Liknande sätt att kombinera monopolets och kapitalismens
alla nackdelar kan man hitta lite varstans. Posten är ett exempel. När jag själv jobbade där lade man ner brevbärningen på lördagar. Man hade dessutom mage att kalla detta tilltag för en ”förbättring”. Frågan är bara för vem. Knappast för kunderna, och definitivt inte för oss som jobbade där. Själv började jag på detta statliga verk som moppebud när jag var 15 år. Jag brukade jobba på lördagar och söndagar – vilket gjorde att jag hade råd att köpa
punkskivor som i sin tur fört mig hit där jag sitter och förbereder mig på att kölhala Postverket å det grundligaste. På så sätt är Posten en pålitlig partner, i alla fall för mig.

I fredags skulle jag ha fått ett företagspaket utkört. Det
innehöll ett stort antal specialtryckta t-shirts som vi skulle ha sålt på en tillställning här på gården i söndags. Försändelsen hade skickats från Köping dagen innan med garanterad leveranstid före 16.00 på fredagen. Fredagen kom, men ingen paket med den. Nåväl, lite tålamod måste man ju visa Posten tänkte jag och väntade. Tidigt på kvällskvisten bestämde jag mig dock för att ringa
och se när det skulle köras ut.

Det blev knepigare än väntat. Företagspaketen hade bara
telefontid till kl 19.00, och nu var klockan två minuter över. Den vanliga ”kundservicen” kunde inte hjälpa mig. Nästa dag spårade jag försändelsen. Den hade kommit fram till Stockholm fyra på fredag morgon. Därefter hade någon
förmodligen suttit och fikat på paketet i ett antal timmar. Ingen hade kört ur det i alla fall. På eftermiddagen hade paketet körts till Postens ”Servicecenter” för företag. Där hade man stängt dörren och åkt hem.

Vis av erfarenhet väntar man sig inte några stordåd av
posten. Jag fick väl ta mig ner och hämta det tjugo kilo tunga paketet med mankraft då, trodde jag i min enfald. Det visade sig vara omöjligt, ety här hade man också genomfört ”förbättringar”. ”Servicecentret” var tillbommat hela helgen, och därinne låg vårt paket. Varför de inte försökt köra ut det kunde ingen svara på eller ta ansvar för. Varför man inte kört det till vårt vanliga
utlämningsställe, öppet alla dagar i veckan, berodde på att paketet var till ett företag och att företag hade ”särskild service”. Anledningen till att företagspostens utlämningsställe var stängt berodde på att de hade ”anpassat sig till kunderna”.

Frågan är varför man aldrig upphör att bli förvånad. Vi fick
klara oss utan att sälja t-shirts på söndagen. Tröjorna låg inlåsta, utsatta för ”service” och ”företagsanpassning”. På måndagen ringdes posten återigen upp. De kunde inte förklara varför paketet inte körts ut på fredagen, men vi kan ju gissa oss till något med ”service”. När utkörning beordrades pronto fick vi veta att inte heller det gick. Man skulle inte kunna köra ut paketet förrän på tisdagen. Fem dagar för ett specialbeställt expresspaket – det är vad jag
kallar företagsservice på högsta nivå!

Livet går dock vidare. På samma sätt skulle det visa sig. I
morse skulle jag byta abonnemang på sonens mobiltelefon. Från början var det ett Comviq-abonnemang, men nu är det tydligen Tele 2 – men det är skitsamma för
min del. Efter mycket letande hittar jag deras nummer till ”kundservice”. Där ska man först hacka i sig ett par minuters reklam och babblande om kundundersökningar. Själv blir jag nöjd kund vid de sällsynta tillfällen jag
slipper att ödsla tid på sådan skit. Sedan kopplas jag slutligen till servicepersonal 1, som hette Helena.

Helena hävdar att jag inte har ett privatabonnemang, utan
ett företagsabonnemang. Jag frågar hur det kan komma sig, eftersom jag inte har något företag. Hon verkar anse att det min sak att ta reda på. Jag säger att jag skiter i vad de vill kalla mitt abonnemang, för jag vill ända byta ut det – men Helena säger att jag absolut måste prata med deras ”företagskundtjänst”. ”Jag kopplar dig dit” säger Helena, och smäller på luren innan jag hinner säga
flaska.

Nytt kundundersökningstjafs. Ny väntan. Nya alternativ med stjärnor och fyrkanter. När jag hunnit komponera en halv opera kommer nästa stjärna in i luren. Servicepersonal 2 - Sandra. Hon frågar mig varför jag har beställt ett företagsabonnemang. Jag förklarar att det har jag inte alls, men att det inte spelar någon roll, för jag tänker ändå byta ut det nu. Sandra kan inte göra detta innan jag först pratat med avdelningen för uppsägning av abonnemang – till vilken hon kopplar mig utan att vare sig säga hejdå eller
fråga om det är ok.

Kundundersökning, stjärnor, fyrkanter, pip pip i all
evinnerlighet. Därpå dyker en röst upp och berättar att jag står sist i kön och att väntetiden blir ”mer än 30 minuter”. Jag hade ingen lust att göra operan färdig, så jag ringde upp ”kundservice” igen.

Kundundersökning etc….In på banan kommer sent omsider
servicepersonal 3. Möt Sebastian gott folk! Sebastian är visserligen trevlig, men ställer samma frågor som de andra. Frågor som jag anser att han själv bäst borde kunna svara på, då jag inte har något aning om vad de sysslar med i det gökbo som kallas Tele2. Jag säger vänligt men bestämt till Sebastian att han inte får koppla mig vidare, utan nu ska han och jag reda ut detta. Vidare framför jag åsikten att det här borde vara lätt som en plätt att utföra. Hur svårt kan det vara att blippa till ett abonnemangsbyte? Detta mäktar dock servicefantomen Sebastian inte med att göra.

Han föreslår att hans chef ska ringa upp mig senare på
dagen. Jag svarar att det går bra, men att jag vill veta vad chefen heter och få hans telefonnummer. Sebastian berättar att chefen heter Ali. När jag frågar efter Alis efternamn hävdar Sebastian att han inte har något.

Det får mig osökt att tänka på Pelé. Jag frågar om Ali möjligtvis är en gammal brasiliansk fotbollsspelare, men inte heller detta har Sebastian någon vetskap om. Nåväl
säger jag. Konstigare saker än människor som saknar efternamn har man ju varit med om. På posten hade ingen jag pratade med ens något förnamn.

Det är då det verkligt bisarra visar sig. Ali må sakna efternamn, men han jobbar ju ändå som chef på ett av Sveriges största telecombolag. Då finns det en sak man borde kunna sig säker på. En sak som är det första man blir försedd med på vilken arbetsplats som helst. Men här hittar jag undantaget som bekräftar regeln när Sebastian, utan att själv verka inse det konstiga i situationen, berättar något som får mig mäkta förvånad:

ALI HAR INGEN TELEFON!

Ja, ni läste rätt! Jag kan inte låta bli. Jag måste lägga
ifrån mig luren och applådera. Sebastian tycker att min reaktion är konstig. Han verkar inte se det som någon självklarhet att chefen på ett telecombolag är försedd med telefon. How come? Hade Tele2 gjort sig av med alla telefonnummer? Var kvoten slut? Hade Ali fått luren konfiskerad efter att ha porrsurfat? Vad vet jag, vad vet jag?

Sebastian visste inte heller. Hur Ali skulle kunna ringa mig
utan telefon kunde han inte svara på. Han gick däremot med på att hjälpa mig med att hålla tummarna och hoppas på det bästa, vilket jag tycker var ädelt gjort av Sebastian.
Nu har jag i sanning saker att fundera på och filosofera över. I väntan på att stackars Ali ska få låna en telefon för att ringa upp mig hinner jag nog gå till botten med denna gåta…

Hoppar på tåget till Malmö 8.21 tillsammans med Rickard Donatello, kär vän och basist. Vi ska åka ner och spela in TV samma dag. Vädret är skit och båda är låga. Jag är det på grund av att ramla runt på slak lina där jag skulle ramla ner i ren och skär utbrändhet vilken sida repet jag än skulle hamna på. Jag har jobbat mig toktrött i egenskap av proffsaktivist emot ombildningen till bostadsrätter i mitt kvarter. Mer om detta kan du läsa HÄR och  HÄR. Det är ett djävulskt slit, men samtidigt kul. Men det för det med sig att humöret går upp och ner, och just den här morgonen var en synnerligen deprimerad sådan.

Naturligtvis fortsatte den med att min laptop kraschade. Satan, jag hade hoppats på att hinna få en del gjort under själva resan. Dessutom finns alla telefonnummer där, så nu kunde jag inte heller ringa kamrat Conny som jag hade tänkt att få träffa i Malmö.

Men materiella ting är världsliga saker, och resan fortsatte en stund i kollektiv suicidalitet för mig och Rickard. Så småningom tjoade någon ”Hej där!”. Jag är rätt van vid att träffa på folk på tåg, större än så är inte det här landet. Nu var det Olle Ljungström som stolpade fram.

Sist vi sågs var dan före nyårsafton, då han sov över hemma hos mig. Att ha Olle hemma är som att ha E.T. i huset. Vad som helst kan hända. Den här natten var det maratonkonsert på omstämd gitarr, böcker som försvann upphittade på konstiga ställen, någon som hinkade gräddfil direkt ur förpackingen mitt i natten och fan vet mer. Det är i vilket fall som helst en spännande människa att vara nära.

Säga vad man vill om Olle, men tråkigt har man aldrig i hans sällskap - och jag tycker väldigt mycket om honom. Det är hit och dit och hej och hå hela vägen. Han kan kläcka ur sig oneliners nog att göra en citatbok i timmen av – så att, i deprimerat tillstånd,  springa på honom är som att vinna på lotto. Att träffa Ljungströms pojk på malmötåget var precis vad jag behövde just då.

Vi bestämde oss genast för att gå till restaurangvagnen. På vägen dit mötte jag en annan gammal bekanting i form av Michel. Michel är en man med ”survivor” stämplat i pannan. Ni känner säkert en och annan Michel själva. För mig är han en av dom där jag stötte på och umgicks mycket med under den mest intensiva Kapsylen-eran (numera Kafé 44). En av dom som det borde gått käpprätt åt helvete för. Någon man kan skriva en socialpornografisk roman om fosterhem och massmissbruk om. En sån där snubbe vars kollegor antingen är döda eller står och tigger enkronor utanför Systembolaget. Kort sagt – en av dom man ofta undrat hur det egentligen gick för.

Michel tillhör dom i skaran som jag blir uppriktigt glad att se. Han har vänt sina tillkortakommanden till en gigantisk styrka. Han var på väg ner till Köpenhamn för att klippa ihop sin första långfilm, som handlar om långtidfångar på Folsom Prison. Till vardags jobbar han med att komponera konstmusik. Man tror fan inte att det är sant när man tänker tillbaks på sniffarsnubben som en gång i tiden tog ett knäck med att måla om mina fönster och var allmänt lost. Man kan bli glad för mindre.

Olle är, om inte Michel raka motsats, så något åt det hållet. Hur som helst är dom båda synnerligen förtjusande människor,  och sådana mådde jag väldigt bra av att träffa just en sån här skitdag. Det blev en och annan vinknatte för mycket i restaurangvagnen, men med så trevlig sällskap som jag hade må det vara hänt.

Vi skildes åt. Michel stack till Köpenhamn, Olle skulle göra någon intervju och vi bestämde att vi skulle höras lite senare.

Inte fullt nyktra anlände jag och Rickard till inspelningsplatsen för tv-programmet Sverige! som vi skulle spela in för. Förtjusande människor överallt. Vi fick spela låten tillräcklig många gånger för att jag skulle hinna tröttna på den ännu mer är tidigare. Jag fattar ingenting av kameravinklar och klipp, men det blir säkert bra. Programmet kommer att sändas den 8 mars.

Efter detta åkte jag och Rickard till hotellet, alldeles utslitna. Försökte sno till mig en timmes sömn. Under den tiden ringde telefonen sju gånger. Proffsaktivismen innebär ständig jourverksamhet med att trösta förtvivlade tanter osv. Därefter gick vi, tipsade av självaste Konungen i Edsbyn, och åt en delikat middag på Tempo invid Möllevångstorget. Olle verkade ha kroknat, ety endast hans telefonsvarare var aktiv den kvällen. Det blev en trevlig sittning med Donatello och en flaska vin och tidigt i säng.

Nästa morgon fick jag sova ut, vilket behövdes. Sedan stack vi till Köpenhamn över dagen. Hängde runt. Åt smörrebröd. Provade mer eller mindre kumminkryddad dansk snaps. Insåg i Christiania att jag fortfarande aldrig sett en nykter grönlänning. Häpnade över hur kriminellt dyrt allting var,  varpå vi tog tåget tillbaks till Malmö igen efter att återigen ha träffat Michel på någon gudsförgäten krog invid Köpenhamns Huvedbangård.

Hem åkte vi med nattåget. Jag älskar att åka nattåg och bli vaggad till sömns av skendunkadunk och kupesvett. Som i ett slag vaknade punkfarfar till i en ståkkålmsk pissotta, med göteborgsväder och marknadstalibanism. En käftsmäll rakt in i den alltför overkliga verkligheten. God morgon för fan!

Jaja, det blir som det blir och det går som det går. Det var i varje fall en skojig liten tripp, och några förbannat roliga och lärorika timmar i restaurangvagnen tillsammans med Rickard, Olle och Michel. En liten resa som en del av den stora, och en anledning till att ställa väckarklockan och låta den ringa. Signalen betyder att livet är skojigt och värt att hacka i sig baksidorna av.

Ta hand om er kära vänner. Syns snart hoppas jag!

Pussar!
JJ

Kära myspace-vänner!

Oj vad usel jag varit på att skriva här. Det har många orsaker. Jag skulle kunna skylla på att min dator har problem att på bloggfunktionen att funka just här. Varför har jag ingen aning om, men så är det. Dock tänker jag inte skylla på det, för det vore bara en dålig undanflykt. Den största sanningen är att jag haft skallen fullt med annat, att jag har haft ell tid fylld med annat och att mycket av detta annat har gjort mig så deprimerad att jag inte kunnat skriva på ett spirituellt sätt.

Jag har mest av allt ägnat mig åt att försöka stoppa ett idiotiskt ombildningsförsök av det gigantiska bostadsområde där jag bor. Det har sugit fruktansvärt mycket kraft och tid dom senaste månaderna. Vill ni läsa om den soppan kan ni kolla in våran aktivist-blog; www.raddalinjalen.blogspot.com  Det är lätt att bli smått manisk när man känner sig hotad, och det gör jag och många av mina grannar just nu. Resultatet är att man ägnar sig åt studier till den milda grad att man blir lite av expert på ett område man egentligen inte är ett skit intresserad av, men may so be it. Nu har vi dock bra på fötterna och känner att vi både har kunskap och möjlighet att stoppa detta vansinniga projekt i den papperkorg där det passar bäst - för vår egen, våra grannars och hela Stockholms skull, sådeså!

Vid sidan om har jag spelat lite också. Tack till alla er som kommit på Nalen, Cafe Magnolia, Skottvång och andra ställen.

Nu på måndag 22 december blir det årets sista gig för min del. Dessutom  är det årets enda konsert med fullt band. Samma band som på min platta, dvs Rickard Donatello på bas, Ola Nyström från Weeping Willows på gitarr, Duke of Honk från Diamond Dogs på keyboards och Bobo Ölander på trummor. Det ska bli grymt skojigt.

Alltså måndag 22 december på Mosebacke. Dörrarna öppnar 20.00 och vi kommer att spela någon timme senare. En kärve nya och gamla sånger utlovas. Frans Haraldsen spelar också.

Efter det ska jag skärpa till mig och göra klart inspelningarna till mitt album. Dessutom planerar jag ännu en bok. Den är tänkt att bli en satirisk käftsmäll som släpar temperaturen i det marknadstalibanska Stockholm i den smuts där den hör hemma.

Den senaste boken, Wild Cards hittar ni här: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=917843291X

I övrigt kan jag rekommendera mitt enda ljus i tillvaron under denna höst. Gå och kolla Bajens division-fyra-gäng i hockey: http://www.bajenhockey.se

Ett synnerligen underhållande lag i åldern 19-57 år som kölhalar allt motstånd med hur mycket kultfaktor som helst.

Nu ska jag skärpa till mig, svara på alla mail jag fått här och skriva oftare och bättre. Det känns som om Johansson börjar komma på fötter igen efter ett grundligt besök i tillvarons otvättade byk.

Nu ska bara den jävla julen slaktas och överlevas, sedan tänker jag vända vinden efter min egen kappa. Basta!

PS: Vet någon förresten hur man gör länkar på bloggen? Även den funktionen verkar ha ändrats. Kan någon bistå mig med rätt HTML-kod?

Pussar från Johansson

Ingenting ont som inte har något gott med sig. Nu i bankkrisens baksmälla är det första gången sedan den allmäktiga alliansen kom till makten som jag kan finna något nöje i att läsa dagstidningar. Särskilt allsköns krönikor från förnumstiga marknadstalibaner som står med brallorna nerdragna, och likt gläfsande hundar (eller Maud Olofsson) försöker skylla ifrån sig på sätt som är så långsökta att både Bagdad Bob och Basil Fawlty ligger i lä.

I dom situationerna är det bara att passa på. Jag kan inte låta bli att ge er ett par härliga exempel, där DET ENA överträffar

DET ANDRA i ren och skär pinsamhet. Enligt kulturexperten som sätter prickar över konstiga bokstäver på tagna efternamn beror krisen och lågkonjunkturen på sossarna, på att folk är lata och på George W Bush’s fäbless för socialism(!). Stämmer expressens stolpskott till krönikörs analys på det hela beror krisen på att finansklipparna har visat för mycket omtänksamhet för människor med begränsade tillgångar. Världens börser har helt enkelt satt krokben för sig själva genom sin egen gränslösa snällhet. Jag finner det hela extremt lattjo.

I själva verket kan ju en mongoloid schimpans på fyllan räkna ut att girighetsdrivna pyramidspel havererar förr eller senare. Nu må allsköns fond-töntar och fastighetsspekulanter torka sig i röven med sina egna optioner ackompanjerat av mina hjärtliga applåder. Men skillnaden på vanliga sketna pyramidspel och det här är att det är dom som är lurade som får skulden, hur nu det kan gå till?

I mitt bostadsområde har det naturligtvis hetsats om ombildning till bostadsrätter. Det har lovats guld och gröna skogar och varit total hausse-stämning i kvarteret. I synnerhet bland områdets bilburna män i övre medelåldern. Ju mer dom liknat  Christer Glenning desto säkrare har man kunnat vara på att människorna i fråga propagerat för ägandets heliga frälsning. Man har manipulerat medlemslistor och man har fuskat och hotat sig fram. Vill man nå friheten att ”få välja” finns det inte plats för några skrupler.

Jag avskyr dom, deras metoder och Stockholms politikers kriminella förfarande när dom slumpat bort allmän egendom och våra ungars  möjligheter att kunna skaffa en egen bostad i framtiden. Som tur är kom den här smällen innan någon ombildning hann sättas i verket i mitt kvarter. Nu är det ett annat läge, och må bästa idé vinna. Skadeglatt undrar jag nu hur dessa sturska skägg-gubbar sover om nätterna. I fall som detta och i en del ANDRA EXEMPEL kan man nästan börja misstänka att gud finns.

…men å andra sidan – enligt dom som anser sig ha monopol på gud beror förmodligen detta exempel samt klimatförändringar, orkaner, översvämningar och torka på bögarna och deras förehavanden. En värld där man inte genast avrättar homosexuella vill förmodligen gud straffa kan jag tänka. Att planeten Tellus kvävs av finanspajasar, Stâel-von-Holstein-tillväxt-fascister samt Christer-Glenning-gubbar som tycker det är kommunism om dom inte får köra sina stadsjeepar till brevlådan kan man nog inte se något samband i eftersom man enligt alla odds tillhör just dessa kategorier.

Kulturoraklet Johan SvH är säker på att Sverige går åt helvete på grund av att befolkningen är för lata, för mycket sossar och visar på tok för lite hängivenhet. Tjenare Johan, här har du en som inte faller under det paraplyet. Kom till Medis den 18 oktober klockan 13.00 och se med egna ögon hur fantastisk hängivna både jag och Sanna Carlstedt kommer att vara DET HÄR BEHJÄRTANSVÄRDA ÄNDAMÅLET.

Ta med dig sveriges yngsta överklass-klimakterie-käring Skugge också. Hon kan behöva lite kultur, och ni kan båda gott få en lektion av oss, ety vi har lärt oss att sätta ihop en mening på ett begripligt sätt. Jag vet att det säkert framstår som överkurs för er, men det är ju trots allt ni som brukar tjafsa om 'kompetens'.

Ett par veckor senare, närmare bestämt den 31 oktober, blir det en engångs-revival av min gamla klubb KOMPLEDIGT på Nalen. Nalen fyller tio år, så vi kommer köra en formidabel artistkavalkad den kvällen. Klara artister är Dan Viktor, Staffan Hellstrand, Sanna Carlstedt, Frans Haraldsen, Fredrik af Trampe och jag själv. Det kommer ett gäng överraskningar också – så be there or be square. Man kan fixa plåtar till kalaset HÄR

Som den usla nasare jag är har jag fortfarande en liten kärve av min senaste EP kvar. Den hittar ni inte i några affärer, men om ni skickar mig ett myspace-meddelande kan jag förmedla den.

Apropå hängivenhet: När punkten till detta har satts ska jag bege mig på ett pilgrimståg för mitt eget hjärta. Vissa går i kyrkan, men Johansson tar pendeln till Västerhaninge för att stödja och låta sig stödjas av DETTA. Att smälla en halv dag på att titta på en sketen ishockeymatch, dessutom bara en träningsmatch som till på köpet är mellan två lag i division fyra. Det du Holstein, din jävla Timbro-pajas, DET är att vara hängiven....

Såhär år 2008 är det mycket man ska försöka hålla reda på. Pensionsfonder, elbolag, telefonabonnemang samt fan och dennes moster. Råkar man vara sjuk behöver man en jur kand och ett tålamod som överstiger Christer Fuglesang om man ska få ut någon sjukpenning.

Själv skiter jag i allt det där – men det kvittar eftersom jag är tvungen att resa med SJ tämligen ofta. Deras bokningssystem, som alltid varit ologiskt, överträffar nu sig självt så att till och med Franz Kafka skulle få mardrömmar. Antingen ska man vara miljonär, ha åtta års framförhållning eller hänga nätterna igenom på Tradera för att kunna åka nånstans. Hela folkets järnväg - joru...

Eftersom jag skiter även i detta var den enda överkomliga biljetten till Lund, som jag nu är på väg till, ett tåg med den späkande avgångstiden 5.20. Huga! Detta betydde i sin tur att jag fick ställa klockan på 3.45 för att hinna med den enda tunnelbanan (4.20 från Medis) som skulle få mig att hinna till avgången. Men tisdagen den 7 oktober visade sig i den johanssonska världen, som av en händelse, konstigt nog vara förlagd år 1983.

.. ..

Kommer ni ihåg mitten av åttiotalet? En mörk epok på många sätt. Musiken var usel, den allmänna servicenivån likaså. Axelvaddar och fula kläder. Pernilla Wahlgren satte modet med toksprejat hår större än ett utedass. Hela Sverige stängde klockan elva. Timbro hade börjat vässa klorna. På juldagen var allt utom bankomaterna stängda i ett neutrombombat rike. Ola Ullsten, Ulf Adelsohn (vilket jävla namn förresten, och vilken stavning) och Torbjörn Fälldin hade gjort just gjort sitt bästa för att köra Sverige i skiten. Staffan Hildebrand ansågs vara filmregissör och hans pekoral debatterades på fullaste allvar. Alla hatade Olof Palme. Solstollarna gick på TV och Mikael Rickfors satt hemma och plitade ihop ”Vingar för pengarna”. Kort sagt – det var en fasansfull morgon som utlöpte på detta sätt.

På väg till Medis blev jag haffad av ett tidningsbud för att jag råkat ”låna” en DN. Det gör ju förvisso inte så mycket. Han fick gärna ha sina bankkriser och ledare med lovsånger till Anders Borg för sig själv. Batteriet till mp3-spelaren tog slut någon minut senare. Om den utlovade tunnelbanan gick vet jag inte eftersom hela stationen var bommad. Hur fan kan man skriva att det går ett tåg 4.20 när stationen inte öppnar förrän 4.55? Förmodligen ett utslag av Connex förmåga att rationalisera, men bara för sig själva. Ett par eftersläntrare slogs utanför Maxigrillen, vilket framkallade vissa vaga nostalgikänslor. Efter många om och men dök det upp en taxi, komplett med chaufför som naturligtvis inte hittade till den hemliga adress Stockholms Centralstation.

Väl framme skulle inte tåget gå på 45 minuter. Jag hade, i  kallt beräknande att det var 2008 även denna dag, räknat med att kunna köpa mig en kopp kaffe någonstans. Jag inbillade mig att det fanns ett tjogtal nattöppna hak vid Centralen. Tjåru Bellman. 7-11 var stängt. Även McDonalds på Vasagatan var stängt, och dra mig på en tallpinne om inte hela jävla Centralstationen var stängd. Terminalen till flygbussarna gick att komma in i, men även där var allting utom bankomaten stängt. 1983 igen!

Jag har alltid varit förtjust i företeelsen att det stora delar av dygnet går alldeles utmärkt att plocka ut pengar som det inte finns någon möjlighet att göra av med. Av ren leda plockade jag ut ett par hundringar eftersom det var det enda som fanns att göra. I flygbussterminalen lyckades jag även snatta en tidning utanför en stängt pressbyrå. Det kan dom gott ha. Det var en kvällstidning. Klockan tjugo över fyra på morgonen. På så sätt har det ju gått framåt, fast inte lika mycket som i New York där man ju kan köpa morgondagens tidning redan kvällen innan. Det skulle dom på Wall Street tänkt på. Då hade dom ju kunnat parera bankkrisen eftersom dom hade chansen att få reda på vad som skulle redan dagen innan, men det missade dom klantigt nog.

…å andra sidan – dumheter kanske inte blir gamla lika fort som nyheter….

Just nu är vi i Nässjö. Enligt mina bekanta härifrån är Nässjö inte en stad, det är ett straff. Sist jag vistades här intog jag mitt livs näst sämsta måltid varefter jag fick en p-bot trots att jag hade betalt avgift, så den uppfattningen delar även jag.

I sedvanlig SJ-logik sitter jag nu i vagn 3 som egentligen är vagn 2. Inga vagnsnummer stämmer. Ingen tidtabell heller. Inte en siffra rätt. Det enda man kan gå i sjön på är att SJ-mat är och förblir SJ-mat.