Travis Bickle.
"Someday a real rain will come and wash all this scum off the streets"
Travis Bickle i Taxi Driver (1976)
När jag slog upp New York Times sista morgonen jag tillbringade i New York såg jag en artikel som berättade att musikalen Rent skulle läggas ner.
Det kändes lite som ett sammanträffande. Inte bara för att jag, Fritte och Magnus hade valt att se den för ett par dagar sedan, utan också för att jag själv så sent som kvällen innan gissade att Rent rimligtvis måste läggas ner snart.
Jag stod på baren Three Kings en bit från Times Square och pratade med Kevin, en improvisatör som jag just sett spela på The Pit. Jag kan knappast ta äran åt mig av att vara något orakel. Förutsägelsen praktiskt taget lades i min mun. När jag nämnde att jag sett Rent sa han "That show is SO outdated". Han fortsatte med att förklara att det helt enkelt inte finns några hus kvar på Manhattan som har hyror som karaktärerna i musikalen skulle ha råd med. Nu menade han det nog inte så bokstavligt, med tanke på att karaktärerna i musikalen faktiskt struntar i att betala hyran och istället ockuperar sin bostad. Men jag tror jag förstår vad han menar. Den annalkande gentrifieringen som Rent skildrar, och som karaktärerna försöker kämpa emot, är redan förbi för länge sen. Slaget är förlorat. Överallt träffar jag människor som berättar för mig hur dyrt New York har blivit. Inte bara hyrorna, utan även allt annat. Det är en ekonomisk utveckling som New York delar med större delen av USA, framför allt staterna på östkusten.
"Ten years ago I used to see people getting gunned down outside my window in Brooklyn" berättar en rejält alkoholpåverkad tjej som jag träffar på en Burlesque-show på Galapagos Art Space i Brooklyn måndag kväll. "Nowadays I only see hipsters", fortsätter hon och ser moloken ut. Hennes uppgivna ansiktsuttryck får mig att fråga vilka hon tycker minst illa om: gangstrarna eller hipstersen. Det är inget helt lätt val, men till slut säger hon: "The hipsters. At least they don't shoot you".
2007 skedde 474 mord i New York. Den siffran innefattar alla fem burroughs. Det är den lägsta siffran som någonsin har uppmätts sedan polisen började föra statistik 1963. Som mest mördades 2605 människor på ett år (1990).
Någonting säger mig att den rekordlåga mordstatistiken ändå inte kommer att betyda att TV:n kommer att sluta visa polisserier som utspelar sig i New York. Rent lades ner på grund av minskande intäkter. Inte på grund av att historien hade blivit föråldrad.
Gentrifieringen har inte lett till någon lyxrenovering som är tydlig för en utomståendes öga. De gamla husens rustika charm känns igen från alla filmer man har sett, med luftkonditioneringen hängandes i fönstret. Bakgårdarna är lika sjaskiga som vi turister förväntar oss, och hotellet som vi bodde på hade löss som bet sönder min kropp fullständigt.
...En dag ska det komma ett riktigt regn och spola bort alla vägglöss.
Hotell Belnords bakgård.
I det nya uppsnyggade New York ser man fortfarande en hel del uteliggare. Men om man räknar i förhållande till folkmängd så tror jag knappast att de är fler än i Malmö. Fast det säger mer om utvecklingen i Malmö än om utvecklingen i New York.
Prostituerade ser man inte heller i New York längre. Om man inte slår upp någon de bakre sidorna i någon gratistidnings, där stora mängder av annonser för escortservice breder ut sina färgbilder.
PR-avdelningen har verkligen tänkt till inför den nya Rambofilmen.
Hoppas nu bara att den lockar till sig rätt publik.
Tisdagen den femtonde januari var min sista fulla dag i New York. Då kom jag plötsligt ihåg att jag hade ett lite halvhemligt delmål med resan. Att uppträda på amerikansk mark.
Redan första kvällen hade jag och mina två resekamrater hamnat på en Open Mic-kväll där vi själva utgjorde hela den utomstående publiken. Resten av folket i lokalen var rookiekomiker som bara väntade på att själva få uppträda. Både jag och Fritte tyckte att det kändes meningslöst att uppträda under sådana omständigheter. En av komikerna där berättade för oss att det vi bevittnade den kvällen var hur 99,5 % av alla standup-arrangemang såg ut i New York. Jag tvivlade på att det han sa, och jag tvivlade ännu mer på det när jag senare under veckan fick se många exempel på motsatsen.
Det kändes som att det borde vara en lätt sak att hitta en Open Mic-kväll i världens standup-huvudstad New York. Men nej. De flesta av de här arrangemangen kan man nog bara känna till om man är verksam i New York. Jag hade kontakt med ett par komiker här sedan tidigare, och jag hade kunnat fråga dem om tips, men nu var jag lite för sent ute för att kunna förvänta mig ett svar via mail. Jag fick surfa runt på tusen hemsidor. En del ställen krävde att man tog med sig åtta betalande kompisar för att få uppträda.
Efter en lång stund såg jag att HA! Comedy Club hade Open Mic. Det såg nästan ut som en tanke. HA! Comedy Club var den klubben som jag besökte för fem år sen när jag mellanlandade i New York. Då hade jag sett en ordinarie föreställning (inte Open Mic) och jag hade blivit grymt imponerad av komikerna. Att uppträda på HA! Comedy Club nu var åtminstone i teorin som att sluta en cirkel.
Det var inga problem att få tid. På telefon fick jag veta att det bara var att dyka upp vid femtiden och ha med sig fem dollar som betalning. Jag var på plats redan innan fem, och skrev upp mig på listan. Stället var ödsligt. Jag leddes till ett rum längst in där det fanns en scen och en handfull människor. Jag hade svårt att greppa situationen. Jag hann aldrig bli nervös. Det kunde väl ändå inte vara det här som rookies betalade fem dollar för att få vara med om? Det här kanske var en audition till den riktiga showen?
HA! Comedy Club. Hallen. Strax innan föreställningen.
Personerna i rummet var, som man brukar säga, en brokig skara människor. Några såg ut som statister i en Fellinifilm. En kvinna i yngre medelåldern pratade med en jämngammal man om förra veckans Open Mic-kväll. "It was a freak show. I mean, I didn't know if they were for real." Jag frågade henne om folket i rummet kände varandra. Hon berättade att det var ungefär samma gäng som brukade samlas där en gång i veckan för att köra lite standup. De två männen längst bak i lokalen var de enda som inte var komiker. Dessa två män var de enda som brukade komma dit som publik. De slutade inte prata när showen började, och de lämnade lokalen efter ungefär tio minuter.
Redan innan föreställningen började förstod jag att det här knappast med all välvilja i världen kunde kallas för en stå upp-show. Det var en ritual. Man skulle också kunna kalla det för en workshop där blinda ledde blinda. Fast det skulle vara för mycket sagt. På en workshop finns en vilja att åstadkomma något. Här var en samling människor som för länge sedan gett upp hoppet om att vara roliga. De hade samlats för att plåga varandra och sig själva. Men framför allt för att de glömt varför de var där från första början.
Ett av kvällens starkaste intryck gjorde en Fellinistatist i form av en melankolisk affärsman i yngre medelåldern som rappade en text om fotosyntesen. Det hade dragit ner applåder på Lundakarnevalen, men här var det dödstyst. Själv ville jag gärna skratta, men skrattet hittade aldrig riktigt ut. Kanske berodde det på att mannen läste innantill när han rappade.
Denna brokiga samling komikerkandidater hade ofta svårt att förstå varandras humor. När en intellektuellt lagd judisk kvinna berättade om Las Vegas, och sitt möte med Ron Jeremy, sa den lågutbildade socialbidragskvinnan bredvid mig "I need a dictionary".
Jo. Kvinnan på scen använda faktiskt ganska svåra ord.
Ett par stycken av de som stod på scen hade någon slags grundtalang, även om de inte var särskilt generösa med att bjussa på riktiga skämt. Jag uppskattade på riktigt en man, inte mycket äldre än jag, som pratade om New Yorks utveckling. "Gentrify. They use that word as code language in the real estate adds. When they write that the neighborhood is being gentrified, that means "we're getting rid of the niggers!".
Efter att ungefär fem personer kört sina skämt var det min tur. Det känns lite fånigt att beskriva mitt gig som om det hände i verkligheten, även om det förstås rent tekniskt gjorde det. I början gick det ganska bra. Människorna framför mig skrattade lite. Men efter ungefär första halvan skrattade de inte längre. Det hade kunnat vara dåligt för mitt självförtroende, men eftersom nästan ingen annan fick mycket mer skratt så gjorde det inte ont.
Allra sist gick det upp en småtjock gubbe med långt glest grånat hår –kal längst upp på hjässan. Han hann inte komma upp på scenen förrän merparten av alla i rummet reste sig och gick därifrån. Två var kvar. De ställde sig och pratade med varandra. Det var svårt att höra vad gubben sa eftersom han mumlade. Och vägrade konsekvent att använda mikrofonen. Jag uppfattade så mycket som att han dissade komikerna som han sett. När han märkte att jag faktiskt lyssnade på honom gick han ner från scenen och satte sig bredvid mig och fortsatte prata.
Han hade varit skådespelare, men en olycka, som han nämnde i förbifarten, bar den egentliga skulden till att han nu körde taxi om dagarna. Han berättade att han aldrig hade ett manus. Han gick bara upp på scenen och sa det som råkade dyka upp i hjärnan. Ibland återberättade han vad han hört Jay Leno säga kvällen innan på TV.
"One day I'm gonna try to write a monolouge", sa han.
Jag frågade hur länge han hade hållit på med stand up. "About five years", svarade han. Jag förstod varför han låg sist i körlistan. Ingen orkade hålla uppe någon fasad för hans skull. Om han ville leka The critic within-pajas i deras gemensamma livslögn så förbehåll de andra sig att strunta i hans missriktade protest mot sitt livsöde.
"Sean Penn came out to see me once…" sa gubben till mig, och gjorde en konstpaus. Och efter konstpausen kom en tystnad. Någonting i tystnaden gjorde att jag inte ställde någon följdfråga. Det kändes som att jag redan hade förstått att Sean Penn inte hade lämnat någon kommentar, och jag ville inte tvinga gubben framför mig att klargöra det.
Gubben fortsatte med att berätta att han hade träffat en tjej från Kalmar. Jag förstod aldrig riktigt om de mest hade träffats på internet, eller om de bara hade träffats på internet. Det kan nog kvitta –han berättade att hon "freaked out" när han sagt till henne att han älskade henne. Nu hade hon gift sig med en fransman och bodde i Malmö.
När jag satt och pratade med honom fick jag den där känslan som jag ibland får. Att The Ghost of Christmas Future stillsamt visade mig hur min framtid skulle bli om jag inte skärpte mig.
När jag funderade på vad jag precis varit med om insåg jag att komikern som första kvällen sa att 99,5% av alla standup-arrangemang i New York var folktomma tillställningar nog inte hade så fel. Han pratade förstås av egen erfarenhet, och relaterade till de ställen där han kunde få tillgång till scenen. Gutbucket på Upright Citizens Brigade kan mycket väl ha varit det enda undantaget. Och enda anledningen till att Gothams Talent Showcase kändes mindre patetisk var tack vare deras regel att varje komiker var tvungen att ta med sig åtta kompisar.
Efter min Amerikadebut traskade jag omkring söderut på Manhattan för att fira den stora händelsen med en brakmiddag. Vid Union Square hittade jag ett ställe som serverade mig en blodig 14 ounze grillad biff. Äntligen har jag fått svar på den gamla frågan "Hur mycket är lagom mycket kött?".
Svar: 14 Oz.
Synd att jag inte vet hur mycket det är i någon svensk måttenhet.
Dagen efter var jag mycket dålig i magen. Jag tror att det beror på att jag drack kranvatten på HA! Comedy Club.
När jag senare på kvällen pratade med improvisatörerna som jag sett på The Pit fick jag ytterligare perspektiv på att världsmetropolen New York inte riktigt är den möjligheternas stad som jag hade trott. Jag fick veta att det inte finns en enda improvisationsteatergrupp som jobbar heltid med improvisation. I Stockholm finns det tre grupper. Amy Poehler som jag sett leda improvisationsteater på UCB på söndagskvällen har ju ett dagtidsjobb som stjärna i Saturday Night Live. Fast de flesta har mindre statusfyllda sidojobb. Och detta i ett land där improvisationsteater är en långt större spridd konstform än i Sverige.
Improvisatören Kevin och jag.
Nästa morgon läser jag nyheten om att Rent ska läggas ner. Och jag får en känsla av att New York och jag har vuxit ifrån varandra. Jag vet inte längre vad jag tycker om mitt New York. Det känns lite som att när den roligaste kompisen skaffar familj, och man inte vet om man kommer fortsätta ha roligt ihop eller om kompisen kommer att förvandlas till en sån där person som i alla lägen föredrar en lugn hemmakväll framför TV:n .
Men med det sagt måste jag ändå konstatera att som inspirationsresa så var min vistelse i New York svåröverträffad. Det finns mycket som jag måste vara tacksam över att ha sett.
Jag är lycklig över att jag har sett den alternativa humorns hjältar som umgås otvunget med varandra på en scen som är deras egen lilla lekstuga i East Village. Jag är också glad över att ha sett otroligt skickliga brukskomiker gå loss på de större klubbarna. Det känns spännande att ha sett nya stjärnskott som jag inte visste fanns. Och, faktiskt, är jag även tacksam över att ha upptäck hur Malmös rookies faktiskt har det i förhållande till rookies i New York.
När flyget hem lämnade Newark var det mörkt ute. Inte ett moln på himlen. Utanför mitt fönster såg jag hela storstadsområdet upplyst som ett glödande kretskort. Det var det vackraste jag har sett.
Jag tänker att Travis Bickle måste vara nöjd med sin stad nu. Allt mänskligt avskräde som störde hans nattsömn har i det försvunnit ur hans blickfång. Kanske har han det bra.
Eller kanske sitter han och väntar på sin tur att få gå upp på en standup-scen. Och istället för att köra en förberedd monolog säger han det som han råkar dyka upp i hjärnan: "Some day a real rain will come, and wash away all these self proclaimed stand up comedians…"
The Village Voice spanar efter den tid som flytt.