Kärlek, en stupad Konung, en Porrstjärna och lite mer Kärlek
Utfärdar en varning för detta inlägg då det föga handlar om bandet och mestadels om undertecknad själv och en kvinna han träffade och kärade ner sig i. Narcissmen tog överhand och vandrade iväg ett par sidor den här gången. Ber på förhand om eran förlåtelse.
Följande text är skapad under samlag mellan mig och Eratos. Grande.
Håll spyhinken nära, nu blir det sliskigt värre.
Vi checkar in, packar upp och dricker oss fulla, för kärlekens skull skulle det sedan visa sig.
På kung Håkans kommando låter vi Salzburgs pulserande nattliv omfamna oss.
Som legenden förtäljer kliver Durango Riot aldrig ur strålkastarljuset, så inte heller denna kväll.
På klubben blir Fred intim med en pojkvänsinnehavande porrstjärna och Elvis återuppstår i form av The Hawk. Jake är överallt. Undrar varför? Erik är sedan länge förlorad.
Från ingenstans passerar en Maggie Gyllenhaal liknande gångstil för mina ögon, det är hon, Silvia, mitt hjärtas hjältinna skulle det senare visa sig. Kvinnan slår sig ner i baren med en kille - en man för att vara korrekt. Avståndet gör deras relation svårtydlig för två påverkade ögon. Hennes yttre talar med arrogans. Samtidigt ser hon så där oskyldigt skör ut, som en spröd liten fågelunge på den sköraste av grenar - en österrikisk Lisa Ekdahl eller likt hon som ligger och gror som ett frö i Stockholm. Den målningen kan bli svårsåld. Klockan tickar mot stängning. Trots en rättmätig övertro på mig själv förbereder jag mig för ett nederlag. Med staplande steg vandrar jag och min obefintliga självrespekt bort mot baren, känslan att jag ganska snabbt kommer få vandra samma väg tillbaks då utan min självrespekt om det nu fanns någon är ytterst påtaglig. Väl framme blir jag mött av fyra oerhört frågande ögon som fäst blicken på mig. Någonstans här blir jag tvungen att öppna min mun.
Måste vid tillfället ha varit Erik eller Fred, vilket som - dom som gör ord till guld, kan man misslyckas då? Bortse frågetecknet.
Klubben stänger och vi lämnar hand i hand. Mycket ovan känsla att hålla en kvinna i handen ska medges, inte för att det just är en kvinna jag håller i handen utan för att jag sällan har gjort det. Hålla en kvinna i handen det vill säga. Den andra killen lyser med sin frånvaro. Lite tråkigt, han var väldigt trevlig - ett tag.
03.00
Utanför möter vi upp Fred, Jake och kung Håkan.
Konungen har stupat! Innan han sätter sig i taxin lämnar han sitt avtryck runt hörnet. Vi lämnar en någorlunda avig vägbeskrivning med flera tänkbara slutdestinationer och hoppas på det bästa.
Jake tar av på villovägar sedan han hamnat i en politisk diskussion.
Fred gör här ett smart val och tar följe med mig och Silvia till en bar. Det skulle leda till en kort romans med hennes vackra väninna Simone.
Vi tappar bort oss i tiden, klockan slår fyra, fem, sex. I snart tre timmar har vi promenerat runt Salzburgs tomma gatorna. Märker knappt att det är kallt. Har svårt att fokusera i Silvias sällskap. Förutom på hennes lugg då, den som slutar precis vid ögonbrynen där hennes leende tar över och får hennes ögon att tindra som om dom brann. Jag är betagen, hon talar och verkar med integritet. Lyssnar noga på allt hon säger men jag hör ingenting. Dimridån har fallit tungt. Våra sinnen har sedan en stund lämnat våra kroppar och lever i diffus symbios. Vi talar med kärlekens tungor.
Jag är förälskad.
Det borde Fred också vara, Simone är en skönhet. Det är även Fred, han har nämligen stulit Eriks trenchcoat för kvällen. Den där Erik har stil.
Simone och Silvia släpar med oss till ett efterfest hak som öppnar 06.30. Något konstigt.
Vi träffar ett par drogade vänner till Silvia, dom är kroater och tycker att kroatisk rock är underskattad. Skillnaden är att vi är svenskar och tycker att svensk rock musik är underskattad.
En något bortdomnad full äldre man med långt vitt skägg börjar antasta oss smått på stället, stället vi befinner oss på vill säga. Låt oss kalla honom Hank Williams (inte för att den riktige Hank skulle göra något sådant) men känslan av att han heter Hank är slående. Till en början är det lite småmysigt sen blir det bara jobbigt.
Vidunderliga scener utspelar sig. Alice regisserar. Fred vill därför censurera och svag som jag är lyder jag. Kan inte klandra honom.
07.30
Silvia måste hem, jag följer henne. Hon varnar för att det är en lång bit.
Trettio minuter senare är vi framme, hon ljög visst inte.
Vi har nu kommit till slutscenen där våra vägar skiljs åt. Börjar febrilt leta efter min mobil tills det går upp för mig att jag tappade bort den i Tyskland tidigare på turnén och som vanligt kommer jag inte ihåg mitt eget nummer. Om man nu bara hade en penna så kunde jag skriva upp hennes, men icke. Försöker memorera det men det går inte. Jag frågar mig själv varför jag är den jag är och blir lämnad utan svar. Fru Fortuna vakar inte över mig.
Vi håller om varandra.
Min blick följer henne medans hon går iväg, precis när jag ska gå tillbaks vänder hon sig om.
Hon ler.
Hennes ögon tindrar fortfarande.
Jag tittar ned i marken och börjar gå tillbaka. Någon minut passerar och jag inser att jag är vilse.
Utan vägbeskrivning, mobil och hjärta står jag och begrundar mitt öde. Förlorarens timme är slagen.
Serendipity.
Har nu spelat The Band - It Makes No Difference för sextiotredje gången sedan hemkomst. Patetiskt nog har jag räknat. Inkluderat den som pågår nu.
Stöter in i en äldre herre, likväl Hank har även han vitt skägg. Men till skillnad från Hank är detta en stilig gammal man med händerna i fickorna. Grande. Mannen med det snälla skägget är taxi chaufför och på väg till jobbet. Jag ger honom sällskap. Hans första körning blir att leta upp stället jag lämnade Fred på.
Den äldre herren delar med sig av följande fakta, han heter Martin och jobbar även som ingenjör, på fritiden hoppar han fallskärm och segelflyger. Han nyligen varit i Sverige och Norge och bilat runt. Martin är nyfiken och levande, han är grande. Han har levt i 65 år ändå verkar det som om det är hans första dag på jorden.
Mina ögonlock börjar ge vika. Martins entusiasm håller mig vaken.
När vi till slut hittar tillbaks blir jag tvungen att ta farväl av Martin. Väl där sitter Fred och Simone och dricker varandras druckna ögon. Fred berättar att Simone lagt fram ett förslag. Det innefattar sex, sömn och lite mat om jag hörde rätt. Så kan det gå om inte politiken tar över helt.
Undrar hur det gick för Jake.
Jag lämnar paret åt deras öde och finner mig i mitt.
Ansluter sedan till den stupade konungen, politikern och den impulsive rockern. Någon timme senare dundrar en berusad Romeo in. Han har tydligen tackat nej till förslaget. Jag tror honom inte.
Veckan som följer tjatar jag sönder mina medresenärer om min förlorade kärlek. Dom tröttnar fort på henne. Det gjorde inte jag. Silvia, om du mot all förmodan lär dig att bemästra det svenska språket och råkar av en slump trilla in på den här sidan.
Kanske ses vi igen. Kanske ser jag dig i en annan bar med en annan kille. Kanske vi än en gång kommer gå hand i hand i en annan tid, i ett annat liv under en annan himmel.
Nu är det fritt fram att få utlopp för kväljningarna mitt banala och blödiga skrivande kan ha orsakat. Leta lugnt och fint upp närmsta avlopp och få ur dig skiten. Ska försöka höja mig ett par snäpp tills nästa gång, om det nu räcker.
Ni får ursäkta, sorger ska dränkas. Ska slå på en viss låt av ett visst band och tänka på en viss kvinna.
Visst fan ska jag göra det.
Vi dricker oss fulla för kärlekens skull, nu och för alltid.