MySpace
myspace music my music  featured playlists  top artists  music videos  karaoke  shows  forums 


blogs.myspace.com/stefansundstrom
MySpace.com | rss | sign in
Stefan Sundström



Last Updated: 12/21/2009

Send Message
Instant Message
Email to a Friend
Subscribe

Status: Single
Country: SE
Signup Date: 10/30/2006
Thursday, August 06, 2009 
Aftonbladet, 5/8-09

Kollektiv glömska

När Typografförbundet gått med i strejken bö

När Typografförbundet gått med i strejken började utgivningen av Svaret: meddelanden från Landssekretariatet.


Lars Ilshammar skriver om storstrejken 1909 och om en arbetarrörelse som 100 år senare står med mössan i hand

En högkonjunktur som snabbt vänds i lågkonjunktur och kris. Ett huvudavtal som hakar upp sig. Arbetsgivare som ser chansen att pressa fram lönesänkningar och vill ta sig rätten att ensidigt bestämma vem som måste sluta. En försvagad och splittrad arbetarrörelse. En LO-ledning som hellre vill kompromissa än ta konfrontation. Låter det bekant? Välkommen till 1909.

Nu i augusti är det exakt 100 år sedan storstrejken – en megahändelse i den moderna historien som skulle polarisera Sverige och sätta spår långt framåt i tiden. Vilhelm Moberg skriver i Soldat med brutet gevär om den paradoxala tystnad som lade sig då konflikten var ett faktum: ”När den väldiga striden började, blev det stilla och lugnt. Nu släcktes alla ugnar, alla hyttor tillbommades, alla sågklingor stannade, alla lokomobilers hjul stod stilla.”

Hundra år senare råder en annan sorts tystnad i ett samhälle som annars verkar besatt av jubileer och årtalsmystik. Om storstrejken, om dess följder och om vad den eventuellt betyder idag talas det knappast.

Det tidiga 1900-talet är oroligt på den svenska arbetsmarknaden. Bara under 1908 pågår bortåt 300 strejker och lockouter. En storkonflikt är nära, men LO backar in i ett ofördelaktigt avtal. Våren och sommaren 1909 tilltar stridsmullret. I bakgrunden: den djupa depressionen. SAF-hövdingen Hjalmar von Sydow går på offensiven och smälter ihop flera mindre konflikter till en enda. Osålda lager och arbetslöshet ger tillfället: acceptera stora lönesänkningar – annars jättelockout.

Men konflikten gäller också något annat: paragraf 23 i Arbetsgivareföreningens stadgar - makten över arbetsplatsen, formulerad som rätten ”att leda och fördela arbetet, att fritt antaga och avskeda arbetare, samt att använda arbetare, oavsett om de är organiserade eller ej”. Den rätten ska slås fast. Och företagen har råd. I lågkonjunkturen är lockout ett sätt att tömma lagren. LO svarar med hot om storstrejk mot fler försämringar.

Arbetsmarknadens unga parter har viftat med sina vapen: nu vill man strid. SAF ivrigt, LO-ledningen motvilligt och med onda aningar. Men medlemmarna trycker på. Alltför länge har fackliga och politiska ledare talat om den stora striden, den som ska göra rent hus med det kapitalistiska samhället och bana väg för socialismen. Storstrejken, generalstrejken, har fått en mytologisk plats i den unga arbetarrörelsen. Till slut är man tvungna att sätta handling bakom orden. Det luktar revolution. Militär och polis gör sig beredda att försvara den bestående ordningen.

Den 4 augusti 1909 bryter storstrejken ut. Det är den största arbetsmarknadskonflikten någonsin i Sverige och pågår en dryg månad. Som mest är 80 000 arbetare lockoutade och 300 000 ute i strejk, av en befolk

ning på bara 5,5 miljoner. Mot sig har de hela det etablerade samhället: militären, rättsväsendet, som skyddar strejkbrytarna, den borgerliga pressen och regeringen. Samhällets stöttepelare spottar efter socialistbusen Branting på stan och kastar sockerbitar på honom på krogen.

Men oroligheterna uteblir. Storstrejken leder varken till revolution eller kravaller. Lugn och ordning råder. De strejkande går på möten, metar strömming eller ligger i gräset och läser tidningen medan konflikten växer långt utanför de LO-anslutna, till oorganiserade lykttändare i Stockholm, till sadelmakarna i Tidaholm. Och samhället består. Militären får göra patron ur.

I början är moralen hög och sammanhållningen stark bland de strejkande. Man hoppas att regeringen ska gripa in med medling när konflikten hotar att bli samhällsfarlig. Men regeringen gör som SAF vill – ingenting. Samtidigt är strejkkas

sorna magra, trots bistånd från omvärlden. I september har reserverna sinat, nöden står för dörren och storstrejken ebbar ut. Arbetarna tvingas med mössan i hand tillbaka till fabrikerna där de tvingas acceptera sänkt lön – och skriva under på inte vara med i en fackförening.

På kort sikt leder storstrejken till att LO förlorar nästan hälften av sina medlemmar och till att syndikalistiska SAC bildas av missnöjda arbetare. Cirka 20 000 arbetare avskedas och svartlistas. Många tvingas emigrera. De bittra erfarenheterna från 1909 ligger sedan i potten 1917-1918 när de gamla europeiska imperierna faller samman i världskrigets slutskede och spontana hungeruppror slår ut i de svenska industridistrikten. LO, som inte återhämtat sig förrän samma år, låter strejkvapnet vila. Den svenska revolutionen ställs in.

På längre sikt banar storstrejken väg för samförståndsanda och den svenska modellen, och är bland annat en viktig klangbotten för Saltsjöbadsavtalet 1938 där SAF och LO sätter sig ner i förhandlingar och erkänner varandra som jämbördiga parter. Decennierna efter folkhemmets genombrott minns man storstrejken inom arbetarrörelsen som något primitivt och förhistoriskt. Liksom Ådalen hör den inte riktigt hemma i det moderna rationella samhället.

Återupprättelsen kommer på 1970-talet: Nu blir 1909 det första avstampet på vägen mot medbestämmande och anställningsskydd. Samtidigt skrivs nederlaget om som en seger för solidaritet och sammanhållning. Under 1990-talskrisen ställs frågan om det kanske rent av är tid för en storstrejk igen. Och i dag, när så mycket går igen? Ingenting. En sargad fackföreningsrörelse som har tappat hundratusentals medlemmar och just tvingats gå med på lönesänkningar upp till 20 procent verkar inte längre ha bruk för sitt historiska minne.

LO-förbunden sitter i dag på synnerligen välfyllda konfliktfonder, ytterst som en lärdom av 1909. Men till vad ska de användas, och när? Om storstrejken kan man förstås dra olika slutsatser. Saknar man intresse för det förflutna går det däremot inte att dra några slutsatser alls.

Lars Ilshammar
6:53 AM
 
Print
Previous Post: Lite sommarläsning GÖTEBORG 2001 | Back to Blog List | Next Post: Regeringens helst sanslösa miljöhyckleri: Ännu ett exempel: