Jan 21 2009
Skivan recenserad av Dalarnas Tidningar
Gävlebandet The scrags tidigare ep producerades av Borlängeprofilen Stommen och ett par av medlemmarna huserar för närvarande i stan. Fullängdaren, producerad av Sky highs Ulf "Rockis" Ivarsson, är inte lika opolerad.
Deras garagerock vinner inga originalitetspoäng (de har troligen suttit och hårdpluggat The stooges och The cramps under många år) men energin och den genuina kärleken till genren gör att man ändå är tvungen att kapitulera. Det är ju svårare än man kan tro att få till svängig musik med så enkla byggstenar och bättre byggmästare än The scrags är svåra att hitta.
Anders Gustafsson/Dalarnas Tidningar
........................................................................................
Jan 14 2009
Skivan recenserad av Musiklandet.sePrimalinstinkterna vaknar till liv!
Efter fem sekunder hissar jag min vita flagga, kopplar bort de kvarvarande hjärncellerna och försöker hitta primalinstinkterna som gick i ide när jag hörde ”Blood on the tracks” för första gången. För rock såsom Gävlebandet The Scrags spelar är ingen intelligent konstform. Och vad som känns befriande är att de inte heller gör några anspråk på att vara annat än primitiva.
”TV sucks without action Can’t stand the news Cartoons, porn and zombies That’s all I understand”- ”TV messed up mind”
”I don’t wanna think Cant use my brain anymore”- "Mad passion"
Så vad är det då som gör att jag fullkomligt älskar The Scrags debutplatta? Kanske är skivan min Madeleinekaka som för mig tillbaka till en mer problemfri vardag där de enda problemen bestod av att hitta någon att ”bytlåna” (ah, vilket härligt ord) Alice Coopers ”Billion dollar babies” mot Ozzy Osbornes ”No more tears”, eller att finna övertygande argument för att övertyga omgivningen om att Vince Neil var coolare än Axl Rose (vilket egentligen är en icke-diskussion då Nikki Sixx var, och fortfarande är, coolast. Men jag får väl skylla på ungdomens ovilja att se bortom frontmannen. Ibland undrar jag om vi ens förstod att ett band inte enbart består av en sångare). Men jag vill ändå tro att den här kärleksförklaringen inte enbart bygger på nostalgiska känslor, utan även på det faktum att rock, när den är som bäst, slår an en sträng som ingen annan musik förmår göra. Den där rockmusiken som känns lika mycket som den hörs och som är skapad från hjärta och skrev snarare än hjärna. Den där rockmusiken som skramlar, distar och skriker tills högtalarna viker sig och det enda man kan tänka på är att höja lite till. Så varför älskar jag då det här?
För att det känns så jävla skönt!
Det spelar ingen roll att texterna stundtals är så corny att det blir skrattretande. Döden, hin håle och cyniskt självförakt blandas med lagom misogyna beskrivningar av kvinnor. Men i den här formen spelar det ingen roll. Det hör till. Det har gjorts förr och kommer göras igen. Hela skivan är nämligen en flirt med band som The Stooges, The Sonics, New York Dolls och alla garageband från Grönköping som du aldrig hört talas om. Och trots att det här aldrig kommer att ses som någon ny ”Raw Power” så spelar inte det heller någon roll. Bra rockmusik är alltid bra rockmusik.
Skivan består av tolv spår och trots att det till en början känns som en ganska unison samling låtar finns där ändå gott om variation. Ta bara den 58(!) sekunder korta ”Real loser” som fullkomligt vänder upp och ner på mitt huvud med sin furiösa intensitet, eller inledande ”Psycho cyclone” med sitt genialt enkla men ack så effektiva riff i bakgrunden. Eller varför inte lyssna lite extra på den desperata ”One night” med sitt något lugnare tempo men där sångaren Antonio Fryk skriker ut textraden ”For one night only” till den grad att jag inte kan sluta tänka på Adam Sandlers plågade The Cure-inspirerade serenad i filmen ”Wedding singer”. Men trots att både variation och kvalitet finns känns några spår lite för enkelspåriga ("Frankenstein", "Death of a rock n roll band").
I ett MTV-samhälle där rockmusik likställs med Good Charlotte och Tokyo Hotel är det befriande att förflyttas till en tid då det krävdes mer än fyra posörer och kända flickvänner för att någon skulle lyssna. The Scrags kan sin historia och vet hur rock ska kännas. Det krävs inte mer än en text, ridande på tunga, primala riff och en publik som lyssnar. Så enkelt men ändå så sällsynt.
Anders Samuelsson/Musiklandet.se
........................................................................................
Jan 1 2009
Skivan recenserad av Muzic.se
Obetalbart!
Att lira energistinn garagepunk är kanske inte den mest originella väg ett band kan ta, men gör man det så pass bra som The Scrags, så spelar det knappt någon roll att det gjorts åtskilliga gånger tidigare. Faktum är att jag är tveksam till om någon gjort det här bättre än The Scrags.
Till det bästa med den här skivan hör att låtarna är smått obetalbara. Min favorit ”Death of a Rock'n'Roll Band” är i princip omöjlig att inte börja lufttrumma till, och de kortare, snabba prylarna som ”TV Messed-up Mind” och ”Real Loser” sitter precis där de ska. Den enda parentesen i sammanhanget är den trista balladen ”One Night”, som med fördel hade kunnat skippas. Men elva av tolv möjliga är inte fy skam det heller.
På det stora hela är detta en suverän debutplatta, som lovar stort inför framtiden. Det återstår att se om The Scrags fortsätter att leverera sådana här guldkorn, men jag tror på dem.
Sebastian Zweiniger/Muzic.se
........................................................................................
Dec 30 2008
Skivan recenserad av Bored to Death!9/10Äntligen har The Scrags debutalbum fått se ljuset. Det här är en tolv låtar lång garageskapelse som är så jävla bra som jag vill ha det. Bandet som kommer från spridda kvarter som Gävle, Stockholm och Borlänge har lovordats i diverse musiktidningar och med all rätt. Plattan är sjukt sexig, dansant och stenhård på en och samma gång. Text- och musikmässigt har jag absolut inget att klaga på mer än att jag vill ha mer, mer, mer! Hjärteplågande "One Night", rumpskakande "Frankenstein" och "Death Of A Rock N Roll Band". Perfekt julklapp till bästa vännen, sängkamraten eller för att lära lillsyrran definitionen för "bra skit", eller helt enkelt till sig själv när man vill ha lite "egen tid".
Jocke Nilsson/Bored to Death!
........................................................................................
Dec 16 2008
Skivan recenserad av Denimzine7/10Jag gillar the Scrags på många sätt: live är de fantastiska, de hittar på roliga grejer och de ramar in det snyggt. Tyvärr har de aldrig imponerat med sitt inspelade material. Fram tills nu. Jag tycker denna debut stundtals låter riktigt bra. Jag tror dock att the Scrags hade tjänat på att lämna Detroit-rocken ännu mer och bara bli ännu konstigare. Mot slutet av plattan radas det upp några riktigt bra låtar som den coola "In the Devils Hands", den lugna "One Night" och rökaren "TV Messed up Mind". "I was born to be a black sheep / Can't be white cause I can't stay clean" är dessutom en riktigt bra textrad i plattans kortaste låt "Real Loser". Givetvis är debuten även snyggt paketerad med ett saftigt och välarbetat konvolut.
Kristian Gustafsson/Denimzine
........................................................................................
Dec 14 2008
Skivan recenserad av MIGävlebandet The Scrags har låtit sin ohämmat utlevande garagerock blomma vilt på scener i närmare fem års tid innan man valt att föreviga sig på skiva. Sju New York-spelningar, nio London-gig, en nyligen genomförd Europa-turné genom Tyskland, Holland, Frankrike, Spanien och Italien samt svenska festivalspelningar i Hultsfred och Arvika har därför hunnit svetsa samman den spektakulära kvartetten till en mördande stark enhet som sticker ut även i endast audio-formatet. Producenten Ulf ”Rockis” Ivarsson (Thåström, Nicolai Dunger, Di Leva, Sky High m.m.) har gjort det hedervärda valet att inte polera ytan för mycket, utan istället släppa igenom den oberäknelige frontmannen Antonio Fryk och hela bandets adrenalindrivna frenesi tills mätarna ställt sig på rött – och resultatet är därför såväl ljud- som attitydmässigt en debut som stolt placerar sig mellan Nuggets, Iggy Pop & The Stooges och tidiga The Birthday Party.
Claes Olson/Musikindustrin
........................................................................................
Dec 12 2008
The Scrags recenserad av Gefle Dagblad
Med jämna mellanrum kommer det fram band som överdoserar Johnny Thunders och rockmyten. Band som tycker AC/DC och New York Dolls är det enda som man behöver i världen förutom Jack Daniels, Marlboro, blondiner och en snygg skinnjacka.
Musik som egentligen är så stupid att man borde hata det men samtidigt är det vansinnigt rolig, dum, goodtime-rock'n'roll så att man glömmer alla brister och att de kanske egentligen är ett tredjeklassens Stooges.
"Rockis" Ivarsson producerar och fångar den frenesi som bandet förmedlar live. Du har hört riffen förr och texterna säger inget viktigt, men allt är förbaskat kul och om du gillar detta kommer du älska bandet på scen.
Heads Down, No Nonsense Mindless Boogie!
Peter Alzén/Gefle Dagblad
........................................................................................
Dec 4 2008
The Scrags recenserad av Dagensskiva.com
Utan minsta tillstymmelse att förneka sig tar detta Gävlegäng sig an garagerockkostymen med alldeles för uppenbara blinkningar till genrens ledstjärnor. Att sedan likriktning mer eller mindre blivit ett självändamål inom nämnda genre är, å ena sidan, förståeligt - att överträffa The Stooges, The Cramps eller The Sonics är omöjligt - och, å andra sidan, beklagligt. Det går att uppgradera sig och inte stirra blint på forna hjältar. Och The Scrags lyckas. Till viss del.
Självbetitlade debuten sprudlar av spelglädje och däri ligger hemligheten, det som gör att jag allt som oftast kan bortse från riffstölderna och Roky Erickson-passningarna. Att det är just en debut, oförstörd musik mil ifrån business-tänk. Bara rawk. Emellanåt förbannat fin sådan dessutom.
Låtarna bärs fram föredömligt av sångaren Antonio Fryk och hade man inte vetat bättre skulle man kunna tro att han hade kniven på strupen när denna skiva sattes på pränt, så pass bra sjunger han. Vilket är en oerhört viktig komponent i ett band av denna kaliber. Sådana okonventionella metoder tvivlar jag på att teknikerna Ulf “Rockis” Ivarsson och Christian Edgren tagit till, men med tanke på deras tidigare meriter (bl.a. bob hund, Thåström och Olle Ljungström) inbillar jag mig att de vet hur en slipsten som The Scrags ska dras.
Influenser av ovan nämnda Roky Erickson och Misfits återkommer oavbrutet genom skivan och främst genom texterna. Twist at the Graveyard, Texas Chainsaw Massacre och In the Devils Hands är tydliga exempel på det. Hjärndött? Absolut. Underhållande? Jodå.
Men att skivan, enligt pressreleasen, "snurrar i 666 varv/min och skickar din läsares laserstråle rätt upp i rektum" och därmed antagligen skulle vara fantastiskt bra är inget jag relaterar till.
Jonas Appelqvist/Dagens Skiva
........................................................................................
Nov 27 2008
The Scrags recenserad av Arbetarbladet
Ett av de coolaste skrotåken i Gävle är Scragmobilen. Skitig, mattsvart och varje bilbesiktares skräck. Och The Scrags sångare, Antonio Fryk, är den enda riktiga rockstjärnan vi har i stan.
Och nu när det här galna gänget äntligen blivit med debut slår det hårt, hårt. Tänk The Stooges, tänk amerikansk garage, tänk 100-procentig rock'n'roll, levererat från skrev och hjärta – hjärnan behövs inte här, den behöver The Scrags för att tolka vägkartor på sina utlandsturnéer.
Ulf "Rockis" Ivarsson har producerat de här galningarna, gitarrspelet är gnissligt briljant, rytmsektionen både stabil och svängig. Anton har gjort Daniel Johnston-inspirerade figurer i den punkigt snygga bookleten. Allt känns DIY av hög klass. Fortsätter bandet på den här adrenalinstinna nivån kommer de här svettiga rockarna aldrig bli tillbakatlutat tjocka (enligt vetenskapliga undersökningar svettas The Scrags 3,7 liter per gig).
Erik Süss/Arbetarbladet
........................................................................................
Nov 25 2008
The Scrags recenserad av TT Spektra
The Scrags kommer från Gävle och har byggt upp ett rejält liverykte innan de nu släpper sitt debutalbum. New York, London och delar av resten av Europa har varit lika givna spelplatser som Hultsfredsfestivalen. Men så spelar de också en musik som alltid går hem, alltid kommer igen, härligt skitig och taggig garagerock i sann Iggy-anda. Och de gör det med sann övertygelse. Att de dessutom radar upp låttitlar som "Texas chainsaw massacre", "Frankenstein" och "Twist at the graveyard" gör inte saken sämre.
David Stark/TT Spektra
Läs artikeln i
Västerviks Tidning, Östran, Hudiksvalls Tidining etc
........................................................................................
Nov 19 2008
Första rösten om The Scrags debutskivaRock, garage och gammalt punkslammer. Vokalistens röst sitter som en smäck. Eller, hela bandet sitter som en smäck helt enkelt.
Mats Guldbrand/
dagenskiva.com