 |
Jösses !
Jag har haft några veckor på mig, men liksom skjutit det åt sidan.
Välbekanta symptom som jag inte velat erkänna. Jag längtar aldrig någonsin efter att gå till doktorn.
Munchhausen by proxy är inte något som ligger för mig.
Jag håller mig så långt från de vita rockarnas värld som det bara går.
Mer hemma bland de svarta rockarna liksom. Och då menar jag inte präster.
I fredags kunde jag inte sluta frysa.
Men eftersom vi beställt biljetter till Edinburgh kunde jag inte ta någon större notis om detta. Alvedon och varma kläder var min lösning och vi for iväg.
En frossbruten lördag i den skotska huvudstaden senare var det bara att ta sig direkt från Skavsta till akuten.
Där la de in mig utan vidare spisning och gav mig antibiotika i alla färger och former.
Njurbäckeninflammation är inte att leka med. Särskilt inte om man bara har en njure kvar.
Jag hamnade på en urologavdelning.
Där ligger det nästa bara gubbar.
De allra äldsta i samma sal som mig.
De var mycket rara. Och mycket glömska. De glömde till exempel att de var på sjukhus.
Eller att de hade svårt att gå utan stöd.
Eller att de hade en droppslang med en blodpåse kopplad till handen.
Om man glömmer det och utför yviga gester lossnar slangen och det sprutar ganska mycket blod ut över salen.
Det var ganska rafflande dagar.
Sent på kvällen hade jag arbetat upp lite ångest över livets förgänglighet och försökte muntra upp mig med mana fram bilder som gick ut på att gubbarna blev zoombies som stapplade fram med droppställningar , uribags och vita ögon och tog fumliga Thriller-danssteg i salen.
Jag fnissade rätt mycket men det har sina sidor att vara bra på att visualisera saker och ting.
När jag släckte lampan blev jag livrädd och fick tända den igen.
Min kärlek hade varit där med en bok, så jag fick satsa på att läsa tills ögonen föll igen.
Varje gång de nästan gjorde det hände nåt.
Kulmen nåddes när en av farbröderna åter glömde att han inte hade något balanssinne och brakade i golvet med ett otäckt ljud.
Då tyckte jag att det var bättre att jag vandrade i korridoren som en zoombie i stället.
Nu körde personalen in min säng i ett behandlingsrum och jag fick slagga några timmar.
De var otroligt gulliga, både gubbarna och personalen, och det här är alls inget indingerat inlägg över standard på sjukvården eller så.
Tvärtom.
Värt att betala skatt för! De skulle behöva rätt mycket mer resurser, det är ju ingen hemlighet. Skulle jag gärna lägga mer skatt på. Istället för att ge till bankerna och finansvärlden.
Nu är jag i alla fall hemma. Och det är otroligt skönt.
Väldigt mycket färger, men det vänjer jag mig vid.
Och jag är mör, blir till exempel helt slut och svettig av att skriva detta. Men det har vänt och jag har åter överlevt min egen dumhet och envishet. Med hjälp av vår vård. Som än så länge är tillgänglig för alla.
Om man är som jag, och håller sig borta från vitrockar så här, då skulle det krävas ännu mer för att jag skulle ta mig dit om det dessutom skulle kosta en massa stålar.
Som jag inte hade.
Jag skulle kanske hellre dö.
Vem vet.
Nu ska jag leva och njuta, väldigt lungt och fint, och på darrande ben ta mig ut i världen en liten sväng.
Och på lördag ska jag med min älskling till Skottvångs Gruva och se på Anders F. Rönnblom.
Till dess tänker jag vara jävligt pigg!
Ont krut etc.....
Puss!
Stina
10:31 AM
Powered by  | | English | | Albanian | | Arabic | | Bulgarian | | Catalan | | Chinese | | Croatian | | Czech | | Danish | | Dutch | | Estonian | | Filipino | | Finnish | | French | | Galician | | German | | Greek | | Hebrew | | Hindi | | Hungarian | | Indonesian | | Italian | | Japanese | | Korean | | Latvian | | Lithuanian | | Maltese | | Norwegian | | Polish | | Portuguese | | Romanian | | Russian | | Serbian | | Slovak | | Slovenian | | Spanish | | Swedish | | Thai | | Turkish | | Ukrainian | | Vietnamese |
|