Ville bara informera om en intervju som jag gjorde för www.justdet.se/

Tjoo

Freddie

Freddie Cruger - Gammal i gemet

Freddie Cruger, även känd som Red Astaire, har lämnat bakom sig en lång diskografi laddad med själfull och funkig hiphop. Trots att Fredrik Lager (som är hans riktiga namn) fyller fyrtio i år och har hållit på med hiphop i nästan halva sitt liv och spelat världen över så har han förblivit okänd för en större massa hiphopfans i Sverige. Dock kan ingen ta ifrån honom att han är en av de få som har fått fans att slåss om en tolva.

Att få till en intervju med Fredrik visade sig inte bli det enklaste. En intervju pratades det om i våras men lyckades som så mycket annat rinna ut i sanden. Efter att ett ytterligare försök att nå Freddie fick läggas på hyllan på grund av att han återigen försvann mitt under planeringen av en intervju, började mina förhoppningar på att få sitta ned och ha en pratstund med den svensk som allra mest förkroppsligar begreppet "beatmaker" att försvinna. Tills det att jag hörde talas om de olika skivsläpp som det ryktades om att Freddie skulle släppa till hösten. Jag gjorde ett ytterligare försök och via Mats på Raw Fusion lyckades jag återigen få tag på den (för mig) något mystiska producent[en]. Därför känns det väldigt befriande när jag till slut får sätta mig ner tillsammans med Fredrik i Björns Trädgård för att prata om hans karriär, Sverige och vinyl.



1968 föddes Freddie Cruger i Nynäshamn. Enligt honom själv så fastnade han får hiphop '83 och började dansa i samma veva, vilket höll i sig i ett par år tills det att han till[ ]slut började intressera sig för musiken i sig. Genom skolan så lyckades han få en praoplats på en av dåtidens största skivaffärer när det gällde import av hiphop - Space. Han berättar om hur en hel del skivor inhandlades under tiden, till dåtidens pris av fyrtiofem kronor.



Samtidigt som Freddies skivsamling växte så började också föräldrarnas garage sakta men säkert att förvandlas till lokalen där de skulle förvaras. På samma plats så lärde sig Freddie att DJ:a. Ganska snart så flyttade han även hemifrån och via olika lokala jams så lärde han känna en mer rutinerad och erfaren DJ, Mad Mats. De två började umgås och via Mats samling av original breaks så fick Freddie en inblick i vad det innebar att vara en hiphopproducent och hur andra producenter hade bearbetat olika samplingar.


Den första samplern inhandlades året '92 och början till producerandet hade satt igång.

- Jag körde loss direkt. Man hade ju en idé i huvudet hur man skulle göra saker och ting, så det gick ganska fort. Det jobbigaste var nog den tekniska biten på det, berättar han om sitt första möte med beatskapandet.


Producerandet tog fart och musik skapades, bland annat tillsammans med en ung Swing Fly. I samma veva började också Freddie att lära känna en man vid namn Gordon Cyrus, som hade startat hiphopkollektivet Timebomb och bolaget Breakin' Bread. De båda började jobba tillsammans och vilket ledde till att en tolva med Freddie Cruger och Swing Fly släpptes. Enligt Freddie så var det en tolva som i princip aldrig släpptes. Breakin' Bread hade på den tiden (mitten på nittiotalet) ett kontrakt på Sonets skivbolag och tolvan som skulle ha släppts i ett stort antal trycktes bara upp i tre-fyrahundra exemplar. De som vid den tiden var signade till Breakin' Bread var ADL, Leafnut, Desmond Foster och Daddy Boastin'. Av dem var det i princip bara ADL som kom ut på allvar.

- Jag gjorde lite grejer med folket där och sen har det bara rullat på, på något sätt. Saken är den att jag har ju alltid jobbat samtidigt som jag har hållit på med musiken. Så jag har ju alltid haft den tryggheten. Jag känner inte att jag behövt gå för långt och sälja ut min musik.



Sidewalk Headliners, en svensk hiphopsamlingsskiva, släpptes '98 där Swing Fly medverkade med låten I feel quote whatever som producerade av Freddie. Han beskriver låten som den första som bra beskriver hur den musik han än idag producerar låter.


Vid millenniumskiftet så började ett samarbete med en annan man ta vid. Mannen hette Lars Berger och tillsammans startade de skivbolaget Swedish Brandy. En tiotumssingel släpptes tillsammans och det blev en förnyelse för Freddie Cruger:

- Så började den epoken och då kände jag att: "Fan nu är det kul att hålla på igen!"



Från att tidigare ha jobbat med olika rappare så började ett arbete med att på egen hand göra färdiga låtar. Istället för att göra beats som det var tänkt att någon skulle rappa på, lades det större fokus på musiken i sig. Enligt Freddie så var det Lars som hade idén och han själv som hade kunskapen att skapa den jazziga, funkiga instrumentala hiphop som har fortsatt att representerar Swedish Brandy som bolag. En stor del till den utvecklingen var att han var trött på rappare som inte tillförde någonting till beatsen som han producerade.



Samtidigt som Lars planerade fler skivsläpp på Swedish Brandy så befann sig Freddie själv ute i Finnboda tillsammans med Breakin' Bread för att satsa allt hårdare på musiken. Han sade upp sig själv från sitt jobb och befann sig allt mer i studion. Det första halvåret fick han till stor del ägna sig åt att lära sig Logic och hur man på rätt sätt ska sköta en studio (som vid den tiden också agerade som hem åt Desmond Foster). Det som det jobbades mest på i Breakin' Bread var det tilltänka ADL albumet som till stor del producerades av Freddie. Det tilltänka albumet släpptes aldrig, men Freddie samlade på sig det han kunde av det som han hade producerat till ADL.



Runt 2000 så träffade Freddie återigen Mad Mats, som han inte hade umgåtts med på åtta år. Mats hade då likt Lars och han själv startat ett skivbolag. Raw Fusion hette skivbolaget och den första frågan Freddie fick av Mats var om han hade någonting som det nystartade skivbolaget kunde släppa. Vilket han självklart hade, efter allt arbete i Finnboda med ADLs skiva. Freddie stack upp till Sundsvall och tillsammans med producentduon Collén & Webb så mixade de låtarna till släppet. Tolvan släpptes 2003 via Raw Fusion och innehöll ADL-låten Runnin' from love. Tack vare Mad Mats kontakter med DJ:s världen över fick tolvan ett bra mottagande och "rörde upp väldigt mycket".


Mad Mats andra bolag, GAMM släppte väldigt snart efter Runnin' from love ännu en tolva som skulle bli en undergroundhit och ett måste för alla seriösa DJ:s.

- Jag fattade ingenting och det gör jag väl inte fortfarande heller, men den blev i alla fall en jättestor undergroundhit. Folk spelade den över hela världen, säger Fredrik och skrattar.


Follow me, som tolvan hette, var en remix på D'Angelos Left & right. Tolvan var nyskapande, aldrig tidigare så hade någon hackat upp en acapella och lagt nya beats på den, för att sedan till råga på allt släppa den under eget namn. Det blev med andra ord mer eller mindre en helt ny låt som släpptes. En stor fråga som låg på folks läppar var: "Får man göra så?".

- Det här var ju 2003, det satte ju en helt ny standard. Nu är det ju hela internet, skivbutiker bara kryllar av såna här remixer, mash ups. Som vid den tiden, det fanns ju inte. Inte på det sättet. Jag kan säga att jag hade tur. Hade jag gjort den idag så hade det absolut inte blivit samma grej. För nu finns det så mycket.



- Jag vet att han (D'Angelo) har spelat den själv också. En basist som spelar i hans band – en kille som släpper en skiva på Raw Fusion, han är basist fast han producerar också – pratade jag med och då kom vi in på det där på något sätt. Det var innan jag visste att han hade spelat den, det har han gjort efteråt men att han tyckte att den var schysst. Det är väl en sån grej också, man hade ju kunnat göra en pissig remix och då hade han säkert blivit förbannad. Men i och med att han inte har varit ute med en skiva på ett tag så på det sättet kanske han tycker att det är okej. Det är ändå folk som har lyssnat på honom.



Foto: Philharmonix


Efteråt har det varit prat om att de skulle spela in den igen med D'Angelo, men det har dock enligt Fredrik aldrig blivit aktuellt. Senast var det däremot på väg att bli en nyinspelning tillsammans med den brittiske sångaren Omar, men efter att Omar hade begärt tvåtusen pund för sin medverkan på låten så vill inte Freddie längre.

- Skulle man ha gjort det så hade man säkert fått tillbaka pengarna men jag kände bara att: "Nej! Jag ska inte betala tvåtusen pund, det är ju tjugofemtusen spänn!" Så jag kände inte riktigt för det. Men då hade vi kunnat spela in den och gjort en laglig remix, för det är ju inte vokalerna i sig som gör att den blev remixen blev som den blev. Utan det är ju xylofonbeatsen.


Strax efter att ha släppt Follow me, så hoppade Freddie av Swedish Brandy. Medan han mest ville ha en "output" för sin egen musik ville Lars Berger släppa andra artister, något Freddie själv varken var intresserad av eller hade tid med. Freddie fortsatte på egen hand att producera musik. Idag erkänner han att han aldrig själv hade kunnat sitta och jobba på ett släpp så länge som han gjorde med t ex The Odd Couples, en tolva släppt på Swedish Brandy tillsammans med Lars, trots att han är tacksam för det idag på grund av hur nöjd han blev med resultatet och den responsen den fick.

- Jag måste säga att det samarbetet som vi hade där var unikt för tiden. För mig hade det aldrig hänt om jag inte hade jobbat ihop med Lasse. Men vi har ju gjort ett album som aldrig kom ut. Som vi skulle göra på ett franskt bolag. Men jag vete fan vad som hände och det vart struligt. Det här var också innan vi gjorde Swedish Brandy. Det var väl också kanske orsaken till att vi sa, nu kör vi på. Nu gör vi vårt eget bolag.


Istället så släpptes ett album där Freddie samlade på sig olika tolvor han släppt under åren. Soul search släpptes 2006 via Raw Fusion med distribution i USA (Ubiquity Records), England (Tru Thoughts) och Australien (Creative Vibes). Han uppskattar att den såldes i åtta- till tiotusen exemplar världen över och skämtar samtidigt om att den bara såldes i fem exemplar i Sverige.

- Sverige är ju faktiskt ett ganska skitnödigt land. Folk är rädda för att göra sin grej och just det här att man känner sig inskränkt. Nu har ju det förändrats i och med myspace och hela den biten men du har ju inte många DJ:s och producenter som får åka utomlands. Det är ju typ Looptroop, sen vet jag inte vilka andra som är utanför Sveriges gränser. Vid enstaka tillfällen så händer det väl, men vem känner till svenskt folk utomlands? När jag åkte till Nya Zeeland (Splore Festivalen) då blev jag ju kallad hiphoplegend. Där! Det är helt sjukt!


Nyligen (18 augusti) släpptes ett annat album ifrån Freddie, Just chillin' in the spot, som enligt honom själv är som en uppföljare på ett instrumentalt album som han släppte 2006 under namnet 3 Foot People. Freddie avslöjar att majoriteten av låtarna som finns med på skivan är över sju år gamla och att skivan mer eller mindre är gamla låtar som han har samlat på sig och släppt. Det är dock inte allt som Freddie Cruger har på gång, för i september så kommer också ett debutalbum med honom själv och den ständiga följeslagerskan Linn. De träffade varandra för första gången när Freddie producerade beats till Scoob Rocks (numera S Dash Rock) debut. Freddie minns det första mötet:

- Hon var så jävla grym på att sjunga tyckte jag och en skön människa med rätt inställning. Inte kaxig och säger: "Jag är r&b stjärna!" Fast sådana har man ju också jobbat med. Men de kan ju fan inte skriva en text.


2004 så släpptes en EP tillsammans via Swedish Brandy med namnet The wonderlust EP. Men trots att de sen dess ofta har blivit förknippade med varandra så har inget album dykt upp. Och anledningen till det:

– Jag vet inte, det är väl samma där. Vi har väl inte fokuserat någonting på det. Jag har ju gjort en massa saker på mitt håll. Men nu sista året så har vi sagt att nu måste vi fan ändå få till det här. För vi bägge två kan vara att vi på något sätt kan flumma bort. Man tar inte tag i det. Fast nu känns det kul som fan, när man är klar och har mastrat, omslag och allting har vi. Det känns som att vi behöver göra den här skivan på något sätt. Folk frågar ju alltid när man är på andra ställen i världen: "Var är Linn? Du måste ta med dig henne nästa gång!" Så jag vet att hon har en grym fanbase på andra ställen och här också, men det är väl kanske inte så många som känner till henne här. Men hon har ju funnits länge. Det kanske är därför som vi också tyr oss till varandra: vi har ungefär samma low profile på något sätt. Men ändå så kickar hon arsle som fan. Jag kan inte ens tänka på någon som slår henne på fingrarna. Sen är vi ju kompisar så det känns ju helt naturligt. Man får bita sig i fingret varenda gång man är i studion för att det låter bara grymt. Hon har ju varit i Philadelphia och Kalifornien och spelat in med Jazzy Jeff och det gänget, men det managementet som hon hade var ju riktiga assholes som ville att hon skulle skriva på ett kontrakt på sju album där de själva skulle bestämma produktion och allting. Därav den anledningen till varför de aldrig följde upp hela den grejen. Mycket folk har sagt så här: "Ah men va fan, hon sumpade ju sitt livs chans!", vilket är inte sant. "Sumpa chansen" - ska man sälja kropp och själ för någonting?


Utöver skivan med Linn så jobbar just nu Freddie tillsammans med ?uestloves (The Roots) lillasyster Donn på ett album. Trots att han ogillar det så har mycket av arbetet gått genom internet, men hon har också varit hemma hos Fredrik och jobbat.

- Det är hiphop fast det är väldigt melankoliskt på något sätt. Säger han om ljudbilden på skivan.


Annars jobbar Freddie på. Till vardags jobbar han på Stockholmsmässan och har fru och barn hemma att försörja. I november åker han iväg till Japan för en miniturné. På grund av hur mycket pengar det kostar när man måste betala för övervikten alla skivor bidrar till vid incheckningen, avslöjar Freddie att han – trots ett stenhårt vinylfan – har gått över till att använda Serato Scratch, när han spelar sitt eget material live.

- Jag var i Australien i två år och då hade jag med mig vinylskivor för att spela på ett par ställen och man vill ju inte spela samma skivor på olika ställen som nåt jävla gig. Så jag hade alltså fjorton kilo övervikt. Vilket betydde att jag skulle få betala fyra och ett halvt tusen, och då pratar jag bara om min egen situation. Det funkade ju inte helt enkelt. Nu när jag var borta i Nya Zeeland så hade jag med mig typ sextio vinyler och sen hade jag Serato som jag hade alla mina egna grejer på. Vilket gjorde att var jävligt smidigt, säger han och fortsätter, Hiphop-DJ:s idag, de laddar ju ner alla låtar. Du kan ju inte sälja en hiphopskiva idag. Hiphoptolvor idag säljer ju ingenting för alla DJ:s laddar ner låtar. Du vet, de laddar ner i den sämsta kvaliteten, 128 kbits. Men ungdomar idag skiter ju i det, de bara kör. Tydligen bryr sig folk inte heller, så jag tror att det beror lite på hur man använder det. Jag har absolut ingenting emot Serato, jag tror att det alltid kommer att finnas folk som köper vinylskivor, men det kommer att nå en viss nivå. Jag menar som Follow me sålde i 12-13 000 tolvor och det är ju helt omöjligt idag. Det finns ju inte en chans och det är inte så många år sen. Kan du sälja mellan femhundra och tusen tolvor så… femhundra tolvor, så kommer det nog alltid att vara. Men hela den här kommersiella biten, den är ju redan körd för länge sen. Och vinyl låter ju grymt. Det låter ju bättre än någonting annat, det finns ju ingen likhet.






Fredrik Lager lyser upp när han berättar om hur det är att sitta kvällen för man ska åka iväg för att spela och välja ut de skivor som han ska spela och skojar om hur han tycker att det är synd att dagens ungdomar inte vet hur det känns i ryggen efter att ha burit på en tjugofemkilos skivback.

- Valmöjligheterna är ju ofantliga när det gäller Serato, både på gott och ont. Men nu i början av sommaren så var vi i USA och spelade på fyra, fem ställen och då gör ju Serato att man inte känner sig låst någonstans. Du kan ju flippa vilken låt som helst, om du inte vet vart du ska och vilken musik som funkar där. Då kickar ju Serato ass, för man kan ju flexa vad som helst. Men jag är kluven i den debatten, kan man spela cd-r så kan man spela Serato. Så känner jag, det är samma format men ändå så att man kan behålla någorlunda ljudkvalitet. Men å andra sidan, om jag inte fick släppa på vinyl så skulle jag nog lägga ner med att hålla på med musik.

Läsarna frågar Freddie Cruger

Har du någon favoritskiva?

- …ah, många. Men jag skulle säga att den hiphopskiva som jag har lyssnat mest på det är Diamond D – Stunts, blunts & hiphop, just på grund av samplingarna, hur han rappar, hela produktionen. Det är så jävla respektlöst producerad skiva. Det är once in a lifetime. Det är nog den som jag har lyssnat mest på av alla hiphopskivor. Sen har ju han inte gjort någonting i närheten efter det, men beror väl på att för en själv så var det helt grymt den första gången man hörde det.


Vilka andra svenska producenter gillar du?

- Det finns nog en hel del men Flyphonic, de har ett bra sound. Jag måste också säga Embee, i alla fall de äldre prylarna. Han har sitt sound. Sen finns det ju Up Hygh-snubbarna,Danne och Rikard, jävligt grymma beats. Damon Frost tycker jag också, han kör sin grej. Det finns ingenting liknande.


Använder du bara samplingar när du gör musik eller använder du instrument också?

- Jag har analogsynthar, sen har jag bas och en jävla massa leksakssynthar som jag alltid köper när ser dem ute. Det finns alltid intressanta ljud. Jag spelar själv också lite halvdant men i det jag gör så funkar min fingerteknik, hehe.