10/7  Kaffe utan grädde…sen…tidig morgon gungar bergets topp.....

 ....

Hjälp! Ni skulle hört Johan Johanssons och min diskussion sen natt på hotellrummet efter visfestivalen i Västervik. Det var som att förflytta sig till den tid då vi turnerade med De Missanpassade. Det var som om han inte hörde att min röst hade en liten variant. Att jag inte helt fungerar på samma sätt nu som då. Han blev brydd över mitt analyserande. Efter en spelning som den här kan jag faktiskt hänfalla till lite ältande. Det håller jag med om. Det tar tid för mig att begripa vad som hände. Först tror jag att jag inte har det där jävla ”IT” som ju inte finns. Jag vill såklart ha extranummer och ovationer. Lite fågelholkläge var det allt. Men..jag spelade som andra akt efter Grus i dojjan. Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar. ....

Det är ju en mycket folklig tillställning denna visfestival och jag vet ju det. ÄR inte breeed. ....

”Du är nästan här” är ju en fin sång om sommaren utanför min Hasselö lagård. Nu när jag tänker tillbaka. Det var ju faktiskt ovationer men.. De höll lite på att placera sig fortfarande och det var ljust och jag är ju rätt djup och antagligen lite läskig med mina sånger om mammor med nålar och farliga små jävlar som penetrerar och har vapen som sväller å så ”kom in i mig nu!” .  Efter mig kom ”Jag vill ha en mask” av jojje wadenius och James Hollingworth. Mycket tryggare. De körde Älgarna demonstrerar också. På visfestivalen gicks det igång på ”Jag hade en gång en båt”, ” Så glimrande var aldrig havet” med Åsa Jinder och ”Du är det finaste jag vet” med Micke Wiehe. Absolut inget fel i det men jag blir ju lite avvikande i detta sammanhang kanske. Fast det var fint, det var det och de gillade det nog men jag har ju mitt gamla avvisande-tema. Jag tror mig avvisad därför avvisar jag. Går av scenen lite väl hastigt. Bockar och tackar och smiter. Fäller inte ut armarna i en gest som tar emot publikens jubel. Jo, ibland gör jag det. Men nej, det har inte med dem att göra alls. Kanske en blick ifrån en i publiken som får mig att inte tro mig äga på nåt sätt. Fasst visst. Jag jobbar på. Njuter. Sjunger med hela hjärtat men.. just när jag ska gå av..och kanske även i andningen innan. Kanske även i själva framträdandet finns det en känsla av att inte ha nått fram, inte gått in, kastat upp bollen i luften men ingen tog emot och den pladdaskade mellan bänkarna i Västerviks Slottsruin. Det var verkligen inte så men direkt efteråt var sådan min känsla. Skam i logen(det lilla tältet) en stund efteråt. Sen kommer verkligheten och rationaliteten tillbaks. Var är jag, i vilket sällskap, vilken är publiken, vem är jag. Tittar på de andra som spelar och min omnipotens där mitt framträdande är centrum lättar.....

Johans och min diskussion gick ut på att han tycker jag analyserar och försöker förstå för mycket. Han tycker att det är det det är och att man bara ska köra och acceptera det som händer. Som en spelman. Inte ladda så mycket. Det är bara att göra. Men… ibland kan jag men ofta så måste jag förstå vad som händer med mig. Det är så många olika känslor efter en spelning och skammen. Den måste jag lära mig begripa. Annars skulle jag bli för rädd. Men han har en poäng. Självklart beror det på min attityd. Självklart kan jag påverka. Just detta med att tro sig avvisad därför avvisa. Bocka och gå av. Ännu en uppgift. Något att pova. Tänk. Efter 30 år. Jag vet att jag kommit fram till detta någon gång tidigare och drivit egenom det men det är antagligen ett livsprojekt. På alla plan. Kärlek och arbete. Att tro sig avvisad därför själv avvisa..helst först. Det är otäckt att ändra detta sätt. Innebär att jag måste riskera att möta avvisandet och stå ut.....

Tidig morgon när Moreyskan somnat gick vi ut i bilen och lyssnade på min version av Gunga Bergets Topp. Grymt!! Jag är djupt imponerad. Förstod verkligen ingenting när vi spelade in. Tyckte de var slarviga och fick inget sväng. Så fel jag hade. Fantastisk. Den kommer ligga som första låt på en samling som MNW ger ut. Hörde flera grejer. Det blir en bra skiva.....

Kul att vara med på den. ....

2/7 Arbetmyra eller pliktapa....

 ....

Jag är här nu. Solen gassar och lagårn är rensad på sina egentliga innevånare. De som bor här den mesta tiden. Mössen, spindlarna, flugorna och de andra. Några veckor om året är lagårn på Smutten, Hasselö inte deras. Då bor vi här. Min bror , jag och våra söner. Just nu är vi singlar. Just nu funkar vi dessutom alldeles utmärkt tillsammans. Jag kan inte minnas att det någonsin varit så smidigt som nu. Vår lagård ligger på den lilla höjden mitt i den hussamling som kallas smutten. Det är en gård som vuxit. Det har byggts och köpts hus så nu är det 6 boningshus och diverse uthus med lagon avstånd mellan varandra för att man ska kunna vara ifred, som är ”Smutten”. Släkten Grytt/Thulin/Lanner kan man säga. Med sitt ursprung i Sten Grytt, min farfar. Igår kväll spelade vi poker hos Love. I det nybyggda, av min far ritade, mycket vackra huset i skogens bryn. Det var Love, Marja, Anna, Pelle och jag. Alla i samma generation. Tidigare samma dag kom Love mycket seriöst körandes med den 4-hjuling han äntligen fått med sig människor att köpa. Som ett barn med leksakstraktor. Pelle satt bakom och fäktade med armarna. Förut har vi haft cykelkärror och flakmoppe. Vi har släpat grenar. Det är inte kul och inte rationellt tycker Love. Han har säkert rätt men resurserna eller prioriteringarna kanske man ska säga är olika. Vi var inte med på detta inköp så kanske får vi fortsätta släpa grenar men förmodligen kommer också vi ha användning av detta fordon. I arbetssyft, endast i arbetssyfte. Inget rally i skogen.

Pokerkvällen hade god stämning men en fråga dök upp som har en undermening. Det handlade om naturvård. Trädgårdsvård, skogsvård, allmänningsvård och husvård. Sådant som våra fäder och Love ägnat sig åt med viss hjälp av mig och Anna. Gå med trådröjare, måla lagården, klippa gräs, röja tistel och döda sälj m.m

- De är ju gamla så snart är det vi som måste ta över. Jag hörde en oro och en liten pik om mig och Pelle. Vi bor som sagt i lagårn. Har kortast semester och lever mest primitivt när vi är här. Jag arbetar dock gärna. Allt sånt jag nyss nämnde brukar jag lägga tid på. Hur mycket, om det är mer eller mindre än Anna, det vet jag inte och bryr mig icke om men denna diskussion gav mig en spark i röven att börja i morse med att ta fram den stora knipsaren, jaga småträd och skott för att sen kunna trådröja på vildvuxna ställen runt husen.

Jag skulle just dra ner det första lasset på en kärra när Pelle dök upp i dörren. Konstigt. Då dök en irritation upp. Rakt ur mitt undermedvetna. Som när Pelle fick en köttbulle mer. Jag ville genast dra in honom och startade en diskussion om vad han hade hört av samtalet runt kortbordet. Jag är en känslig människa. Jag kännde vibbarna men det är alldeles för varmt för mig. Jag går och badar, sa Pelle. Det ska bli dåligt väder sen. Då arbetar jag. ....

Jag höll på att gå igång men…Halleluja!!! Jag släppte. Underbart. Fortsatte med det jag gjorde tills jag kände mig nöjd och gick sen till stranden. Läste och badade obekymrat. Något har hänt. Kan det vara så enkelt att jag lättare känner igen ”affekterna”. Att jag lärt mig nåt i skolan. Det vore ju kul. Strukturen då, undrar ni. Hur går det med den? Jodå. Har hunnit det jag ska och är lite uppspaltad i huvet. Delar in dagen lite i sektioner. Det går rätt bra, känns naturligt. Bara två saker som hamnar mellan stolarna oavbrutet. Ett kontrakt för spelningen i Nora den 11 som jag släpat runt sen jag kom från New York. Det vill inte ner i brevlådan. Dessutom har jag lovat mig att sätta nytt batteri i gitarren innan Visfestivalen. Då måste strängarna bort. Batteriet ska bara köpa först. Faller bort. Måste dit. Imorrn ska det hända. Händ!....

30/6  Hack i skivan..forts....

 ....

Man skulle kunna få intrycket att jag är en mycket slarvig person. Imorse kl 8.15 skulle Fabian och jag ta swebuss till Västervik tillsammans med Pelle och Axel, min bror med son men nu sitter jag på en buss mellan Linköping och V-vik 1100 kr fattigare.

Jag hade tagit mig en dag emellan New York, spelningar och avfärd för att hinna packa om, betala räkningar, ordna med resan till de spelningar som ligger mitt i semestern och städning. Fabian var med i fixandet. Han tog vissa arbetsuppgifter som han drog ut på och ville göra i sista stund vilket jag utövade träningsläger för att lära honom inte göra. Utövar föresten. Det är ett projekt för sommaren. Vistelsen hos mig började med att han tappade bort sina i New York inköpta converse dojjor. Hans glömska eskallerar om man skäller. Han skäms och vet inte hur han ska bära sig åt. Det är inte nonchalans….bara. Lite, men inte bara. Jag har kommit överens med honom om att utöva skola. Struktur. Vi har röriga hjärnor båda två och han är hjälpt av att jag strukturerar mig ytterligare så att han får tydliga instruktioner och hjälp att göra någon sorts scheman som blir överskådliga. Gårdagen började så. Vi hade koll. Jag hade koll. Hann tillockmed med ett litet möte med min kompis, fd chef och Fabians gudmor för att överlämna resepresenter. Souvernirer. Väl hemma skulle jag hämta kattburen på vinden och upptäckte att jag slängt vindsnyckeln. Ett anfall av självförakt runt min onödigt stora nyckelknippa hade som följd att jag slängde alla nycklar som inte inte hade mening. Jag tyckte verkligen jag gick egenom alla men inte. Jag minns att jag tittade på den och tänkte. Det är väl inte nån här jag behöver? Nä.släng de bara. Bort ska de. Har nog aldrig slängt okända nycklar sådär förut. Nu förstår jag varför.

Tur att jag ville hämta kattburen dagen innan avfärd. Krävde Fabians deltagande i denna stress, eller problemlösning. Stod inte ut med att han spelade onödiga spel på min dator utan ville att han skulle stå ajour om något skulle hämtas hos någon. Skickade tillexempel ner honom i porten för att ta reda på fastighetsskötarens nummer. En halvtimme ägnade vi åt att argumentera om varför man ska diska direkt även om man har tre timmar på sig innan läggning. Varför man inte kan skjuta upp allt man ska göra till sista stund. I fabians värld är det bättre att göra det i sista stund eftersom man då gör det snabbare. På något sätt känner jag igen den argumentationen från någon inre röst/automatisk tanke hos mig själv. Fast…har jag verkligen sagt ut den? Hur har han lärt sig detta värdelösa knep. Han kastade det tydligt tillbaka till mig. ”Du gör ju så”. Jag fick helt enkelt krypa till korset och säga att vi båda måste genomgå förändring. Denna konflikt löste vi och vindsdörren gick tillslut upp men med lite hjälp från denna fastighetsskötare som Fabian faktiskt fixade fram. En mycket gammal herre som påstod att han kan öppna hänglås med hammare och skruvmejsel. Han hamrade och hamrade men det gick inte bra. Bygeln rörde sig inte. Kanske var farbrorn svag eller så kan man lita på kinesiska hänglås. Jag provade att slå ut en sprint i gångjärnet. Dörren hänger löst nu. Farbrorn lovade att fixa till det medans jag är ur stan. Han ska få blommor när jag kommer hem.

Sen löpte allt på ok. Jag kände mig ovanligt kontrollerad på kvällen och morgonen. Vi hade god tid. Tre kvart innan bussen skulle gå beställde vi en taxi. Den dök upp men det var bilkö hela vägen till Cityterminalen. Det tog 25 min. Katten spydde och bajsade redan här men vi var förberedda. Bytte snabbt i buren men det gick ändå på 5 min. 15 min kvar. Mötte Pelle utanför pressbyrån.

Långt framme i kön till bussen lovade bra platser. Fabian slängde sig på och hamnade längst fram. Katten stod utanför medan jag packade in akustiska gitarren och min stora svarta väska med schablontryckta rosa döskallar. Pubertal är den men den syns och var billig. Jag tog katten för att gå på. ”Du får absolut inte ha katt på bussen! – Men det har jag ju haft i 8 år när jag åkt med swebuss. – Ja men nu har vi blivit stränga. Det står med stora bokstäver på hemsidan”. Fabian fick åka vidare. Jag hann lösa in min biljett och köpte en enkel tågbiljett till Västervik för 800 kr. Byte i Linköping till en rälsbuss som skulle vara framme 50 min efter bussen. Dyrt men bra. Ville ringa Pelle och berätta. Mobilen avstängd. Ny pinkod. Glömt den. Brevet från operatören ligger kvar på köksbordet hemma. Provar 2 varianter fel men 50 minuter innan tåget går så jag hinner slänga mig i en taxi för att åka fram och tillbaka hem till köksbordet och naturligtvis är det även kö båda vägarna denna gång så att jag nätt och jämt hinner och killet i magen intensifieras. Katten spyr inte så jag hinner på tåget som lämnar perrongen en aning för sent. Det är x 2000 som alltid är försenad så i Norrköping upptäcker jag att vi inte kommer hinna fram till min rälsbuss i Linköping men får reda på att de satt in en ersättningsbuss. Som kanske inte tar katt. Den tog katt. Jag sitter på den nu och börjar bli lite rädd för min otur. Den har hållit i sig i 1 ½ månad nu. Blandat iofs. Allt har löst sig till slut. Ja, vad skulle kunna hända? Det är ju bara döden som är slutgiltig och ingen sådan risk har ännu förelegat. Denna buss påstås komma till Västervik vid samma tid som tåget skulle varit framme. Båten borde inte missas. Pelle har förebådat en extremt dålig ekonomi så jag får solidariskt med honom leva snålt på landet. Det är ok. Då kanske jag spar in de här konstiga resekostnaderna mellan Sthlm och V-vik enkel på 1600kr.

Min fråga är alltså. Är jag så här ostrukturerad eller har jag otur? Vi ska se. Nya tider, ny struktur. Någon skillnad? Detta blir en följetong.

 ....

 ....

 ....

5/6 Vi åker!....

 ....

Det kanske är förmätet att starta en insamlingsgrupp på facebook. Men vi såg filmen om Aunt Fuzz och spelningen på taket i Bushwick/Brooklyn, världens snyggaste bild, Liten mot den skylinen, försvinna ner i medborgarplatsens asfalt. Pengarna fanns helt enkelt inte. America Vera-Zavala kläckte iden på en fest när tiden började rinna ut och jag gick direkt hem och öppnade gruppen Aunt Fuzz/New York – Pengar Nu!.

På morgonen dagen efter hade jag ågren och tyckte att tiggandet var osmakligt. Gick in för att lägga ner den och hittade en massa glada tillrop plus 2 000 kr. Den fick vara kvar. Det blev 8 500 och fick oss faktiskt att, när alla stipendieansökningar fått avslag, ta egna risker och låna upp pengarna privat. Det går ju inte att avvisa den kärleken. Att alla de som ger, verkligen vill att det ska bli av. Vill de se filmen eller vill de att vi ska ha kul? Det går inte att dra sig tillbaka av egen ekonomisk oro då. När de satsar måste vi ge allt tillbaks.

 ....

Det var faktiskt jag som höll på att spräcka det hela. Jag trodde att Liten och Nike skulle ha svårare än jag att få fram pengarna. Tänkte också att jag för min del skulle överleva utan resan. Jag har ju spelat i New York, har ju min vän Emma, och alltså en chans nån annan gång, men för Nike, och särskilt Liten, som inte varit där, kan det ju vara en Once In A Lifetime grej.

När det negativa beskedet om stipendiet kom ska jag erkänna att jag gav upp. Det hade varit en månad av ”kanske”, där nya möjligheter dök upp och dog. I onsdags skrek bara ordet SLÄPP i mitt huvud. Då ringde Liten och berättade att hon och Nike hade hittat möjligheter att låna av sig själva. De hade hemliga buffertar. Nästan fräckt. Brukar hålla mig med buffert, men inte nu. Jag är mitt uppe i en utbildning som jag köpt för dyra pengar och går lite på knäna faktiskt. Kommer att bli Kognitiv Relationell Psykoterapeut. Tänkte rehabilitera knarkande rockmusiker på Lower East Side när jag blir stor.

Jag hade alltså inte pengar och kände mig vettskrämd för att låna mer men hjäääälp!!! Skulle jag vara den som spräckte denna dröm? ”En gång hade jag tillfälle att spela på ett tak i Brooklyn. Det skulle bli en film. Det var klart alltihop men… det sprack. Kajsa vågade inte låna pengar. Hon verkar köpa rätt dyra kläder men hon vågade inte riskera att Fabian inte skulle få mat. Visste ingenting om framtiden sa hon. Så det blev inget”.

Nähe. Det funkar inte. Det går inte att bära. Klart jag lånar. När jag väl bestämt mig steg ett jättejubel i kroppen. Hade bara låtsats som att jag inte brydde mig. Såklart att jag gör.

 ....

 ....

För lite mer än ett år sen satt jag på ett tak i crackområdet Bushwick med Emma Fyman. Hon bodde där inneboende hos Kymber Lee.

 ....

Jag tror att jag sa – Här borde man spela!

Så blev det. Den 18 juni åker Kajsa, Liten och Nike, dvs Aunt Fuzz till New York för att göra 4 spelningar av olika dignitet. På min födelsedag den 20 juni spelar vi på Kymbers tak i Bushwik/Brooklyn/NYC.

Emma Fyman har blivit min lilla syster. Fast hon är inte liten. Energin och initiativförmågan är enorm. En skitbra gitarrist och garagesångerska och en fantastisk entreprenör faktiskt. Det bara dundrar in affischer om fester och spelningar. Den här 23 åriga punkbruden har fixat 4 bra gigs till ett fullkomligt okänt, svenskt band bestående av 3st 40 + are. Damer dessutom. Underbart. Leta efter Emma Vikingskull så finner ni henne.

 ....

 ....

10/6 Flygkrash....

 ....

VI har just skaffat ny replokal. Den ligger i källarplan med hiss ner. Där finns allt utom Nikes trummor och man behöver inte bära långt när man ska packa in och ut. Det är bra. Den förra låg i ett torn på Kvarnholmen. 6 trappor upp utan hiss. Det var bara trummorna vi flyttade där också så det blev släpande för oss alla tre. Vi hatade lokalen i tornet. Även om den hade fönster och utsikt över Nacka och inloppet. Den var inte fräsch. Precis som i alla replokaler var det kladd på golvet, burkar, godispapper och sladdtrassel i allt det där. Otroligt löjligt. Det är heller ingen ide att klaga på ”det andra bandet”. Då blir man en tvättstugekärring. En lapptant och det skulle jag aldrig stå ut med mig själv som. Vi gick inte dit utan repade hemma hos mig istället. Hellre grannplåga än lapptant.

Fabians lilla röda trumset och både bas och gitarr genom min fina fender de luxe. Vi sjunger rakt ut i luften, det går att höra. Man stänger alla fönster och kör mellan 11 och 14. Ännu har ingen granne klagat. Jag brukar fråga i hissen om de hört något. Javisst säger de men mest på kvällarna när jag spelar själv. Trummorna är det aldrig nån som hört.

Sist vi repade var det mycket prat om låtordningar för de olika spelningarna i NY. Det är jag som inte kan bestämma mig för vilka låtar jag vill spela. Min sämsta sida är den som försöker forma sig efter omgivningen. Jag tänkte att taket är en punkfest och att då ska vi ha direkta låtar. Det är bra att tänka på situationen, vilken publik man tror man ska ha och vad som passar dem. Det är helt ok att vara förutseende och lite säljig. Problemet är bara att jag dessutom är lynnig. Det ändrar sig hela tiden. Mina strategier och tänk vill alltid bryta med sig själva. Jag menar, jag är inte bara trotsig mot omgivningen och auktoriteter utan även mot mig själv. Jag har ett trotssyndrom. Tvärtom. Ingenting får någonsin vara enkelt och självklart. Det går alltid att göra på ett annat sätt. Just det här påpekade Nike när jag ville ändra låtordningen till något ”annat” som jag inte visste vad det var. ”Du kan ju hålla på och analysera och diskutera och det verkar så jävla viktigt och rätt sen plötsligt nästa gång så är tänket ett annat”. Oj!! Det där gick jag igång på. Det fäste, men jag gjorde mig kylig och sa ”och…har du ett problem med det eller..”  Sen släppte jag och tänkte att jag inte ska lägga ut dessa våndor. Bestämmer timmen innan vad vi ska spela och håller resten hemligt.

För att byta samtalsämne tog jag till något kraftfullt. _ Fuchs var glad att hon inte följde med, hon hade vägrat flyga nu efter kraschen”. Vilken krasch? Nike. – Nä, jag har inte tagit mig  tid att läsa tidningarna.. Liten – Va? Jag skulle inte klara mig.

Sen var det igång. Jag har knep och tänker att rent statistiskt är det mindre sannolikt med en krasch till i samma månad. Liten berättade om sin strategi att inte tänka eller se det värsta. Men Nike berättade att hon inte har såna filter. Hela scenen spelas upp framför hennes ögon. Om och om igen. Hon frågade sig – ”Får man ta en sån risk när man har två barn att ta hand om som jag dessutom anser inte har någon bra pappa. Är det tillåtet?”. Jag fick ett mail där hon verkar genomlida helvetes kval men hon biter ihop. Ringer inte. Tvekar inte. Jag är full av beundran och lovade att vi ska meditera ihop inför flygningen. Vi gör det ibland och det har funkat på annat. Tänkte att jag ska prova en sån där afirmationsmeditation. Måla upp en fantastisk bild av våra framgångar på taket, gatan och Otto’s. Hur vi blir ett kultband och får göra skiva med turne. Det blir bra.

Ikväll fick jag avslag på min stipendieansökan från Konstnärsnämnden. Hade lite räknat med den. Hjääälp!!!!! Har inga spelningar i höst. Ska försöka afirmationsmeditera på pengar också. Får man det.....

 ....

 ....

14 juni Psykkrash/Filmkrash....

 ....

Jag har ett telefonbolagsproblem. När det ringer försäljare som vill erbjuda billigare abonemang köper jag dem men säger inte upp mina gamla. Ett tag betalade jag dubbla abonemang både för  min hemtelefon och  min mobil Jag hatar det admnistrativa. Fylla i blanketter för att få tillbaka dem. Fullmakter. Ringa och säga upp vid rätt tillfälle och byta simkort exakt när numret flyttas. Det ingår inte i min värld. Det tar för mycket plats och tid. Antagligen är jag en sån person som man idag skulle diagnostisera som ADHD. Det blir rörigt och då släpper jag för att inte få panik. Har hittat ett sätt att åka slalom mellan panikgrejerna och göra dem i min takt men..ibland blir det fel. Som med dessa telefonabonnemang. I mitt försök att rensa bort tele2 blev det naturligtvis en lucka. Ingen telefon torsdag och fredag. På fredag eftermiddag ringde Liten hem till mig och sa…

FULLSTÄNDIG KATASTROF!!!!!!! Filmaren Rosa, kan inte följa med. Dessutom, Nike kanske inte kan åka!

Den ilskan var klar som kristall.

 ....

Jag vägrar gå med i det här galna. Vad händer. Varför tappar allt fattningen.

Då ringer Nike och säger..Förlåt, jag åker med. Vill bara slänga på luren. Jag mjuknar. Jag vill ju åka och spela i New York. Nu åker vi.

 ....

 ....

 ....

14 juni Arg på ångest....

 ....

Det är inte ett svek att ha ångest. Man kan skilja ångesten från människan och vara rasande på ångesten. Håll tummarna för att det håller.

 ....

 ....

 ....

 ....

 ....

16 juni  Fjärilar och mod....

 ....

Liten och jag repade ensamma i måndags. Det hade krävts mer än ett rep för att det skulle bli bra. Men..bättre ett rep än inget. Vi har bestämt oss för att gå upp på den där scenen, på det där taket i Brooklyn hur det än blir. Med eller utan brallor. Måndagen var som ett blurr. Eller raka motsatsen. Som att gå på lina. Eller som när man vet att man antagligen måste gå på lina även om man inte kan och måste blurra för att inte behöva förstå.

Nike ägnade tiden till att söka hjälp. Hon lovade att göra allt hon kunde för att våga åka. Ett sjuhelvetes jävla förarbete har hon gjort. Vi gjorde vårt. I vår nya, väldigt bra replokal stod vi. Jag fick ha hur hög volym på min gitarr som jag ville. Det var härligt. Sa till Liten att höja också. Vissa grejer lät rätt bra. Med lite tid hade det funkat utmärkt. Sen vet jag att utescener kan vara hemska. Det blåser bara bort ljudet. Blir tunt och klånkigt och täcker inte upp alls. Det hade kunnat bli en obehaglig överraskning när vi klev upp, bara Liten och jag, på punkfesten och öste låtar inrepade med trummis fast utan trummis medan gitarrfettet och basbotten blåste bort mellan Brooklyns crackkvartar.

Det kommer inte bli så. Vi kommer vara alla tre. Det är fantastiskt.

Fjärilarna i magen har varit intensiva idag. Vaknade på jobbet och har inte packat. Försökte att inte visa fjärilarna. Höll i behandlingsgruppen på Västberga. Det gick bra men gjorde en liten miss som fick mig att bestämma mig för att skicka ett vykort till varje elev. Det är viktigt att se alla. Jag älskar mitt jobb. Det är tufft och fint och starkt och häftigt att få vara med när människor vågar börja vara med sig själva. Att våga försöka förändras. Det är mäktigt. Att våga möta sin skräck för att man vill nåt på andra sidan. Det är modigt. Precis som vår trummis.

Jag fick en födelsedagspresent av min mamma idag, På posten. Några småsaker och 6 kort på Fabian och mig när han var bebis. Han var underbar och glad i sin spjälsäng och i en rosa balja. På en bild hällde jag vatten ur en liten skopa över hans huvud. Han bara lapade och skrattade. Sen var det den när vi sov. Tätt tätt. Ansiktena mot varann och hans lilla hand på  min kind. Det såg ut precis så som han känns i mig. All spänning släppte och jag grät när jag såg den där bilden.

Sen började jag packa. Det blir svårt. Vill ta med allt. Måste välja en stil. Vem vill jag vara i New York : )....

 ....

 ....

17/6  Hälften bort....

 ....

Jag har packat. Bytt väska. Fyllt en jättestor med rosa dödskallar och i badet när lugnet föll långsamt plockat bort plagg efter sko efter plagg. Kommer att byta tillbaks till den första och sen gå till sängs. Upp 2 i natt.

Jag tror vi har järnkoll.

 ....

18/6 Naturlig turbulens....

 ....

Det blev dödskalleväskan. Den är löjlig och cheap men stor. Jag hade inte lyckats ta bort tillräckligt för att den snyggchica skulle räcka. Nike och jag tar bussen från Klarabergsterminalen vid 4, Liten hoppar på vi St:Eriksplan. Robin Rumich också. Han jobbar på Arlanda. Vi hoppar av vid terminal 5. Försöker hoppa av. Nikes väldigt stiligt ihopbundna virvel, cymbaler på en pirra har gått isär och placerat sig i en hög vid bakre dörren. Detta löser sig naturligtvis. Vi köar och nästan framme vi checkin-desken kommer en dam i uniform och frågar om vi checkat in? Det ska göras i automaten. Detta är bara baggage inlämning. Vi trasslar oss ur kön. Hur visste alla andra? Jaha, vid slutet av staketet som inhägnar den resande boskapen står en stor skylt. Automaterna. Error error..det där gamla stenåldersuttrycket. Den vill veta på vilket nummer av St:Marks Street som St:Marks Hotel ligger. Den vill veta postalcoden. Damen som ska hjälpa oss ur detta error berättar att man måste veta numret på gatan där man ska bo annars kommer man inte in i US. Sen skriver hon dit några sexor. Error ändå. Det är lika bra ni ställer er i problemkön. Där är vi vana att vara. Sedan späd ålder. Vi går dit. Det visar sig att incheckningen i automaten gått utmärkt och att vi alls inte passar i problemkön. Tills hon ser gitarrerna på våra axlar som vi inte lägger på bandet. Alltid samma sak. Tjatigt. Har alltid med gitarren i softbag in i cabinen. Det finns inget annat alternativ. Hur hårt case man än hade skulle ingen musiker lämna sitt instrument att handhas av flygplanspackare. Det är mystiskt. De säger alltid, nej, den där går inte in eftersom det är fullbokat. Efter en stunds tjat ringer de till någon. Den här gången till en människa på andra sidan hallen. Vi fick göra tecken och visa hur stort vårt andra handbaggage var sen sa han ok. Jag har rest med gitarr hela livet. Aldrig blivit nekad men varje gång blivit hotad.

 ....

Vid bytet i Amsterdam utmanar vi tre maffiosos från öst och deras 15 år yngre flickhangarounds i passkön. Snålt och bitchigt. När vi väntat i 20 minuter, lite stressat och nervöst att missa boardingtiden som redan var passerad med 10 min skär detta gäng kön från vänster. De vill gå in i kön framme vid passdisken. En kvinna frågar. -Får jag stå här med er, min boarding är om 20 min. Jag har bråttom. De viftar med sina biljetter. Min sämsta sida, ut över transithallens stengolv. Bitchigt och snålt. – Vi är också sena och har väntat i en halvtimme. Ställ er i kön! Dålig idé!

 ....

De har stenansikten och ser farliga ut. De verkar inte notera oss utan tittar liksom över folkmassan. Låtsas som ingenting och går före alla men bakom oss eftersom vi var jobbiga och gnäller. Vid vår gate dyker gangstrarna upp igen. Kyliga. Stora, rakade, boxnästa och tjurnackade.

Kan de ha planerat nåt? Undrade Nike. Nej då. Då hade de inte utmärkt sig i kön.

Nu rullar den tredje romantiska komedin, eller bara romantiska filmen och det är 3 tim kvar att flyga. Gissar att vi är över kanada och bältena åker av och på hela tiden. Men det är bara lite naturlig turbulens.

 ....

 ....

 ....

18/6  St:Marks....

 ....

Vi sitter på vårt lilla rum. Snart går vi och käkar. Pratar om Lars Norens dagbok som  Nike läser. Det är häftigt när livet i sig blir konst. Träffade det svenska bandet Stupidity i trappan. De har nån sorts kontrakt på g med Steve van Zanth’s….bolag…eller nätverk eller nåt. De går på moln och är jättegulliga. Tjejen är finast.

 ....

 ....

 ....

 ....

20/6 Vädret!....

 ....

Det där taket finns kvar i världen men precis som i sverige regnar det ofta på midsommar. Man får stötar och dör om man spelar elgitarr i regnet. De flyttar spelningen till en lokal längre ner på gatan. Jag tänker inte hänga fast vid en dröm. Vi spelar på Brooklyn ikväll men inte på taket. Igår var vi och kollade på Otto’s som vi lirar på på måndag. Jättefint ställe som hade rockabillykväll igår. Tikki-bar. Har vi nån sån i Stockholm. Tror inte det. Det är hawaiitema med bast i taket och blommor på väggarna.

På de spelningarna vi har här finns ingen soundcheck och ingen loge. Man går direkt upp på scenen. Det är bara att köra. 

Äsch, jag måste ta upp det. Faan vilken jävla otur vi har. Jag använder mig av den träning i acceptans som jag faktiskt gjort i yogan och meditationen. Det blir som det blir och antagligen har vi något att finna i detta också men…. Det blev ingen spelning på NuBlu igår. Emma hade bokat den i sista sekunden som ersättning för en spelning som sprack. De hade inte skrivit in det på sin hemsida och brudarna som öppnade stället tillslut när vi suttit och väntat ett bra tag var uppenbart irriterade över att vi skulle spela. De var helt säkra på att ingen skulle komma och undrade om vi gjort promo vilket Emma hade men hänvisat till hemsidan där vi inte fanns. Istället för att spela för dessa bitchoga servitriser sa jag: Det är dålig karma för musiken att spelas för människor som inte vill höra. Vi drar. Å så gick vi på Otto’s. Så gick det till, varken mer eller mindre. Brooklyn ikväll. Vi hörs!

 ....

23/6   She got shocked!....

 ....

Spelningen på West Broadway skulle även den flyttas in vid regn. Det är chica kvarter där mellan Houston och Prince. Restaurangen där vi istället spelade låg bredvid galleriet och var ett ganska klassigt ställe.. Ett sånt där med öppet ut mot gatan och en lång bar längs hela långväggen. Vackert högt i tak med kristallkronor och stenväggar. Det regnade när vi kom och det var bråttom. Klockan var kvart över fem och innan 6 skulle både vi och Jadewalkers(Emmas band) ha spelat. Emma, Kymber och trummorna hade inte kommit men dök upp efter några minuter. Jag kände direkt när jag kopplade ihop mina pedaler att allt var strömförande. Öppet mot gatan där der regnade. Liten fick också stötar. De blev så sjukt. Ingen annan kände det. Jag tog av mina ringar och höll på. Folk stod och tittade på sladdarna i 20 min. Jag demonstrerade stötarna. Försökte få andra att känna men inte. Bara Lite. Det kändes som i Nord Korea när Malena och jag skulle spela och de säger till oss på allvar -”There is a piano” fast scenen var tom. – När kommer pianot? Svar- There is a piano. Tillslut åkte vi därifrån. Det var under världsungdomsfesivalen i Pyong Yang 1989 när vi var de första västerlänningarna som kommit in i landet på mycket länge. Ett möte i solidaritet med Mosambique, vilket inte Kim Il Sung gillade. Då kan man säga – There is a piano om luft.....

Nu är det New York 20 år senare och Liten och jag för stötar av ett strömförande elsystem på en finkrog i SoHo. Emma kände ingenting så vi la ner och de fick spela först. Then she got shocked!!! Så skönt. Vi slapp bli kocketta swedes som är rädda för lite vatten. Jag tror det var Nike som sa det och Kymber som tillslut verkställde. Byt strömkälla. Ljudkillarna där stod som fån. Det blev utmärkt. Först Jadewalkers med restauranggolvet som scen ut mot gatan sen vi. Det var grymt att spela. De släppte den där stiffa tidslimitien och det blev en happening. Ett par med sitt barn stodbland folket ute på trottoaren och jag såg att hon nickade mot mig och sa till sin man Kajsa Grytt? Han bekräftade. Det kändes stort. Jag låtsas att de är amerikaner och har hört ryktet : )

Igår var vi lediga och hängde runt på var sitt håll. Skönt efter dessa täta dar. På eftrmiddan åkte vi upp till 77 :e, gick över parken mot westside och ett besök hos min vän/ ingifta släkting, Anne Thulin. Hon är en vansinnigt bra konstnär och bor på Riverside Drive med några vänner i en fantastisk lägenhet med utsikt över Hudson. Vardagsrummet hänger som en korg över vattnet. Tillslut blev vi 7 kvinnor som hett diskuterade bl.a fildelning, skolan och terapi i det där burspråksrummet vid floden. Om någon av er har hört min låt ”Min pojke och manhattan” så hänger den hängmatta han vaknar i i detta rum.

Idag åker vi till Coney Island och imorrn spelar vi på Otto’s Schrunken Head. Mer imorrn alltså.

 ....

Kajsa

 ....

 ....

 ....

 ....

 ....

24/6  Örjan och Coney....

 ....

Stupidity har fått skivkonrakt med Little Stevens skivbolag. De gör radiointervjuer och åkte till Boston igår. När de spelade på Otto’s Shrunken Head i förrgår stod Örjan från Fläskkvartetten i baren. Han är storebror till PA i Stupidity. Han som spelar så bra gitarr. Vi har spelat med Örjan och det blev tjo och tjim när vi möttes. Kul. Fru och 4 döttrar hade han med sig till New York. Sen skulle de vidare till Florida. De gör tydligen den trippen varje år. Örjan spelade tamburin på framför sin brorsa med fantastisk frenesi så hans ben är nog blått nu när han ligger där på stranden. Det var vackert att se honom jobba sådär framför sin bror. Vackrare än kortet är som jag la upp nyss. ....

Coney Island igår. Det var fint att se havet. Vindarna var ömma och ljuset var vackert VI gick hela vägen bort till Brighton Beach. Längst bort stod en svartklädd fotomedell och gjorde poser med en fladdrande slöja i tyll. Fonden för fotografierna blev Coney Islands strand.  Vi åt där på rysk restaurang på boardwalken. Jag fick Borsjt …eller hur stavas det… Underbart gott. Nike fick en underlig rullad med pepparot som var rödbetsröd och smakade ättika. Gott sa Nke. Liten fick en getostterrin. Konstig. Sen beställde jag in en förrätt fast effteråt. Scallops with mozzarella. Rysk rätt? Det kom in skal med vita musslor gratinerade i mozzarella. Den såg dödlig ut och luktade inte så gott.. Fick genast taskig känsla och lät de stå. ....

Brighton Beach är häftigt eftersom det är helt ryskt. Ryskan pratas på gatorna och i affärerna och människor bryter ordentligt. Bredvid oss på restaurangen satt föresten 2 unga otroligt vackra  ryskor. De såg vilsna ut. Som om de var på besök. Kalinkas Gifts med sovjetflagga på dörrn. Tyvärr hade de vidriga grejer när man väl kom in. Korallansikten och änglar som körde bil. Man blev rädd. ....

Sen tittade vi in i ”tacky shoes”. Där fanns nästan ett par skor till mig men för små. Utanför hittade vi fotomedellen igen. Nu utan slöja men fortfarande svartklädd. ....

Tåget med alla mina vänner åkte ifrån mig på hemvägen. Jag såg nåt jag vill plåta så gick dörrarna igen. Såklart hittade vi genast varandra men deras miner var fina. Så känns det att ha vänner. ....

Har aldrig gjort 3 timmars yogapass förut men igår kväll var jag inbjuden av Fanny Rock. Det var häftigt. En helt ny variant för mig. Otto’s Shrunken Head spelning ikväll. Hem imorrn.....

 ....

Kajsa....

 ....

 ....

 ....

29/6 Skrunken head, resa och Engelen....

 ....

Återigen tack alla ni som hjälpte oss att komma iväg på den här resa. Ni som faktiskt bidrog med nödvändig ekonomi och alla som med uppmuntrande tillrop förlj med i bloggar och bilddagböcker. Det har varit helt otroligt kul, spännande och lärorikt ; ).....

Den sista spelningen på Otto’s var den mest ordnade. VI hann till och med en soundcheck. Fast vid detta lag hade vi totalt vant oss av vid detta. Upp på scenen och kör bara. Stället är en Tikkibar? Nå sorts voodoo hawaii tema. Timmarna innan på hotellrummet asgarvade vi. Drabbades av någon sorts självironi. Satt och torrepade några låtar i bh. Skumpigt minst sagt. Varmt som i helvetet på ett litet, litet hotellrum. Vi tog en taxi till stället i sista stund och hade efter bara 2 spelningar och kaosartade förberedelser blivit luttrade. I bilen började vi prata om vårt namn. Det visade sig at vi alla tre mött underliga vibbar när vi snackat om vad vi heter. ”Aunt...what do you mean? Like in mothers sister? You gotta change name….your not old ......

Det är helt annorlunda vad gäller ålder i New York. Det är ingen issue över huvud taget. Här finns ju också referensen till T.Strul. ....

Tant Distbox. Världens sämsta namn. Här kommer Tant Distbox. Vi ska spela här. Vi vred oss i taxin. Mycket roligt. Vi spelade föra Alana Anram. Hon gillade oss stenhårt och var bra själv. Lite outlaw country som man iofs hört. Lucinda Williams-style. Hon tyckte vi var psykedeliska och ville höra oss tillsammans med Free. Det hade varit hennes favoritkombination. ....

Isabel som tog bilderna, en kompis till Emma från Göteborg tyckte Aunt Fuzz var ett missvisande namn eftersom vi är dramatiska och lite postpunkiga. Aunt Fuzz är för klumpigt och putslustigt helt enkelt. Stämmer inte med musiken. Well. Sista kvällen var finfin. ....

Vi gick till Motor City på Lower Eastside med Emma och Isabel. ....

Hemresa. Flygstolar med vägg framför. Inte en blunds sömn. Springa mellan gateerna i Amsterdam. Väskorna kvar i Amsterdam. Mina pedaler med. Hemma i stan klockan 10. Kockan 10 samma kväll ska jag spela i Södertälje. Med pedalerna. Vaktade väsksamtalet. Det kom och min väska med men jag sov inte. Skjutsad till Södertälja av ett trevligt fan som heter Micke. Fint att spela mina svenska grejer. Hade med mig frihet från NY. På lördagmorgonen åka till Ljusdal och spela igen. I en handelsträdgård. Det var festival. En massa kompisar spelade och var fantastiska. Bl.a Sundström som det var länge sen jag såg. Jag var också underbar har jag hört J....

På söndagkvällen återförenades Aunt Fuzz på Engelen i Stockholm. Tajta, luttrade och varma av ett äventyr. ....

 ....

Tack allihop!! ....

 ....

Nu åker jag till Hasselö. Den 9 juli spelar jag på Västerviks festivalen. Funderar på att blogga nånstans. Återkommer om var. Puss och Kram! På återseende. ....

 ....

Kajsa Grytt

Solen gick upp när tåget gick ner i en dal där ingen varit
Här vill jag va hon klev av och kände att här var inget farligt
Hon la sig i gräset bredvid en man som var hundra år av väder
Regnet föll och rann innanför hennes kläder
På språk som han förstod talade hon om sig själv
Hon hörde sin röst och lyssnade tills det åter blev kväll
Det handlade om en liten tjej som trodde hon gjort nån illa
och som allt för tidigt hittat ett sätt att slippa vara stilla


Jag har varit runt så mycket på sista tiden. Uppe och nere. I gympasalar på anstalter och i kök på häkte. Fint kulturhus i Washington, Acid Jazz klubb och punkhem i New York.Västberga Gård tillsammans med människor som försöker rädda sina liv och bland fina, fina vänner på Teater Moment och I Skottvångs Gruva.

Alla Vi vet att världen är uppfuckad, såld och vi undrar vart våra vapen har tagit vägen. Vem ska vi klaga hos. Förut klagade vi lite uppåt. Uppmanande till makthavarna. Berättade om deras svek och falskhet. Krävde olika saker. Nu vet vi att det är lönlöst. De däruppe har öppet och uttalat en helt annan värdegrund än vi och den har de lyckats plantera i en massa rabatter här nere i det verkliga livet. Såklart att vi ska fortsätta klaga hos varandra men vi ska också fortsätta att odla och plantera. Det är viktigt.

Igår natt trillade jag ner i en underbar odling. I Vasskärr mitt i Sörmlands skog fick jag äntligen en underlig vila. Hade blivit inbokad på ett Bed & Breakfast. Blev körd dit vid halv 3. I det svaga gryningljuset öppnade sig en stor trädgård bland tallarna. Stenformationer med växter som underliga former, en blank damm, gräs som persiska mattor. Japanskt och heligt.

Två män bodde här och tog hand om sina gäster hade jag fått veta. Det lös i en friggebod och på dörren stod en lapp. Välkommen Kajsa Grytt. Dass finns på vedbons gavel. Varmt och kallt vatten vid det lilla pumphuset.
Jag borstade tänderna och hittade ett konstigt, alldeles fyrkantigt stenfort. I det där ljuset var det spökligt, drömskt och smärtsamt vackert.

När jag öppnade dörren i solskenet på morgonen körde en liten man sin gräsklippare på den persiska mattan och frågade om jag ville ha kaffe eller te. Jag drack mitt kaffe och åt en omsorgsfullt fixad frukost vid ett bord på en vit bergsknalle mellan trädgården och skogens bryn.

Det är verkligen så. De två trädgårdsmästarna har skapat sitt paradis där mitt i den risiga skogen och dit får vi komma för att sova och vakna. Mannen visade runt mig och berättade om blommor, stenar, mossor, husgrunden som jag trodde var ett fort, de 30 fågelholkarnas innevånare och bryggan. En trädbrygga högt över allt. Den stod på 4 stycken 6 meter höga trädstammar och hade soffa.

Åk dit. Gå på spelning, ät och drick i Skottvångs Gruva och för natten, boka ett rum för 250 kronor på Vasskärrs Bed & Breakfast. Låt dig tas om hand och hylla odlingens konst, konstens odling, tankens odling, odla tanken.

Kajsa

I dag åkte jag till Örebro med tåg. Gitarren på ryggen. Förstår inte varför det tog så lång tid för mig att sluta kånka på den tunga lådan. Letade upp häktet som låg i Polishuset. Spelade i ett litet kök för sju killar. Bara dem och jag. Man tittar inte djupt i ögonen på en publik av sju personer. De måste lämnas ifred med sina associationer. Men när låten är slut snackar vi. Min förbestämda låtordning måste naturligtvis lösas upp den också. Stämningen i rummet får bestämma.
Efter tre kvart kom vakten in. Min intuition hade hjälpt mig att avsluta med rätt låt. Killarna byttes ut, 7 till kom in. De studsade i dörren. Det var hett i rummet. Det går inte att öppna fönstret på ett häkte. Mina kvinnotexter från Färingsö och Hinseberg talade med dom om samma saker. Ingen skillnad. Det är värt att tänka på. Sen åkte jag hem. Men inte de.

Kajsa

In a drawer of my chest I kept old recordings. Half songs, mixes and demos. Cassettes, md:s and cd.s. What I didn't dare to throw away but never listened to. Don't know what I would hear. Maybe something wonderful forgotten or a good way of singing. But there is a great risk that the "left behinds no bother" sounds awful. I've pushed them up at the attic. Like hiding the silver. Maybe a change in the room when all of that are not present, closely grunting.

The cat stretch out, somebody grinds with a sharp blade down in the backyard. A light flu. A hole in all the musts. Now..and now..and now..

I always want the beginning. Like not knowing how to do it. Always want to be a debutant.

An unwritten page could be the one raicing for the sky. That released everything. We..ll see.

I en låda i min byrå låg gamla inspelningar. Låtideer, mixar, demos och provpressar. Kassetter, md.s och cd. Det jag inte vågat slänga men aldrig lyssnar på. Vet inte vad jag skulle få höra. Kanske nåt underbart bortglömt eller nåt härligt sätt att sjunga. Men risken är för stor att det jag lämnat och struntat i låter hemskt. Jag har puttat upp det på vinden. Som att gräva ner silvret. Det kanske händer nåt med rummet när allt det där inte ligger alldeles nära och grymtar. Katten sträcker ut sig, någon slipar med en vass klinga på gården. En lätt influensa. Ett hål i alla måsten. Nu.. och nu...och nu..och nu..

Jag vill alltid börja från början. Tycker om att inte veta hur man gör. Skulle alltid vilja vara debutant. Ett oskrivet blad kan vara det som kommer att stiga mot himlen. Det som förlöste allting. Vi får väl se.