Jag tog min cykel och njöt av nerförsbacken efter Solna bron på väg till Råsunda. Matchen var väl inte så mycket att skriva hem till morsan om och efter matchen skulle jag bege mig till min polare Stefan för att grilla.

Anyways... efter matchen blev det ju lite kravaller och det sprang runt poliser med kravallutrustning. Benskydd, hjälm med visir och så vidare.

Jag har alltid kamera med mig och kunde liksom inte motstå ingivelsen att slänga på ett litet diskret tele på min trogna gamla Nikon F3.

Jag är så pass "streetsmart" att jag inte riktade kameran mot några av de som slängde flaskor och annat på poliserna, utan jag tog lite bilder på kedjan av poliser. Det var en viss grafisk effekt av de svarklädda poliserna med hyresområdet "blåkulla" som fond och sedan tänkte jag bege mig mot de delikata hamburgare, med en pikant smak av "Hickory smoke" som väntade i Atlasområdet. Jag hade också förhoppningar om hemgjord coleslaw och en bourbon med coca-cola. Runt hörnet vid Solna centrum stod det mer poliser och stämningen var väl inte den som man skulle vilja förmedla till sina barn direkt. Jag stannade och tog några fler bilder i jämnhöjd med en uteservering där det skrålades att "det gör ont att möta AIK". Efter ett tag slits kameran ur mina händer och någon vrålar att jag ska dra åt h-e eftersom jag är en "fotografdjävel".  

Jag håller fast i remmen och säger:

"Min bäste herre, ni må vara en smula upprörd över det faktum att sportsliga framgångar idag har uteblivit. Jag lägger heller inga värderingar i sättet ni ventlilerar er, som jag förstår, frustration över denna 1-0 förlust. Låt mig bara få upplysa att vi, även om det inte verkar så, har en gemensam nämnare i vår lojalitet med de svart-gula kämparna på Råsunda fotbolls stadium även om vi sedan har lite olika, låt vara kanske kreativa, sätt att handskas med vårt inre känsloliv. Jag vill också, nu när jag har er fulla uppmärksamhet, bara informera er att jag har inte riktat linsen av märket Nikon mot andra än de poliser som nu rör sig sakta fram mot oss. Jag ber därför att få tillbaka min fotografiska utrustning, enär den är en för mig, högt aktad klenod. För övrigt vill jag också delge er informationen att denna kamera betingar ett ringa värde om ni nu hade för avsikt att byta den mot polskt amfetamin, estnisk smuggelsprit, s.k. ryssfemmor eller annat som ni kanske värderar högt."

Ok, jag kanske inte sa precis så där, men andemeningen var den samma.

Jag hann ducka för det första slaget men det andra tog på sidan av huvudet, rakt på örat. Kameran lossnade från hans grepp (jag antar att bristen på simultanförmåga gjorde sig gällande) och jag återbördade min gamla trofasta kamera till mig och planterade en rak höger i min nyfunna väns spritsvullna ansikte.

Sedan gjorde jag en sammanfattning av läget och kom fram till

1. Jag har, åtminstone i ett historiskt perspektiv, liten erfarenhet av knytnävsslagsmål.

2. Jag är för gammal för sånt här.

3. De är fler än mig.

Jag joggade bort mot min cykel, en svart cruiser designad av Paul Frank med vita däcksidor. Lät ihopkrupen eftersom lösa delar från uteserveringen nu slungades, inte bara mot polisen utan även efter mig. Kanske såg jag fel, men jag tyckte mig se en 4:a Jägermeister passera mig på vänster sida av huvudet....

Upp på cykeln och sedan trampade jag rakryggat därifrån (det går nämligen inte att cykla på annat sätt med denna cruisercykel). Efter en stund så pluggar jag in hörlurarna  och trycker på "blanda spår" på min i-pod. Betty Harris soulsöta röst kvider fram "what did I do wrong?", en låt om obesvarad kärlek och jag tänker att det var väl passande.

Eller vad tycker ni?