilltog. Dock insåg jag alltför sent att scenkanten i Berlin var betydligt högre än den i Göteborg...jag saxar paniskt och ovigt upp på scenen och ramlar in i sopranen Farida Mamedova, som på ett stabilt vis tog emot smällen.

Denna gång i Berlin var det inte utrymme för den sortens missöden. Jag var där för att bl.a. tala om orkesterns kommunikation och kunskapsöverföring inför ett kollektiv bestående av orkestermusiker från hela världen. Bland de svenske noterades - förutom mina kära kollegor på Musikerförbundet - en skara trevliga musici från Kgl Filharmonin. Denna vecka noteras följande:
- min bok "Den musiska fronten" är slut på förlaget...måste trycka fler (vem fan hade trott det?)
- Onsdag/torsdag i Umeå för Stockholms länsblåsarsymfonikers räkning - arbetsgivarorganisationen SVensk Scenkonst håller stämma! Ser också fram mot den käre kollegan Mats L Gothes opera på onsdagkvällen.
- på torsdag (15.32) öppnar bloggen om operan Näsflöjten (jag och librettisten skriver och filmas...) www.nasflojten.se!
- på lördag håller jag (förhoppningsvis på plats) tummarna för Katarina Widell som spelar min blfl-konsert med HSO i solistprisfinalen!

En intensiv vecka går mot sitt kulmen. Samtidigt som jag avrundar på Musikerförbundet inför en liten tjänstledighet, har jag haft det första styrelsemötet som ordförande för Stockholms läns blåsarsymfonikers styrelse - ett mycket spännande uppdrag för en dynamisk orkester. Dessutom har det varit en hel del fotarbete runt min opera, Näsflöjten. Man kan titta på en försmak av de planerade inblickarna i arbetet med operan på www.nasflojten.se. Jag och librettisten Magnus Lindman kommer att blogga och filmas under arbetet - garanterat galet.
Då veckan led mot sitt formella slut fick jag veta att jag förväntas hålla ett tal i Berlin på tisdag. I ett ämne som jag väl inte alldeles var förberedd på. Sammanhanget är Féderation Internationale des Musiciens, och det ska bli mycket intressant att se hur jag tänker lösa detta..:-)

Detta med Näsflöjten - den opera som jag och Ma(g)nus Lindman håller på med, blev flitigt uppmärksammad i tidningarna runt om i Sverige. Kanske var det detta man väntat på...operaämnet som utgör den felande länken mellan Monteverdis Orfeo och det samtida medvetandet. Eller så var det för att vi pryade hos kulturministern...:-)

En av tidningarna, GP tror jag, kostade på sig att spinna lite vidare på vad som månde bliva nästa operatema för mig och Magnus. Helaftonsföreställningar om SCB eller Sahlgrenska, kanske, funderade den uppsluppet puttrige skribenten i Götet.

Kan det vara så att operan är predisponerad för att röra sig ibland hjälmar och svärd, lungsiktiga kvinnor och bedragande män?

Nå't lurt är det. För då man pratar med folk generellt om opera är det ofta just det orealistiska draget man kritiserar - eller den nära Monty-python-upplevelse som många uppsättningar utgör (med den ofrivilliga humor som uppstår då man försöker gifta naturalistiskt skådespeleri med musik som vill något helt annat). Men då vi nu tar utgångspunkten i en alldeles verklig värld, förvånar det och väcker intresse: "opera om kulturpolitik...går det verkligen?"

Svaret är naturligtvis ja.

Operan finns närmare än man tror. Jag upplever mini-operor varje dag, live, i hemmet och på jobbet, på stan och i Sabis i Tullinge. Roar mig med att fantisera om vilken sorts musik som måste ackompanjera den pressade busschaufför som, riden av många års samlade bitter-demoner, skriker åt oss passagerare att han "skiter i om han inte ser oss som inte bär reflexer, utan det är för vår egen skull vi ska bära dem". Vilket solo! Vilken aria!.

I min extremt dåligt korr-lästa bok "Den musiska fronten", lägger jag ut texten kring vad det musiska språket är. Om man vill kan man höra den ständiga musik som allt mänskligt liv genererar. Det svåra är att tolka, förstå och förklara. Eller så är det bara skitlätt. Som Lars-Johan brukade säga: det är bara att sätta tonerna i rätt ordning.