“Det hände någon gång på 50-talet, alldeles före jul:
När vi hade ätit färdigt gick vi och handlade i en italiensk butik
som specialiserade sig på
dyra fina tröjor. Han hade bara tagit en enda
drink vid lunchen - en enda! Men han måste
ha tagit en spruta eller
tabletter på herrtoaletten, för plötsligt föll han sönder totalt, som
om han hade varit sinnessjuk. Han pekade på disken där alla tröjorna
låg i en trave, och
räknande ‘en, två, tre, fyra, fem… sexton. Hur
mycket kostar allihop?” Försäljaren nämde
priset, och Monty tog alla
tröjorna i en enda stor hög - det var så många att de ramlade ur
famnen
på honom - och lyckades få upp dörren.
Det hade börjat regna, det ösregnade faktiskt, men han gick ut och
slängde allihop i
rännstenen. När han kom in igen frågade försäljaren
bara: ‘Och vart ska vi skicka
fakturan, Mr Clift?’ Jag har aldrig sett
någon så fullständigt oberörd i hela mitt liv som den
försäljaren.
Monty vägrade tala med honom, så jag uppgav hans adress och fick honom
att skriva på. ‘Monty, du måste hem’, sa jag när vi gick ut. ‘Jag går
ingenstans!’ svarade
han, och så började vi slåss på gatan.
Jag knuffade in honom i baksätet på en taxi men han tog sig ur, gick
bakom bilen och
satte sig i framsätet där han försökte rycka ratten
från chaffören, som sa till oss att stiga
ur, annars skulle han
tillkalla polis. ‘För allt i världen, vad som helst men inte det’ sa
jag.
‘Den här mannen är svårt sjuk Kör oss till den här adressen så får
du rejält med dricks.
Jag ber dig.’ Det gjorde han, genom hela
jultrafiken, medan jag höll fast Monty som skrek
och gormade. Det var
rena mardrömmen.
När vi kom till huset där han bodde lyckades hans betjänt få honom
innanför dörren och
ringde till hans läkare, som gav honom en spruta.
Efter den upplevelsen var det något
som gick sönder i vår bekantskap.”
“Jag ringde Elizabeth Taylor, som hade varit kär i honom, och sa att
hon skulle ta hand om
honom på Regency Hotel där hon bodde. Så jag gick
tillbaka till honom, packade en väska
och tog med honom till Regency.
Där stannade han i tre dagar och sedan var han hemma
igen. ‘Jag kan
inte bo på hotell’, sa han till mig. ‘Jag måste vara hemma.’ Han dog
ungefär
två år senare.