Jag spenderade gårdagens natt med att arrangera Kents låt "December" efter eget huvud. Kvarstår några snygga körer och ett lite tightare intro, sen släpper jag den som en liten teaser till mitt svenska projekt, och som en liten tribute till ett band som färgat många av mina nätter, dagar och sekunder genom tiderna.
Nordiskt vemod, mina vänner. I högsta grad.
Tydligen är det pupulärt igen, jag som just klivit in i "glada-lättsamma-sprättors-gang". Eller?
Idag satt jag och tittade på när Molly, en 6årig liten tös i min närhet, sprang runt med en käpphäst. Jag mindes hur jag själv och min yngre syster fick två långhåriga tyg-häst-ansikten på pinne från mor min som små, och hur vi lekte med dem, dygnet runt, trots att vi hade riktiga djur och inte var några direkta häst-brudar heller. Jag kan sakna det där lite. Hur det kan vara fullt möjligt att agera ben och kropp åt en stum pinne, och ge den både humör och liv utan att reflektera över att det faktiskt är man själv som rör sig, inte käpphästen.
Jag anklagas sällan för att inte ha barnasinnet kvar.
Men jag tror att det försvinner lättare, när man blir lite för bekväm.
Jag måste tro på sagor och på att älvorna verkligen dansar i de dimmor som fladdrar över Storsjön och lägger iskristaller på trädens nakna grenar. För att det gör mig lyckligare kalla dagar.
Så där lycklig, som ett lekande, ostört barn endast kan vara.
Snart vinter igen.
Lycka.