I Blaskans myspaceversion skrev jag om hur vi alla längtar efter ett nytt album från My Bloody Valentine, vilket skulle glädja en gammal alternativrockare och punkare som om tre månader fyller 44 år gammal, suck. Jag plockade fram istället min gamle 90-talshjälte Andy Bells gamla grupp Ride och lyssnade på klassisk shoegazerock. Men i min väntan fick jag istället höra nya briljanta låtar, fyllda av skör skönhet. Där jag kunde både få mig till livs hårda men estetiska gitarrkaskader som slog sönder idyllen totalt - fastän uppblandad med lite sköna harmoniska popballader. Artisten heter Robert Vadadi och han sände en länk där jag kunde tanka ned nio låtar som verkligen slog knock på undertecknat. Vem kunde ana att det skulle sitta en kille utan skivbolag, vad jag förstår det hela, som kan släppa loss sådana fullständiga lysande sånger. Det är verkligen bra musik. Nu efter denna recension borde skivbolag stå på rad för att ge Robert Vadadi skivkontrakt. Han skriver lite att det finns lite emoinslag i musiken. Jag kan försäkra att det inte finns några trendiga emorockinslag som jag kan höra i musiken, tack och lov. Men det finns däremot starka emotionella låtar som bygger på att känna riktiga känslor och det är något helt annat,. Det är helt enkelt bra svensk modern indierock av bästa kvalitetsmärke.