Det är mitt i december idag, Jag har haft en spejsmorgon. När sonens försenade skolskjuts hämtat honom fann jag mig ensam och med tid för första gången på länge och satte mig vid datorn och läste ikapp vad alla mina spejsvänner haft för sig på sista tiden.

Och det var underbart, jag känner hur min spejslust vaknar till liv igen. Tack Petra, Andreas, Larsson ,CoCosmannen , Gunnar Kjellström och Steffe för det!

Jag har noggrant följt Petras julkurs, jag är inte frälst ännu men jag känner ju hur det flämtar en svag låga där inne , ett litet julljus som behöver syre för att börja brinna.

Jag är ju en känd julhatare, Stina Scrooge är mitt andra namn och julens andar måste vara många och envisa för att reformera mig.

Nu är jag ju en halva av ett par.

Det är ruskigt ovant, härligt och lyckligt men som vi alla vet vid det här laget måste man kompromissa för att det ska funka och för att den ena inte ska bli förtryckt, betryckt och vilja skilja sig.

Min älskling gillar julen.

Han har inte riktigt den här känslan av bedrägeri och Norenska dramer som jag har inför det hela. Så vi har bestämt att vi ska bygga vår egen jultradition.

Än så länge vet vi bara att den innebär kilt.

 
Och julskyltning.

När jag var liten började handeln inte stressa mot jul i juli.

Då var startskottet SKYLTSÖNDAG.

1:a advent var det tydligen, men jag mindes det som om det var första söndagen i december.

Skyltsöndag var en stor händelse, folk gick man ur huse för att beskåda tomtar och glitter och röda kulor i vart fönster längs med köpingens enda affärsgata, De for in från alla kringliggande byar och gick i knarrande snö med luvor och vantar och insöp grannlåten.

För det här hände sig på den tiden då snö var vanligt i december.

Älsklingen hyr en liten nedlagd lanthandel i en huslänga in the middle of nowhere.

Utanför finns en grusväg. Där passerar en bil var tredje timme och nån gång var dag ser man någon promenera förbi. Om det är en sådan dag att folk går ut.

Ett led i vårt försök att skapa vår egen jultradition blev helt naturligt att ha skyltsöndag.

Och vår julskyltning blev helt fantastiskt tjusig. Ljusnätsgardiner är fonden, ett fönster är liksom uttryck för min julskepsis, det andra är gediget julpornografiskt på ett mer hemvävt vis.

I det skeptiska fönstret sitter en damkrake med urrigning men utan hår, öron och armar med en ask antijulpiller i knät och stirrer skräckslaget upp mot de tre vise männen.

De är asiatiska marionettdockor som kommer med sina skänker: Pengar i taskiga valutor, rumänska, ecuadorianska och tunisiska sedlar. De är vanligtvis vackra men i det här sammanhanget ser de kalla och grymma ut. Tycker jag.

Härligheten omges av osannolika kitchgrejer, en ceriserosa gran som byter färg och snurrar, en dicoälg med stomatolleende och massa sånt som jag tror att Petra skulle lista som köp-inte-det-här-grejer.

Och det andra fönstret har en krubba med ett Jesusbarn, en julbock i halm och ser ut som en riktig idyll. Tycker jag.

Vi la ner mycket tanke och kraft på det här, med största allvar gick vi loss och lekte.

Och mannen bakade pepparkakor efter farmors recept medans jag placerade tomtar och örhängen i form av julröda nottecken med precision.

Nu hänger det där.

Och glittrar och lyser.

Vid en grusväg mitt i ingenstans.

Det känns bra.

Tycker jag.

Min väg från Stina Scrooge till Stina Tomtemor är dock bara påbörjad.

Och kvar är det en lång väg att gå….över stockar och stenar av konsumtionsångest, diverse taggiga minnen och en gammal vana att betrakta det hela från håll....långt håll.

Puss!

Stina

Hej Spejs!

Det är nästan parodi på november, grått regnigt blåsigt och snålt. De grå husen här i Orminge är som pricken över i:et för att uppnå en maximalt deppig balkongutsikt.

Och världens utsikter känns ju lika dystra, ja ni vet, tokkapitalismen  härjat vidare med utförsäljnungar, privatiseringar, kärnkraftslagar som helt lirar på folks rädsla, banker som rapporterar miljardvinster ett halvår efter att staten (vi) gått in med skattemedel för att de inta ska dö av skräck…etc etc….

Som jag för övrigt just läste i badkaret. ETC the paper alltså.

Den kan göra mig förbannad  vilken dag som helst. För där kan man läsa sånt man inte ser i våra vanliga blå medier och det kan göra en topp tunnor. Min favorit är alltid Maria-Pia Boethius ledare, jag blir så nöjd när hon sätter fingret på saker som surrar i min ögonvrå och med klara perspektiv. Från vänster.

Så, nu tänker ni att det här blir en av Stinas morrbloggar….

Men det blir det inte.

För jag är lätt om hjärtat som en fågel på en sommarhimmel.

Och det beror ju på att jag är kär förstås.

Ett vaccin av högsta klass mot höstdepression, uppgivenhet och trötthet.

Men häromkvällen insåg jag något annat som också är ett motgift av klass.

Det faktum att jag när jag är ute och spelar hela tiden hamnar på platser och bland människor som ger mig hopp om livet.

Basse och jag hade lirat på Chimos vänkväll på Tellus i Midsommarkransen.

Det är en gammal kvartersbiograf med tillhörande fik som drivs av lokala entusiaster.

Bl.a, den här killen Chimo. Som startade för en massa år sedan med detta och det har varit

fullt varenda gång  sen dess. Nästan.

Folk är där och läser ur böcker, visar kortfilmer, läser dikter, sjunger en trudelutt eller snackar om ett projekt. Vi spelade efter ett klezmerband som körde hjärtat ur sig, Hanna Hellqvist var där o läste ur sin bok om sin farsa, Västerås Zoologiska, med mera med mera…. Och fiket var smockat av folk som käkade pasta med spenat och tog ett glas vin i pausen. Stämningen var otrolig och biosalongen var som på en annan planet ibland när man sjöng, en planet av absolut lyssnande.

Och Basse och jag filosoferade över detta när vi for hem. Över dessa fickor i tiden vi hamnar igenom musiken. Platser som drivs av entusiaster med kärlek till mat och musik och gemenskap och som befolkas av människor som vill samma sak.

Humla i Ljusdal i somras, Skottvångs gruva i lördags, Kompledigtfestivalen, den märkliga lilla teatern i Ystad i vintras……

Vi bara fortsatte att räkna upp dessa platser och upplevelser och jag tänkte att det var något att vara riktigt tacksam för. Jag vet att det finns tusentals människor och platser därute med människor jag gillar att hänga med. När som helst!

Om jag inte fått se dem med egna ögon hade jag känt mig betydligt mer ensam denna grå novembermorgon i Orminge.

Den 21:a lirar Basse och jag på Aspuddsbadet. En fest för att stödja ockupationen av Stockholms äldsta och minsta badhus som drivits av eldsjälar i åratal och blivit en viktig samlingsplats  för Aspuddsbor av alla åldrar. Och som nu stadshuset vill knacka ner för att det inte finns någon lönsamhet i det här och för att det inte finns någon med stålar som köper det och kammar in vinst.

Ockupationen är också en frukt av stadens bostadspolitik, folk blir mer och mer förbannade och börjar ta saker i egna händer.

Vilket glädjer mig.

Det med!

Nu ska jag packa och fara ner till min älskling i det fagra Sörmland!

Tjing!