WHERE THE ACTION IS 12 juni

Japp då var första dagen avklarad av Stockholms egna rockfestival och rockharderredaktionen var på plats med kameran och anteckningsblocket. Några korta insikter så här på nattkröken. Ovan ser ni Dundertågets Robert Pehrsson

1. Seasick Steve= Rockade andan av den regntunga stämningen på stora skuggan. Alla stiffa 08:or verkade älska deltablusen och skvätteöl hejdlöst på varandra. Seasick skämtade och halsade ur en flaska Jack Daniels. Jag gillade verkligen första anblicken av denna powerduo. Mera deltablues, tack. ****

2. The international noice conspiracy= Likt ett tidigt The Doors dundrade dessa duracellkaniner in på minsta scenen iklädda violet plysch. Har aldrig sett dem och var ladda som tusan. Plattan där Rick Rubin rattade 2006, visade att dessa tegpunkare verkligen kan spela. Dennis Lyxèn såg ut som en yngre Robert Gustavsson (komikern) och öste på med alla poser man kan hitta i ett rocklexicon. Mellansnacket var gigets höjdpunkt då han sågade piratpartiet vid fotknölarna och bad publiken att dra åt helvete. Härligt. Äntligen fick jag första pungsparken. JÄVLAR VAD DEN SVED. Tyvärr lyckades inte bandet lyfta musikalsikt utan stannar vid godkänt. Mera närvaro och lämna rockklyschorna i Ume älven, omedelbart. Fan ni är väl in U2? ***

3. Pixies = Vilken uppenbarelse, en hitkavalkad med ett onskefullt ljud. Magiskt. Bassisan Kim Deals glada uppsyn och ständigt tackande på svenska glade mig. Hennes mörka år i heroinets bakvatten är bortblåsta och hon sjunger så vackert och rått. Setlisten var smakfullt komponerad och vi fick 75 min maxad Pixies skruv, med ett gitarrljud från hinhole. *****



4. Dundertåget = Årets kritikerhajp. Har självrecencerat Thunder express som var godkända för ca 3 år sedan. Strängen spelar gitarr som en gud, men vart är låtarna? Soundet är trist, texterna brillianta. Kejsarens nykläder får bakläxa. Villa ha bättre riff och melodier i morgon tack. **

5. Neil Young = Min kropp värkte efter nästan 5 mils löpning denna vecka och detta gjorde sig påminnt i publikhavet. Såg Niel 1993 på roskilde senast, och det är en av de starkaste konsert minnen jag någonsin varit med om. De giget kom som från en blixt på en klar himmel. Idag var det annorlunda. Kompetent men lite segt. Bandet var kalas bra men jag var ej på topp. Setlisten var godkänd. En stark 3:a blir det utan tvekan. Mannen är en legend och med hustrun Peggy på kör och piano var vackert att se.

Imorgon Magic Numbers bland annat.

Rockhälsningar

Redaktör Daniel;)

Swedenrock festival torsdag 4 juni

Fredagens program

I och med att vi – trots ambitiösa försök att supa och kedjeröka oss varma/ihjäl – troligen snart förgås av köld så blir de ingen Uriah Heep-recension inatt. Var är Bulletbussens varma omhändertagande famn, med Angelwitch, AC/DC och Accept när man bäst behöver den? Jag blir emo.

Låt oss i stället blicka framåt över de kommande tre dagarna och nätterna, så att även ni som fastnade på campingen med ett trött hångel eller gamnacke kan skämmas lite i efterskott, om inte annat.

Attack på torsdagsprogrammet! Del 1 av 3:

13.30 Grand Magus (Zeppelin Stage) bild ovan från festivalen 2004
Fjärde albumet, Iron Will, från Stockholms hårdaste powertrio var fjolårets bästa metalplatta i mitt universum. Kan man hoppas på förkrossande tunga versioner av Lodbrok och Like the Oar Strikes the Water? Ja, troligen.

13.30 Dan Baird (Festival Stage)
Ett sannolikt okänt namn för den yngre publiken men med ett förflutet i boogieveteranerna Georgia Satellites lär Bairds scenkonst innebära välspelad bluesrock. Inga fel.

15.00 The Outlaws (Sweden Stage)
Undvik Volbeat och kolla i stället in ett av 70-talets ledande rockband från den amerikanska södern. Dessvärre är hälften av originalmanskapet döda, däribland ässet Hughie Thomasson som några kanske känner igen från Lynyrd Skynyrds senaste tioårsperiod.

16.00 H.E.A.T. (Zeppelin Stage)
Det är inte okej att spela i schlagerfestivalen men vi gör ett undantag i den popkulturella snobbismen och går och kollar in H.E.A.T:s krispiga blöjrock.

18.15 The Tubes (Sweden Stage)
Klassisk westcoast, men inte så insmickrande som AOR-kollegorna Foreigner och Journey utan med Zappa-artad satir och skärpa. Anförda av den stundtals bizarre sångaren Fee Waybill.

20.00 ZZ Top (Festival Stage)
Trummisen Frank Beard har varit var trött i många år, men gitarristen Billy Gibbons och basisten Dusty Hill klarar ändå att ro hem vartenda ZZ Top-gig, även efter 40 år som band.

20.30 Bullet (Zeppelin Stage)
Orättvist att sätta Sveriges främsta uttolkare av den rena råbarkade hårdrocken samtidigt, då extremt många potentiella fans lär vara på ZZ Tops konsert. Men försök ändå pinna förbi lagom till deras avslutning.

22.00 Veins Of Jenna (Gibson Stage)
Farväl Falkenberg sa de och drog till Los Angeles för att försöka leva alla Guns N’ Roses-, Mötley Crüe- och Ratt-drömmar. Ett proffsigt liveband blev de på kuppen som gör en bra sleazerockversion av Tom Pettys Refugee.

23.30 Twisted Sister (Festival Stage)
En slentrianbokning som headlineband fastän frontmannen Dee Snider inte direkt är känd för att leverera några jävla slentriangig. Headbanga nacken ur led till deras odödliga high school-hits och garva lite åt hela spektaklet.


Sicket jäs! Bulletbussen ifjol.

Upplagd av EZR kl. 22:56 0 kommentarer

Etiketter: sweden rock festival

Witchcraft ons 19.45

Onsdagen har hittils bjudit på Deathstars – Sveriges främsta metalband med människa-maskin-interaktion, uniformer och festliga artistnamn som Whiplasher Bernadotte. Därefter Hysterica, som är ett slags kvinnligt Manowar, återförenade Torch och nu i bakgrunden Amon Amarths vikingadød.
På fjärde största scenen, Zeppelin, stod 19.45 Örebros finaste flumrockare, Witchcraft och levererade ett generöst, varierat men ändå lite mastigt set i den begynnande kylan som nu nästan är förlamande. Vi tillber han med hornen året om och får detta aprilväder i tack? Sug och fräls.
Witchcraft har det senaste året tagit steget till större scener, via bland annat en förbandsturné med Motörhead. Sångaren och gitarristen Magnus Pelander äntrar scenen och välkomnar publiken med Trekkiehälsningen, varvar svensk- med engelskspråkiga låtar och propagerar för Pentagram. Och band som gillar Pentagram gillar jag.
Jansson straffar trummorna barskt, men kvällens insats gör basisten Ola Henriksson som med tajt pondus och ett frenetiskt Cliff Burtonskt huvudskak lägger grunden i ett sound som på Zeppelinscenen dessvärre är lite för yxigt, torrt och modernt.
Trots allt en bra inledning på festivalen.
Härnäst: inte frysa ihjäl! Kröka ner sig? Men i vilket fall stanna klar i knopp för Uriah Heep – som bjuckar på bashjälten Trevor Bolder från Bowies Spiders From Mars-band.

1:37 PM 

0 Comments

(Add Comment) |

0 Kudos

Translate

Powered by

English

Albanian

Arabic

Bulgarian

Catalan

Chinese

Croatian

Czech

Danish

Dutch

Estonian

Filipino

Finnish

French

Galician

German

Greek

Hebrew

Hindi

Hungarian

Indonesian

Italian

Japanese

Korean

Latvian

Lithuanian

Maltese

Norwegian

Polish

Portuguese

Romanian

Russian

Serbian

Slovak

Slovenian

Spanish

Swedish

Thai

Turkish

Ukrainian

Vietnamese

Swedenrock festival torsdag 4 juni

Fredagens program

I och med att vi – trots ambitiösa försök att supa och kedjeröka oss varma/ihjäl – troligen snart förgås av köld så blir de ingen Uriah Heep-recension inatt. Var är Bulletbussens varma omhändertagande famn, med Angelwitch, AC/DC och Accept när man bäst behöver den? Jag blir emo.

Låt oss i stället blicka framåt över de kommande tre dagarna och nätterna, så att även ni som fastnade på campingen med ett trött hångel eller gamnacke kan skämmas lite i efterskott, om inte annat.

Attack på torsdagsprogrammet! Del 1 av 3:

13.30 Grand Magus (Zeppelin Stage) bild ovan från festivalen 2004
Fjärde albumet, Iron Will, från Stockholms hårdaste powertrio var fjolårets bästa metalplatta i mitt universum. Kan man hoppas på förkrossande tunga versioner av Lodbrok och Like the Oar Strikes the Water? Ja, troligen.

13.30 Dan Baird (Festival Stage)
Ett sannolikt okänt namn för den yngre publiken men med ett förflutet i boogieveteranerna Georgia Satellites lär Bairds scenkonst innebära välspelad bluesrock. Inga fel.

15.00 The Outlaws (Sweden Stage)
Undvik Volbeat och kolla i stället in ett av 70-talets ledande rockband från den amerikanska södern. Dessvärre är hälften av originalmanskapet döda, däribland ässet Hughie Thomasson som några kanske känner igen från Lynyrd Skynyrds senaste tioårsperiod.

16.00 H.E.A.T. (Zeppelin Stage)
Det är inte okej att spela i schlagerfestivalen men vi gör ett undantag i den popkulturella snobbismen och går och kollar in H.E.A.T:s krispiga blöjrock.

18.15 The Tubes (Sweden Stage)
Klassisk westcoast, men inte så insmickrande som AOR-kollegorna Foreigner och Journey utan med Zappa-artad satir och skärpa. Anförda av den stundtals bizarre sångaren Fee Waybill.

20.00 ZZ Top (Festival Stage)
Trummisen Frank Beard har varit var trött i många år, men gitarristen Billy Gibbons och basisten Dusty Hill klarar ändå att ro hem vartenda ZZ Top-gig, även efter 40 år som band.

20.30 Bullet (Zeppelin Stage)
Orättvist att sätta Sveriges främsta uttolkare av den rena råbarkade hårdrocken samtidigt, då extremt många potentiella fans lär vara på ZZ Tops konsert. Men försök ändå pinna förbi lagom till deras avslutning.

22.00 Veins Of Jenna (Gibson Stage)
Farväl Falkenberg sa de och drog till Los Angeles för att försöka leva alla Guns N’ Roses-, Mötley Crüe- och Ratt-drömmar. Ett proffsigt liveband blev de på kuppen som gör en bra sleazerockversion av Tom Pettys Refugee.

23.30 Twisted Sister (Festival Stage)
En slentrianbokning som headlineband fastän frontmannen Dee Snider inte direkt är känd för att leverera några jävla slentriangig. Headbanga nacken ur led till deras odödliga high school-hits och garva lite åt hela spektaklet.


Sicket jäs! Bulletbussen ifjol.

Upplagd av EZR kl. 22:56 0 kommentarer

Etiketter: sweden rock festival

Witchcraft ons 19.45

Onsdagen har hittils bjudit på Deathstars – Sveriges främsta metalband med människa-maskin-interaktion, uniformer och festliga artistnamn som Whiplasher Bernadotte. Därefter Hysterica, som är ett slags kvinnligt Manowar, återförenade Torch och nu i bakgrunden Amon Amarths vikingadød.
På fjärde största scenen, Zeppelin, stod 19.45 Örebros finaste flumrockare, Witchcraft och levererade ett generöst, varierat men ändå lite mastigt set i den begynnande kylan som nu nästan är förlamande. Vi tillber han med hornen året om och får detta aprilväder i tack? Sug och fräls.
Witchcraft har det senaste året tagit steget till större scener, via bland annat en förbandsturné med Motörhead. Sångaren och gitarristen Magnus Pelander äntrar scenen och välkomnar publiken med Trekkiehälsningen, varvar svensk- med engelskspråkiga låtar och propagerar för Pentagram. Och band som gillar Pentagram gillar jag.
Jansson straffar trummorna barskt, men kvällens insats gör basisten Ola Henriksson som med tajt pondus och ett frenetiskt Cliff Burtonskt huvudskak lägger grunden i ett sound som på Zeppelinscenen dessvärre är lite för yxigt, torrt och modernt.
Trots allt en bra inledning på festivalen.
Härnäst: inte frysa ihjäl! Kröka ner sig? Men i vilket fall stanna klar i knopp för Uriah Heep – som bjuckar på bashjälten Trevor Bolder från Bowies Spiders From Mars-band.

1:37 PM 

0 Comments

(Add Comment) |

0 Kudos

Translate

Powered by

English

Albanian

Arabic

Bulgarian

Catalan

Chinese

Croatian

Czech

Danish

Dutch

Estonian

Filipino

Finnish

French

Galician

German

Greek

Hebrew

Hindi

Hungarian

Indonesian

Italian

Japanese

Korean

Latvian

Lithuanian

Maltese

Norwegian

Polish

Portuguese

Romanian

Russian

Serbian

Slovak

Slovenian

Spanish

Swedish

Thai

Turkish

Ukrainian

Vietnamese

xANCHORx turnébloggar; del 1

Anchor är ett musikaliskt straight edge-kollektiv på fem snubbar från Göteborg, Stockholm och Stavanger som började spela hardcore ihop för två och ett halvt år sedan. Målsättningen var att skapa ett band som var politiskt engagerat och turnerade mycket. Sagt och gjort, nu sitter jag, Claes Nordin Tärby sångare i bandet med tre skivsläpp i bagaget och 150 spelningar i ryggen, i Phoenix och knåpar ihop några rader inför för första utflykt i USA.

Välkomna till Arizona, där Anchors USA-turné tar sin början!

Söndag 17 maj 2009, på tåget mellan Stockholm - Göteborg:

Jag gick på toaletten, hämtade en gaffel i cafeterian; där någonstans på vägen blossade en storslagen vision upp av en turnédagbok och en början på någon form av karriär inom media. Äntligen kan jag komma igång; utbildningar, kontakter och idéer far omkring i huvudet och peppad som fan rotar jag fram min dagbok för att skriva de första raderna på det här äventyret. När jag hittat pennan infinner sig känslan av att allt är omöjligt och lagom till att jag börjar skriva märker jag att inte ens min handstil har utvecklats på 20 år och drömmen dör i mina händer.

Tisdag 19 maj 2009 kl 12.00, "We burn that bridge when we get to it.":

Jag har ingen iPod, jag har ingen iPod, jag har ingen iPod. Säg inte till min blivande fru att jag hatar barn. Jag skaffade en ny telefon igår för att få en musikspelare på flyget. Något sket sig när jag lade in filerna och jag blev utan skydd från omvärlden.

Tolv timmar innan vi skulle kliva på flyget får jag en bomb i knäet som exploderar i samma sekund. Ledsen, arg och besviken kommer jag av mig lite. Jag hade planerat så hårt och oroat mig för att något skulle gå fel men jag hade inte räknat in att jag själv kunde åka iväg och riskera att tappa peppen med oro över min egen framtid. Nu blev det så, livet svänger och man kan inte förbereda sig på allt. Men detta liv får jag ta tag i när jag kommer tillbaka till det. Nu är jag i USA i över en månad och ska uppleva och leva.

Väl i stoppet i Chicago så börjar jag känna att livsglädjen kommer tillbaka. Jag känner att jag faktiskt ska göra något som är så helt otroligt fett och något jag drömt om sedan jag började spela i band. Jag har sex timmars väntan här på mitt nästa flyg så jag går ut i den varma solen, hamnar på en gräsmatta och inser igen; helvete, jag ska turnera i USA, Mexico och Kanada. Det finns inget tid att hänga läpp!

Onsdag 20 maj 2009 kl 08.30:

Det kommer aldrig att ske igen att hela Anchorkollektivet går upp och hänger 06 på morgonen. Att se Fredrik (bas) peppad före 12 händer bara inte. Men jetlagen fick kroppen att tro att det var fyra och dags att stiga upp. Idag ska vi köpa strängar och cymbaler. De andra har fått sina gitarrer och lite nya grejer. Vi hoppas nu jävligt mycket på att vår merch ska anlända annars står vi utan 400 tröjor. Skivorna har anlänt men vem fan köper sådant nu för tiden? Jo, folk som går på våra spelningar. Just det!

Imorgon far vi till San Diego. Det känns så jävla fett. Vår första spelning är ikväll. Ska bli kul men kommer antagligen blir väldigt slitsamt att spela här. I Europa har man spelat upp sig, turné efter turné och vi har gjort oss ett namn. Nu får man vara glad om folk stannar spelningen igenom. Kalifornien kommer att bli bättre på det sättet. Folk har bättre koll på oss där. Oavsett hur det blir är det sjukt fett att vara här!

Sitter och lyssnar på Downset - Do we speak a dead language? LA-kungarna förändrade mitt liv för 15 år sedan. Nu ska man själv bege sig mot helig mark. Dags att dra ut på stan, det ska visst bli över 40 grader idag!

/Claes Nordin Tärby

Länk: www.myspace.com/xanchorx

the Black Lips "200 million thousand" ****

Dom kallar det flowerpunk och jag kan inget annat än att hålla med. Att lyssna på 200 million thousand är lite som att gå med på en trekant hög på LSD med Johnny Thunders & 13th Floor Elevators. Något som förvånar en av att bara lyssna på musiken är att detta Atlantabaserade band beter sig som GG Allin på scen, vilket betyder att du ska akta dig för diverse kroppsliga vätskor om du överväger att se bandet live. 

Black Lips vrider tillbaka klockan på sitt femte skivsläpp 200 million thousand, då skivan genomsyras av 70-talets bästa utbud, nämligen punk & psykadelika. Som den ska låta! Första spåret take my heart flirtar ordentligt med dom gamla bortglömda hjältarna the Seeds, samma skitiga ljud & när på falska stämma, och sen är det är lite så det fortsätter! 

Min självömkan om att jag missat CBGS storhetstid gör sig märkbar när jag hör starting over.  Jag kan inte understryka nog att the Black Lips hade gjort sig bäst i ett sett mellan New York dolls & Television med diverse lowlifes dränkta i spyor backstage på världens mest omtalade punkgömma 1977!

Text: Fröken Bünger 

Bolag: Vice

Länk: http://www.myspace.com/theblacklips

OLIVER WEERS – Get Ready *

Polerad och hurtig (vad jag antar) kristen hårdrock från Danmark med trötta låttitlar som Get Ready, Calling For You och First Day Of Our Life, låter det spännande? Om JA, hör av dig exempelvis genom att kommentera detta inlägg så skickar jag skivan gratis. Om NEJ, luta dig tillbaka och försök få ut ett eller möjligen två goda skratt i vad som återstår av recensionen.

Att vara svårt sjuk i körtelfeber, beta av ett Robot Wars-maraton, sittandes på en cykel där endast sadelstången finns kvar att sjunka ned på, samt ideligen behöva springa till dörren och öppna då Irma Grese ringer på och tvingar sig in med skitiga SS-stövlar, är något jag mycket hellre pysslar med än tar mig an detta musikaliska helvete.

När jag lyssnar på ”Get Ready” och samtidigt granskar konvolutet, där Robert själv står uppställd vid ett vattenbryn en kulen dag, med teddybjörnliknande utseende och två decimeter för bredbent, så skäms jag så mycket att jag på allvar vill byta ut huden mot bensin och börja jobba på Tomteblossfabrikens testavdelning.

Sluta släpp sådant här tack, eller åtminstone se till att hålla distributionen strikt till de länder som kan tackla denna dynga (det vill säga bara Tyskland).

Betyg *
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Target
Länk: www.myspace.com/oliverweersband

IRRBLOSS – Bloodline ***

Om man inte kan vara älskad, kan det hur konstigt det än låter ibland faktiskt ha sina fördelar med att vara hatad, men ingen kommer att tycka speciellt illa om IRRBLOSS törs jag påstå utan att sticka ut hakan alltför långt.

För drygt tio år sedan hade Bloodline antagligen stått sig betydligt bättre mot konkurrenternas då likartade Black Metal. Idag får den nöja sig med att bita ihop, dra på lillebrorkostymen och se på när 2000-talets mer spännande akter än en gång återuppfinner genren på sitt alldeles egna sätt.

Betyg: ***

Text: Manne Påhlsson

Bolag: Twighlight

Länk: http://www.myspace.com/irrblossband

ONE HOUR HELL – Product Of Massmurderer ***

Jag saliverar en smula av vällust av att granska Product Of Massmurderer-Boolketen. Däri trängs äckelsnygga polaroidfoton, blodstänk och en hel del pinaler från pappas verktygslåda, som ger sken av att vara med i bilden av helt andra orsaker än underlätta ett kojbygge ute på bakgården.

CARCASS, IMPALED och ABORTED känns nära till hands när den blågula plutonen ska granskas i sömmarna för första gången.

Så mycket köttande blir det dessvärre inte under de tio spår som skivan rymmer. Inget gurgel, inga spyor, inga blastbeats och inget smuts, men förhållandevis ”catchy” Death/Thrash med en gnutta tung Hardcore på toppen, vilket närmast får mig att tänka på landsmännen CARNAL FORGEs glansdagar (alltså egentligen bara debuten). Inte fy skam det heller kanske?

Ett förtydligande om att vi hört det förr och att säcken inte kan rymma speciellt mer av varan, känns nästan överflödigt, även om jag tycker svenskarna visar upp en ärligare och mer trovärdig sida än ett konkurrerande randomband från andra sidan Atlanten.

Betyg:***

Länk: www.myspace.com/onehourhell

Text: Manne Påhlsson
Bolag: Twighlight

Martin Schaub - Leaving the circus *

Herr Martin Schaub får mig att vilja slita av håret. Skulle jag någonsin bli kidnappad och torterad hade förövarna bara behövt spela fram till andra låten Clowns för att få mig att berätta vad som helst! Jag kan inte ens lyssna på skivan i mer än 20 sekunders intervaller, då jag väl testade att ta mig igenom en hel låt fick jag sätta mig och kjedjeröka i 15 minuter för att återfå mitt lugn!

Denna akustiska gitarr-pop är lika glad och naiv som en 7-årig flicka i en rosa förpackning som tror att hennes lillebror kom med storken. Texterna är ett enda långt nödrim om kärlek och annat ointressant dravel. Första låtens glada intro bjuder på en besk smak av dansband & Per Gessle, men övergår ganska snabbt till en stereotyp svensk popdänga alá Lars winnerbäck. Tredje låten Missiles from an angel lugnar ner tempot med sina dova trummor och en knappt hörbar gitarr, hade någon med mycket mörkare och inte så darrig röst lagt sång på denna hade det kunnat bli bra, man hade kanske t.o.m kunnat ignorera den vidriga lyriken 

Med tanke på detta blir jag aningen förbryllad när jag läser att han samarbetat med några av Sveriges bättre musiker nämligen Nicolai Dunger, Miss Li, Freddie Wadling & Hellsongs. Fast han har tydligen även beblandat sig med Lotta Engberg, enough said!  

Betyg: *

Text: Lisa Bünger

Bolag: NAX

Länk: http://www.schaubmusic.com/index.php?page=guestbookpage

Silverlane - My inner demon *

Jag startade ett krig mot powermetal vid 12 års ålder. Efter att ha spenderat alldeles för mycket tid i min dåvarande pojkväns pubertetshåla med väggarna tapetserade med Pamela Anderson & Pantera samt en skivspelare med Helloween på repeat, fick jag nog.

När jag nu lyssnar på my inner demon hamnar jag i samma helveteshåla igen! För varje gång jag trycker mig fram till nästa intro med en pianoballad väntade är som att spy upp i munnen och svälja igen. Kanske är sant som äldre folk säger att man vill ta livet av sig, blir våldsam och börjar dyrka satan när man lyssnar på denna sortens musik.

Detta uppdagar sig när jag genomlider 4,17 minuter långa Tears of pain då jag känner en stark lust att antingen slå någon på käften eller hoppa från balkongen för att slippa höra sångarens gnäll om att han "inte kan andas längre för att det gör så otroligt ont". Dessa lagom engagerade, talanglösa tyskar lyckas dock göra en skiva helt inom ramarna satta för just powermetal.

Betyg: *

Text: Lisa Bünger

Bolag: drakkar

Länk: http://www.silverlane.org/

RUMPELSTILTSKIN GRINDER – Living For Death, Destroying The Rest ***

Konsten i hur man lurar en lyssnare att det man gör faktiskt är jävligt bra:

Panga igång med en fläskig mix av Thrash av retrosnitt, Speed Metal och lite Death Metal. Få det framstå som drivigt, ungt och hungrigt, men visa ändå tydligt vart ni har era rötter. Se till att ha ryggen fri genom att ha en liten humoristisk framtoning och lägg stor vikt på att minst en i ensemblen bär bandana (för ANTHRAX och MUNICIPAL WASTE-fansens skull)!

Styr upp så att ni släpper era skivor på ett ”credigt” bolag. Relapse (som i det här fallet) är förträffligt. Sen är saken biff! Eller? Nej tyvärr är den inte det. Hade jag fått en genomlyssning på mig att tycka till om ” Living For Death, Destroying The Rest”, så hade jag kanske rullat ut röda mattan och stått först i ledet med mazariner och bryggkaffe av finaste sort i beredskap. Men när skivan fått snurra några vändor så konstaterar jag att RUMPELSTILTSKIN GRINDER inte är speciellt roliga, om än inte alls dåliga.


Betyg: ***
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Relapse
Länk: http://www.rumpelstiltskingrinder.com

Silver – Wolf chasing wolf ****

Mitt första intryck av skivomslaget var inte det bästa. Det verkade vara något dödsmetall-liknande konstaterade jag efter en kort inspektion av den dystra bilden.

Men när jag väl satte igång skivan fångade den mitt intresse nåt så enormt. Genom hela skivan satt jag och lyssnade på den fantastiska musiken som ett för mig okänt norskt band kan skapa. I själva verket var det något elektroniskt punkmetall-liknande, och det låter eget, vilket är svårt att förklara. Ganska mycket tyngre än vanlig rock, men ändå inte ”för” tungt typ sömniga Slipknot.

För mig går gränsen vid lite lättare metal, sen blir det för mycket ljud. De har fått fram ett alldeles eget, modernt sound som skiljer sig ifrån de andra genren. Ska man lyssna på Silver ska man inte göra det på bussen eller tåget där man tänker på annat, för då tröttnar man automatiskt på musiken och har inte lust att lyssna på den längre. Är man på dåligt humör kan ju lite bra musik pigga upp en. Det fungerar i alla fall för mig, Silver har piggat upp min tillvaro otaliga gånger.

Det är svårt att jämföra Silver med något annat band. Dels för att jag inte har lyssnat på så många andra band, men också för att Silver står på en plats för sig. Kika in deras hemsida så fattar ni vad jag menar med eget. Jag tycker hela skivan håller hög kvalitet, inte minst stänkaren No place left to go som är min klara favorit.

Alla låtar håller ungefär samma grymma stil. Och jag gillar det.

Våga du också.

Betyg:****
Debutant recensent: Per Lovén
Länk: www.thesilverband.com

Sleeping dervish - S/T **

Det här är riktigt blödigt Amerikanskt, fast tydligen svenskt. Tremannabandet håller till i Sveriges Hardcore-hjärta Linköping. Men i Linköping föds tydligen inte bara härjande moshpit-kids utan även blödiga poprockers som gör allt för att låta som Incubus. Jag tänker inte skära av dom hälsenorna denna gången, för detta är deras första studioinspelde demo.

De bjuder på tre väl producerade låtar där första spåret Star skulle passa in på MTV bland andra ointressanta förmågor. Där av skulle dom säkerligen vara förmögna att harva ihop en skara förvirrade fjortonåringar som fans, men det tilltalar inte mig ett dugg.

I både första och andra låten lyckas dom iallafall få till refrängerna tillräckligt bra, men sisa låten break yourself out är lika blek, frånstötande och tillintetsägande som min egna spegelbild efter att ha spenderat huvudet i toalettstolen en Söndagmorgon.

Sleeping dervish sätter normen för band som harvar runt på småstads-"basement-tävlingar" utan gage och med 99% säkerhet kommer dom inte längre än så.

Betyg: **
Text: Lisa bünger
Bolag: osignat
Länk: www.myspace.com/sleepingdervish

1st LIBERATION - "I got the right to lose my mind" ****

1st LIBERATION bjuder på en tredelad resa i sleaze och rockens tecken på denna demogiv. Influenser som GUNS 'N ROSES och MOTÖRHEAD är turligt nog inte för uppenbara. Även om inledande Whole lotta trouble får mina anti-kroppar mot plastig musik att skallra så är spåret catchigt och lägger en skön grund. Dessutom har nytändningen med nya strängplågaren Erik Henriksson utmynnat i märkbar hunger och attityd i deras ösiga rock n roll.

Min favorit bland låtarna är titelspåret. Där är LEMMY KILMISTER-andan på topp med amfetaminrus och järnkoll på instrumenten. Det blir kul att se vad dessa rockskallar kring 20 års strecket hittar på härnäst. Jag spår ett lukrativt samarbete med någon tillika laddad producent i framtiden. Där når 1st LIBERATION sitt genuint egna sound utan att behöva misstas för en cover-akt.

Det Luleåpågarna behöver är ett bra skivbolag och en producent som kan ge det där extra lyftet de behöver. Vad sägs?


Text: Banesa Martinez
URL: www.myspace.com/1stliberation
Line-up: Degen (bas & sång), Erik Henriksson (gitarr), Joakim Brännvall (gitarr) och André Nordlund (trummor)

BRUTUS - "S/T" *****

Hårdrocksmagin norska BRUTUS lyckas skapa är en ärlig, hjärtskenande sådan med ruffiga kanter. Begreppet "Äkta" är verkligen bokstavligen hur plattans fem spår låter och känns. Alstret som får mig att utbrista i glädjetjut och adekvata rörelser är Hey Mama. Dynamik, körsång kontra aggressiv in your face-sång och ett gedigert gitarrspel är vad som serveras.

Inte älskar jag denna demo EP för de schyssta melodierna utan också för härliga låtnamn som Psyched out Dog och Brutus is a Hellhound. Den sista får mina tankar att gladeligen matcha bandet med legendariska låten Hell Hound signerat heavy metal legenderna SIR LORD BALTIMORE från sjuttiotalets Brooklyn.

På avslutande, Golden Town, drar BRUTUS ner på takten. Dock inte hängivelsen då gitarrerna slickar upp minsta hint av tvivel medan sångaren blottlägger sin ärrande själ. Glid in på deras myspace och ladda hem samtliga spår nu!


Text: Banesa Martinez
URL: www.myspace.com/brutusband
Line up: Jokke (sång), Knut-O (trummor), Johan (gitarr) , Kim (gitarr) & Krille (bas)