Jag gillar bögfilm. Det finns något rörande med en seriöst svettig bögrulle som bara handlar om hur jävla manlig man är när man är sjukt muskulös, umgås uteslutande med muskulösa män och ber kvinnor att dra åt helvete.

Top Gun var åttiotalets hårdaste bögrulle. Fight Club var nittiotalets. Nu i krigstider, när Iran larmar och gör sig till, ska vi givetvis ha en etniskt orienterad bögrulle. Filmen 300 har vänt det cyniska och individualistiska nittiotalet ryggen, och flirtar med det nationalromantiska och ärofyllda krigarbögeriet.

Handlingen i stort: Spartanerna är en liten grupp muskelbögar som gillar kampsport och Judas Priest. De ser ner på housebögarna och fjollorna. De tycker att en riktig bög ska kunna bära upp en röd mantel med stil, och bli fyllepumpad bakom vapenförrådet utan att det ska gnällas så jävla mycket. "Det är ju för fan bara att bita ihop" säger Kung Leonidas till en rookie i filmens öppningsscen.

De börjar ana oråd när en gigantisk prideparad med iranska fjollor kommer guppande på lastbilsflak till Basement Jaxx. Transor och allmänt dekadenta avarter av homovärlden kommer till stan och tänker starta upp stora dansklubbar, där det ska dansas feminint och kastas ut poppers från dj-båset.  Icke sa nicke, säger muskelbögarna. Våran egen machokultur står på spel, och varje man med chaps måste ställa upp mot fjolleriet.

Sen slåss de med varandra. Böghouse vinner det första kriget, men måste lägga ner några år senare, när SJUKT många muskelbögar kommer tillbaka och vandaliserar sönder klubbarna och jagar tillbaka fjollorna till Iran. Sen måste fjollorna få asyl i Sverige.

Det här är bögfilmen som definierar vår tid. Om Top Gun var en liten film om en ensam mans kamp för att finna sin inre muskelbög, och Fight Club filmen som ställde frågan var muskelbögens plats i samhället är, så ber 300 inte om ursäkt för att muskelbögen tar plats. Muskelbögen är här, och han skiter i vad folk tycker. Han adopterar barn. Han gillar inte skräniga blattar. Han bänkpressar 145 kilo. Inget tjafs.