Ni är en mur i rött vitt svart.
En Frank Millermur; sammansvetsad av ett stänk blod.
För i er har ni var sin droppe ur samma öppna sår.
En röd kontrast till deras oskuld.
I lika skarp kontrast som er svarta uniform.
En svart kontur till deras blodstänkta linneduk.

Och ni håller ett fast grepp om stålinstrumentet
som far i en båge genom kväve syre koldioxid
för att mellanlanda i hud kött pulsåder
och skjuta ut en kaskad av röda pärlor i tyngdlöshet
som blandas med rökpartiklar
av förkolnad tobak papper polonium-210.
Men likt ur askan i elden finns inga gråskalor i den här scenen.
Det är en slutscen i rött vitt svart.

För honom går allt mot svart
när skuggan som tidigare följt på beskedligt avstånd
nu glupskt kastar sig över resterna av hans själ.
För er äter det röda som strömmar ur hans hals
sakta upp hela duken.
För världen har inget egentligen förändrats
-men är den inte lite renare nu?

Hon är Rosa Parks på vagnen.
En neger som gamlingarna ser snett på.
Hon sitter på platser avsedda för betalande
och kan räkna med omild behandling
från legoknektarna som ska skydda fordonet
från slödder som hon.
-är det en revolt från kontrollanternas sida?

Dessa Villeblipolis men passade inte ens som väktare;
underst i hierarkin där spårvägens ägare tronar i toppen
av den enögda pyramiden.
Ägare som i Rosa. Ägare som i du. Ägare som i jag.
Volvos ägare får 20 miljarder i utdelning.
Västtrafiks får stryk.

Vi använder våld som metafor.
Ett tillerkännande av ett stiliserat våld i rött vitt svart.
Reggaefärger i rakbladsskarp högkontrast
dras över svärtade boksidor
av en hand som är just denna blodiga metafor.
Röda låttexter. Röd konst. Röd poesi. Rött liv.
Vi gör metaforiskt våld på den kultur som gör verkligt på oss.

Och sen kommer ordens silkesblanka dröm
för på taket ligger en modern vilsen Ankarström.
Svart siluett mot röd himmel och vips fick du ett vitt blänk från kikarsiktet.
På en ombyggd mauser som varit kungens egen.
mer en slump än jag följer någons dumma regler.
Ett vapen tänkt för att jaga rådjur
men på min meny, idag, står bara blå djur.
Och om hans dotter följer i sin fars fotspår
hoppas jag att min följer i mina..

Ett, två, tre, fyra steg ur en limousin
och så exploderar ett vitt skjortbröst
i en röd blomma som hänger en evighet i luften.
Ett oansenligt halvmantlat frö med en diameter på 6,5
växer till något oerhört vackert när det svampar upp.
Ett vackert bevis i krutsvart och rött på vitt
att vi är alla en och samma organism.
Ingen av oss har bläck i sina ådror.

För vi är alla en kärlek.
En mur i rött vitt svart.

Och som en poet jag ser upp till säger:
"En mur är bara en bro på högkant"

-Det jag gillar mest med den här bloggrejen är att jag kan fylla i vad jag läser men till min fasa ser jag att myspacelistan inte har med Andreas Romans fantastiska Vigilante som jag just har avslutat. Läs den!

Det var Rödräven, dom andra och jag.
Genom svält och törst
var vi slutligen i en indisk oas
i det karga norr
30 års strävanden drog mig hit.
30 år i kausalitetens slavbojor.

But no more
I say never no more.

Du var där med några av vår typ.
Inte direkt konformister
men likväl luttrade av tiden.
Jag tror du såg mig
men din blick är så svår att följa
Du dansar till en ambient
pling-pling-hare-hare-nånting

Virvlande runt runt på gränsen till obalans.
Runt runt en assymetrisk gyrosnurra.
Runt runt en existensnära schaman
Runt runt hälen leder, kroppen följer.
Runt runt händer vingar, själen lyfter.
Runt runt i spinn och vi är dina elektroner
Runt run bara sannolikhetsberäkningar
Du är det enda som går att påvisa.

Rummet snurrar runt runt
och dofterna ackumuleras
i mina receptorer.
mynta. curry. äppletobak.
och plötsligt fryser scenen
Rökslingorna från vattenpiporna
hänger kusligt tredimensionella i luften
som på ett foto av hubbleteleskopet
de rör sig inte. inget rör sig.
inte ens dopplerskifte existerar

Bara du är oberörd och fortsätter din dans.
Bara du är oberörd och fortsätter din dans.

Virvlande runt runt på gränsen till obalans.
Runt runt, en assymetrisk gyrosnurra.
Runt runt, en existensnära schaman
Runt runt, hälen leder, kroppen följer.
Runt runt, händer vingar, själen lyfter.
Runt runt i spinn och vi är dina elektroner
Runt runt, bara sannolikhetsberäkningar
Du är det enda som går att påvisa.

Plötsligt slår en insikt som ger
att jag trots allt när en gudstro
Jag tror på dig.
Ett av de där verkligt speciella barnen
som inte de heller är en gåva.
men de ger en: perspektiv.

För världen är du fem
men för mig är du oändlig.
Jag bär fortfarande amuletten du gav mig.
För världen är det en uppblött lerig spånskivebit.
För oss är det allt.
en övergång mellan oss i tid.
en bro mellan oss i rum.
Den är ett maskhål till verkligheten.

Där är jag Pippis pappa
Där är du min guru.

Det här är inte så mycket en dikt som ett brandtal
och om det närmar sig diss är det bara sant tal
(go ahead med invändningar, jag ser det här som ett samtal)
För här kommer några minuter yttrandefrihet
det är uppenbart att de inte fattar vad vi vet
emellan snack om demokrati hör jag nån yttra FRIHET!?
trots att svarta stjärnan är vanligaste tattueringsmotivet

Kära vänner,
vi lever i ett fritt land.
Här kan vi handla, tycka och säga vad vi vill. Nästan. Eller iallafall handla-biten. Teoretiskt sett.
För hur många av våra val och åsikter är egentligen våra egna?
Vi är ju inkorporerade i ett system där reklamfilmen är en stor del av kulturutbudet.
Ett samhälle där vi betalar en spänn för att få göra reklam på vägen hem från mataffären. Eller varför inte betala tusentals kronor för att bli en vandrande reklampelare för Björn Borg, Nike eller nåt annat trams.
En maskin där vår demokratiska plikt sträcker sig till att var fjärde år rösta på den som ser trevligast ut; och som kräver minst av oss.
I Sverige är det tillåtet att föra fram sin åsikt.
Tydligen betyder det att vi måste skylta med: HALLÅ! det är jag som tycker det där! åsiktsregistrera mig! Yeah, democracy.
En anonym insändare tas inte på allvar och maskerade demonstranter är ligister. Vad kommer sen? -Ja, eh, vi tyckte det var onödigt med de här gröna skärmarna i vallokalen. Så vi tog bort dom. Alla kan ju ändå stå för sina åsikter. Det är det som är demokrati!
Men i och med att övervakningen ökar och "rent mjöl" är högst subjektivt och beroende på sittande regering när registreringen ska ligga på försvaret. En fråga bara:
Har ni inte lärt er att det är en big NO NO att skicka soldater på folket?
Och det som är lagligt idag kan endast straffas retroaktivt OM DET FINNS SPARAT.
Lagligt men obekvämt straffas också när arbetsgivare tar sig allt större friheter gentemot anställda och arbetssökande. Det kallas medarbetare, inte motarbetade!
Men mycket riktigt så är det fria ordet farligt.
För hur ska vi hitta sanning om vi måste välja utan fullständig information?
Vi sätter Nationalencyklopedin före Wikipedia men vems sanning är det vi läser?
Vi litar till en blind tant men vad är egentligen sanningens väsen?
Ni blir bestörta över att Wikipedias fakta ändras av staten och CIA
men vems sanning som kommer fram i det andra verket får ni via mig:
Nationalencyklopedin ägs av Cydonia Development AB som ägs av Alf Tönnesson med familj och vad är deras mål?
Ja, fråga inte mig.
Jag som helst bara vill springa runt och gapa i ett bibliotek bara för att störa böckernas slummer lite granna.
Jag är övertygad om att de flesta stora verken är trötta på att bara ha en patriarkal kanon att tacka för att nån fingrar på dem ibland.
De skulle nog hellre låta sig brännas bara för chansen att återigen bli ett oskrivet blad i färd med att bli kronan på mänsklighetens strävanden i en ny utgåva.
Jag vill moonwalka en hel natt runt ett brinnande stadsbibliotek med Faidon på fötterna och släppa lös alla osaliga bokförda idéer som stagnerat.
Jag vill vara den muntliga läraren som återigen korrumperar ungdomen.
Jag vill förfäkta uppåt väggarna galna ståndpunkter crashing and burning while doing it.
Jag vill vara anarkisten i ert folkbibliotek och göra internet av skiten.
Jag älskar era hyllmeter på hyllmeter av organiserad och sparad information. Men ibland kanske vi behöver en Alexandriabrand eller två för att skapa grogrund för nya idéer.
Och inte minst; för att ge deras förespråkare nya forum att framföra dem.
På sina villkor.