"En attans bra skiva" * * * *
SKRÖMTA Grejhojta!
(Tongång/CDA)
Även om det var ett tag sen Garmarna var i ropet, så ligger en jämförelse med gruppen nära till hands när man recenserar Stockholmsgruppen Skrömtas debutalbum. Det handlar om traditionell nordisk folkmusik i moderniserad tappning och förstärkt med bland annat slagverk. Därtill en kvinnlig sångerska som även spelar fiol. Jämförelsen är till Skrömtas fördel. Det känns inte lika gravallvarligt som Garmarna blev med tiden, samtidigt som det moderna och det traditionella bildar en naturlig enhet och inte två parallella spår. Dessutom sjunger Frida K Eriksson från Dye utanför Reftele väldigt bra och inte lika gällt som Emma Härdelin och många andra folksångerskor gör, vilket gör det mer njutbart i längden.

Om jag lägger till att Skrömta har intensiteten hos Väsen och energin hos Harv, så vet folkmusikintresserade att Grejhojta! är en imponerande debut och en attans bra skiva.

Eftersom det är en svensk folkmusikskiva är den naturligtvis väldigt lång och rymmer hela 18 låtar. I vanliga fall brukar längden få mig att tappa intresset halvvägs, men Skrömta varierar sig och håller kvar lyssnaren. Från vackra "Hosa Helva" och "Tidelida" via titelspåret och "Lekattn" som måste vara grymma live till den allmänt fantastiska "Mor Segre". Efter ett par lyssningar börjar jag dock hoppa över "Hovslagar-Hans" och något spår till, så kanske är skivan för lång i alla fall. Med några färre låtar hade Skrömta skrapat bort en del ojämnheter och helhetsintrycket hade blivit ännu bättre. Fast något ska de å andra sidan ha att fila på till uppföljaren, som kan bli något att se fram emot.

LARS ALKNER Värnamo Nyheter, tisdag 10/10 -06


Skrömta "Grejhojta!"
(Tongång/CDA)
Enligt Skrömta själva är en av ambitionerna med deras debutalbum att "visa att folkmusik rockar". Alla som är åtminstone någorlunda insatta i genren vet redan om det. Men jag är ändå osäker på om den någonsin låtit så tung och samtidigt äkta som på de första spåren av "Grejhojta!".

Tempot som kännetecknar band som Hoven Droven och Väsen finns där, liksom melankolin som fått stora delar av den tyska dödsmetalpubliken att digga Garmarna. Men Skrömta gör något mer med traditionen. Framkallar en känsla av medeltid, som kanske ligger närmare Ronja Rövardotter än verkligheten, men ändå fungerar.

Forne Uppsalabasisten Mårten Korkmans kontrabas lindar in albumet i tungsinne och Frida K Erikssons sång levererar de makabra texterna med en självklarhet som får det att krypa i kroppen. Mot slutet blir skivan spretigare och tappar fokus något. Trots det är "Grejhojta!" ett av de där albumen som håller svensk folkmusik levande och vital.

Andreas Jakobsson, oktober -06
ERGO, Uppsala studentkårs tidning