Hoppar på tåget till Malmö 8.21 tillsammans med Rickard Donatello, kär vän och basist. Vi ska åka ner och spela in TV samma dag. Vädret är skit och båda är låga. Jag är det på grund av att ramla runt på slak lina där jag skulle ramla ner i ren och skär utbrändhet vilken sida repet jag än skulle hamna på. Jag har jobbat mig toktrött i egenskap av proffsaktivist emot ombildningen till bostadsrätter i mitt kvarter. Mer om detta kan du läsa HÄR och HÄR. Det är ett djävulskt slit, men samtidigt kul. Men det för det med sig att humöret går upp och ner, och just den här morgonen var en synnerligen deprimerad sådan.
Naturligtvis fortsatte den med att min laptop kraschade. Satan, jag hade hoppats på att hinna få en del gjort under själva resan. Dessutom finns alla telefonnummer där, så nu kunde jag inte heller ringa kamrat Conny som jag hade tänkt att få träffa i Malmö.
Men materiella ting är världsliga saker, och resan fortsatte en stund i kollektiv suicidalitet för mig och Rickard. Så småningom tjoade någon ”Hej där!”. Jag är rätt van vid att träffa på folk på tåg, större än så är inte det här landet. Nu var det Olle Ljungström som stolpade fram.
Sist vi sågs var dan före nyårsafton, då han sov över hemma hos mig. Att ha Olle hemma är som att ha E.T. i huset. Vad som helst kan hända. Den här natten var det maratonkonsert på omstämd gitarr, böcker som försvann upphittade på konstiga ställen, någon som hinkade gräddfil direkt ur förpackingen mitt i natten och fan vet mer. Det är i vilket fall som helst en spännande människa att vara nära.
Säga vad man vill om Olle, men tråkigt har man aldrig i hans sällskap - och jag tycker väldigt mycket om honom. Det är hit och dit och hej och hå hela vägen. Han kan kläcka ur sig oneliners nog att göra en citatbok i timmen av – så att, i deprimerat tillstånd, springa på honom är som att vinna på lotto. Att träffa Ljungströms pojk på malmötåget var precis vad jag behövde just då.
Vi bestämde oss genast för att gå till restaurangvagnen. På vägen dit mötte jag en annan gammal bekanting i form av Michel. Michel är en man med ”survivor” stämplat i pannan. Ni känner säkert en och annan Michel själva. För mig är han en av dom där jag stötte på och umgicks mycket med under den mest intensiva Kapsylen-eran (numera Kafé 44). En av dom som det borde gått käpprätt åt helvete för. Någon man kan skriva en socialpornografisk roman om fosterhem och massmissbruk om. En sån där snubbe vars kollegor antingen är döda eller står och tigger enkronor utanför Systembolaget. Kort sagt – en av dom man ofta undrat hur det egentligen gick för.
Michel tillhör dom i skaran som jag blir uppriktigt glad att se. Han har vänt sina tillkortakommanden till en gigantisk styrka. Han var på väg ner till Köpenhamn för att klippa ihop sin första långfilm, som handlar om långtidfångar på Folsom Prison. Till vardags jobbar han med att komponera konstmusik. Man tror fan inte att det är sant när man tänker tillbaks på sniffarsnubben som en gång i tiden tog ett knäck med att måla om mina fönster och var allmänt lost. Man kan bli glad för mindre.
Olle är, om inte Michel raka motsats, så något åt det hållet. Hur som helst är dom båda synnerligen förtjusande människor, och sådana mådde jag väldigt bra av att träffa just en sån här skitdag. Det blev en och annan vinknatte för mycket i restaurangvagnen, men med så trevlig sällskap som jag hade må det vara hänt.
Vi skildes åt. Michel stack till Köpenhamn, Olle skulle göra någon intervju och vi bestämde att vi skulle höras lite senare.
Inte fullt nyktra anlände jag och Rickard till inspelningsplatsen för tv-programmet Sverige! som vi skulle spela in för. Förtjusande människor överallt. Vi fick spela låten tillräcklig många gånger för att jag skulle hinna tröttna på den ännu mer är tidigare. Jag fattar ingenting av kameravinklar och klipp, men det blir säkert bra. Programmet kommer att sändas den 8 mars.
Efter detta åkte jag och Rickard till hotellet, alldeles utslitna. Försökte sno till mig en timmes sömn. Under den tiden ringde telefonen sju gånger. Proffsaktivismen innebär ständig jourverksamhet med att trösta förtvivlade tanter osv. Därefter gick vi, tipsade av självaste Konungen i Edsbyn, och åt en delikat middag på Tempo invid Möllevångstorget. Olle verkade ha kroknat, ety endast hans telefonsvarare var aktiv den kvällen. Det blev en trevlig sittning med Donatello och en flaska vin och tidigt i säng.
Nästa morgon fick jag sova ut, vilket behövdes. Sedan stack vi till Köpenhamn över dagen. Hängde runt. Åt smörrebröd. Provade mer eller mindre kumminkryddad dansk snaps. Insåg i Christiania att jag fortfarande aldrig sett en nykter grönlänning. Häpnade över hur kriminellt dyrt allting var, varpå vi tog tåget tillbaks till Malmö igen efter att återigen ha träffat Michel på någon gudsförgäten krog invid Köpenhamns Huvedbangård.
Hem åkte vi med nattåget. Jag älskar att åka nattåg och bli vaggad till sömns av skendunkadunk och kupesvett. Som i ett slag vaknade punkfarfar till i en ståkkålmsk pissotta, med göteborgsväder och marknadstalibanism. En käftsmäll rakt in i den alltför overkliga verkligheten. God morgon för fan!
Jaja, det blir som det blir och det går som det går. Det var i varje fall en skojig liten tripp, och några förbannat roliga och lärorika timmar i restaurangvagnen tillsammans med Rickard, Olle och Michel. En liten resa som en del av den stora, och en anledning till att ställa väckarklockan och låta den ringa. Signalen betyder att livet är skojigt och värt att hacka i sig baksidorna av.
Ta hand om er kära vänner. Syns snart hoppas jag!
Pussar!
JJ