MySpace
myspace music my music  featured playlists  top artists  music videos  karaoke  shows  forums 


MySpace.com | rss | sign in
Stina Berge & Kärleken



Last Updated: 11/5/2009

Send Message
Instant Message
Email to a Friend
Subscribe

Status: Single
City: Stockholm
State: Stockholms län
Country: SE
Signup Date: 4/21/2007

Blog Archive
[Older      Newer]
 /  / 
Thursday, November 05, 2009 
Hej spejs!

Det är så dags att kura inne nu. Tända ljus i mörka hörn. Det regnar småspik ute och naturen känns lätt fientlig.

Inte undra på, så som den blir behandlad.

Jag ville bara skriva och säga hur vansinnigt tacksam jag är att jag inte behöver dra på gatorna idag, att jag vet var jag ska sova, att jag har problem med att frosta av kylskåpet för det är så fullt med mat.......

Och att jag inte glömmer hur tunn linjen är.

Mellan att vara inne i värmen.

Eller stå ute i kylan.

Var rädda om varann.

Stina

8:42 PM 
17 Comments
(Add Comment) |
Translate
Thursday, October 22, 2009 

Hinner hit så sällan nu förtiden.

Livet har fyllts av så mycket annat och det är väl som det ska vara, men jag saknar spacen ändå.

Nu har sonen åkt till skolan och jag har dåligt samvete för jag gruffade på honom och det var onödigt.

Han verkar rätt bluesig utan att jag ska gnälla.

Fan också....

Hösten kom och jag var helt slut efter att jag blev sjuk, fick dunderpenicillin, fick dunderreaktion mot penicillinet etc.

Och jag tänkte hur ska jag överleva vintern med den låga energinivån?

Och så tittade jag på Karin.

Hon satt till höger om mig och spelade gitarr och jag såg att hon riktigt glittrade och lyste av pigghet.

För hon hade gjort en kur.

Kärleken och jag bestämde att DEN måste vi prova!

Föga visste vi om vad vi gav oss in på.

Samtidigt, i en annan del av stan:

Isak har en ny assistent. Och det är Björken.

Björken har spelat rock hela livet och det syns!

Ingen ser så rock ut som han.

Särskilt när han lirar med mig i Kärleken i kråsskjorta och hög hatt.

Men även när han spelar med Sundström.

I annan skjorta och bandana.

Dessutom är han grymt bra på att lira rockbas.

Bäst.

Men hur bra han är på att sköta hushåll och hjälpa Isak med allt, det kunde man inte sia om.

Vi tog en rövare och testade.

-Va? Ska Björken jobba hemma hos er? BJÖRKEN?

sa folk.

Och så kommer han in i vårt liv med sitt långa svarta hår och sin smala svarta ben och börjar röja.

-Jag städade ur det där skåpet så du hittar nåt!

-Man borde göra storkok och frysa in!

- Hörru, hur fan får man loss toalettsitsen? Så det går att göra ordentligt rent?

Och en dag  blir det ett jävla liv i köket.

En kökslåda med en botten som glipat sen jag flyttade in blir för mycket för denne vän av ordning. Så den limmas OCH nubbas med eftertryck!

Ni hör: man ska aldrig tro att man vet något om folk.

-Björken är en skön snubbe! säger Isak. På Björk-språk liksom.

Åter till Den jävla kuren.

Kalk och örter och teer, intages dagligen i fem veckor och ska hjälpa till med utrensning och med att återställa kroppens PH-balans.

Inget kaffe. Första veckan vegansk, sedan vegetariskt mest....

Jag känner att det funkar. Efter 10 dar. Men den första dagen höll jag på att dö.

Vi låg på soffan som vrakgods och stönade, huvudvärk och all möjlig värk.

Och Björken kommer för att jobba.

-Va fan är det med er?

- Hälsokur.....piper vi darrigt i kör.

Björk skakar på huvudet och går ut i köket o lagar korv Stroganoff till sig o Isak.

Vi blir allt sämre. Och han får veta lite mer om kuren. Och ser allt mer skeptisk ut.

När jag vacklar ut från muggen efter att ha spytt springer jag på Björk.

Som garvar, dunkar mig i ryggen och säger:

-En dag Stina, en dag är det din tur. Då ska du få en balja rotmos och ett helt grisarsle!

-Hjälp!Sadist!Skona mig!!!! hade jag sagt om jag orkat.

Men jag orkade jag bara vända om o springa in på muggen  igen.

Nu har det gått tio dagar.

Och vi börjar skåda ljuset.

Nästa vecka tror jag vi är som nyfödda , Mannen och jag.

Inuti och utanpå.

Och då ska vi spela! Fan va pigg jag ska vara!

På Big Ben : Elektriska med vänner: Gunnar Bergsten, Kenny Håkansson och Anders F. Rönnblom dyker upp i bandet.
28/10

På Skottvång: Kenny hänger med dit och Amanda Roman spelar support!
31/10

Och Björken är med. I kråsskjorta!

Hoppas vi ses!

Puss!

Stina

5:53 AM 
29 Comments
(Add Comment) |
Translate
Tuesday, October 13, 2009 

 
Så här ska det se ut! Tack Stickan!
Och fotot är taget av Ingrid Gallagher!


 

Jag är sannerligen en klant på datorer, nu ska jag försöka lägga in en bild på slipskilt i Delsbo eftersom den ansågs saknas i förra bloggen...Och det verkar som om jag inte får den åt rätt håll.
Men om du vrider på huvet kan du se hur den ser ut :-)
Någorlunda i alla fall.

Hum....
9:14 AM 
19 Comments
(Add Comment) |
Translate
Wednesday, October 07, 2009 
I natt blåste det höst här i Snakeville. Jag drömde väldigt konstiga och störande drömmar så jag väckte mig själv flera gånger.

Mitt undermedvetna var väl ute på vägar som jag inte ville gå så jag tvingade mig upp till ytan.

Och då ven det i knutarna. Om nu betonghus  har knutar. De har i alla fall hörn. Väldigt tydliga hörn.

Min balkong ser ut som om jag borde bry mig om den lite.

Rensa bort vissna växter och sånt.  Men jag ska VILA.

Det är skrivet i sten och i min kropp. Jag pallar inte mycket annat efter betan som skickade mig till det stora sjukhuset.

Men jag tog ändå en sväng till Delsbo i helgen för att utföra en spelning ihop med Västerbrokören.

Jag kunde bara inte säga nej.

Och det är jag lite glad för.

Det var så skönt att vara på Stömne Svängrum igen, det var så  rätt och riktigt att se GA gå in i transen tills ögonvitorna kom upp, det var sjysst att se Kören med sin nya stadiga rytmsektion och det var rent ut sagt ljuvligt att höra Klint-Olles ornamenteringar med dragspelet.

För några veckor sedan var Mannen och jag i Edinburgh. Jag var ju sjuk på ett förträngt sätt men med Alvedon och nyfikenhet tog jag mig runt i alla fall.

Våra underbara värdar Kelly och Nick släpade oss till en butik som innhas av punkdesignern Joey D.

Han återanvänder ALLT!

Där finns damhandväskor av gamla herrhattar, gummistövlar och gymnastikskor.

Där finns byxor sydda av draperier och gardiner från slott och herresäten på fallrepet.

Där finns framförallt kiltar i respektlösa utföranden.

Många tusen tweedkavajer har klippts itu och formats om till kiltkjolar. Man hade ingen aning om att det fanns så många nyanser av brunt!

Gamla skärp och väskspännen får nytt liv på Joey D:s kiltar och hans motto är " Dressed to kilt".

Mannen och jag fick syn på ett av de märkligaste plaggen någonsin, en kilt sydd av 37 gamla slipsar och fyra döda skärp.

Och han insisterade på att köpa den till mig.

Den kostade ett årtal.

Ett ganska färskt sådant.

Och luktade så där som Myrorna gjorde förr i världen, gamla kläder som varit fuktiga. I en stor mängd och länge.

I Delsbo hade slipskilten premiär som scenkostym.

Jag tror att det var texten på Glasberg som gjorde det, det måste nästan vara det.

För efter giget kom folk från ett par olika håll i publiken med samma fråga:

Om slipsarna var trofeer, om de hade tillhört mina före detta män.

!!!!!!

Fruktansvärt roligt! Och häpnadsväckande. Jag menar, det är faktiskt 37 slipsar. Minst.

Och tanken att man skulle leta upp slipsbärande män och ta trofeer är ju fantastisk.

Så hädanefter är det vad som gäller.

Trofekilten ska med på gigen.

Tänk, här har man tröskat igenom slipsbärare efter slipsbärare på jakt efter kärleken. Och när han dyker upp så har han ingen slips.

Men ett par sammetsflugor.

På söndag ska vi spela på Mosebacke, Karin o Basse o jag.

Det är en anrik tillställning, viskväll i Cornelis anda.

Och de vill gärna att man spelar en Cornelislåt. Jag var lite inne på Hönan Agda bara för att retas med Cornelis spöke men det blir Blues för Fatumeh.

Som en hommage till syrran.

Tony Holgersson kommer att spela, han är fin.

Och det kommer jag också att vara.

I min trofekilt.

Hoppas vi ses!

Stina
5:23 AM 
33 Comments
(Add Comment) |
Translate
Thursday, September 24, 2009 

Jösses !

Jag har haft några veckor på mig, men liksom skjutit det åt sidan.
Välbekanta symptom som jag inte velat erkänna. Jag längtar aldrig någonsin efter att gå till doktorn.

Munchhausen by proxy är inte något som ligger för mig.

Jag håller mig så långt från de vita rockarnas värld som det bara går.
Mer hemma bland de svarta rockarna liksom. Och då menar jag inte präster.

I fredags kunde jag inte sluta frysa.

Men eftersom vi beställt biljetter till Edinburgh kunde jag inte ta någon större notis om detta. Alvedon och varma kläder var min lösning och vi for iväg.

En frossbruten lördag i den skotska huvudstaden senare var det bara att ta sig direkt från Skavsta till akuten.

Där la de in mig utan vidare spisning och gav mig antibiotika i alla färger och former.

Njurbäckeninflammation är inte att leka med. Särskilt inte om man bara har en njure kvar.

Jag hamnade på en urologavdelning.

Där ligger det nästa bara gubbar.

De allra äldsta i samma sal som mig.

De var mycket rara. Och mycket glömska. De glömde till exempel att de var på sjukhus.

Eller att de hade svårt att gå utan stöd.

Eller att de hade en droppslang med en blodpåse kopplad till handen.
Om man glömmer det och utför yviga gester lossnar slangen och det sprutar ganska mycket blod ut över salen.

Det var ganska rafflande dagar.

Sent på kvällen hade jag arbetat upp lite ångest över livets förgänglighet och försökte muntra upp mig  med mana fram bilder som gick ut på att gubbarna blev zoombies som stapplade fram med droppställningar , uribags och vita ögon och tog fumliga Thriller-danssteg i salen.

Jag fnissade rätt mycket men det har sina sidor att vara bra på att visualisera saker och ting.

När jag släckte lampan blev jag livrädd och fick tända den igen.

Min kärlek hade varit där med en bok, så jag fick satsa på att läsa tills ögonen föll igen.

Varje gång de nästan gjorde det hände nåt.

Kulmen nåddes när en av farbröderna åter glömde att han inte hade något balanssinne och brakade i golvet med ett otäckt ljud.

Då tyckte jag att det var bättre att jag vandrade i korridoren som en zoombie i stället.

Nu körde personalen in min säng i ett behandlingsrum och jag fick slagga några timmar.

De var otroligt gulliga, både gubbarna och personalen, och det här är alls inget indingerat inlägg över standard på sjukvården eller så.

Tvärtom.

Värt att betala skatt för! De skulle behöva rätt mycket mer resurser, det är ju ingen hemlighet. Skulle jag gärna lägga mer skatt på. Istället för att ge till bankerna och finansvärlden.

Nu är jag i alla fall hemma. Och det är otroligt skönt.

Väldigt mycket färger, men det vänjer jag mig vid.

Och jag är mör, blir till exempel helt slut och svettig av att skriva detta. Men det har vänt och jag har åter överlevt min egen dumhet och envishet. Med hjälp av vår vård. Som än så länge är tillgänglig för alla.

Om man är som jag, och håller sig borta från vitrockar så här, då skulle det krävas ännu mer för att jag skulle ta mig dit om det dessutom skulle kosta en massa stålar.

Som jag inte hade.

Jag skulle kanske hellre dö.

Vem vet.

Nu ska jag leva och njuta, väldigt lungt och fint, och på darrande ben ta mig ut i världen en liten sväng.

Och på lördag ska jag med min älskling till Skottvångs Gruva och se på Anders F. Rönnblom.

Till dess tänker jag vara jävligt pigg!

Ont krut etc.....

Puss!

Stina
10:31 AM 
22 Comments
(Add Comment) |
Translate
Monday, September 14, 2009 

Det är såna dagar när jag inte kommer ur pyjamasen förrän framåt eftermiddagen....

Inte för att jag ligger och drar mig, tyvärr.

Det tycker jag hade varit sunt och riktigt.


Utan för att jag går igång och jobbar så fort jag vaknat....

Igår flätade jag korsord.

I timmar. Det jag inte har av tålamod och brillians tar jag igen med ren och skär nyfikenhet. Parat med envishet.

Min relation med Svenska Akademiens OrdLista är numera intim och intensiv.

Och tänk så många utrotningshotade ord jag hela tiden stöter på och får väva in. Såsom durkdriven, karlavulen,charabang...

Visst smakar de gott!

Och sedan hamnar jag i förkortningsträsket.
Och så får min älskade HC komma och hjälpa mig att reda upp  det hela.

För det finns en smärtgräns för hur många grundämnen man kan väva in i ett korsord med hedern i behåll.

Man riskerar att bli lite "overcookad i brainet". Som min vän Nina Ramsby brukar säga.

Hon pratar en hejdlös svengelska som skulle få akademiledamoter att vrida sig i kramp.
Eller skratta ihjäl sig.

Det gör jag.

Det är Ninas fel att jag fortfarande sitter i pyjamas och skruttar.

Efter sommarens gästande på varandras spelningar har vi kommit på att vi har nån kemi som bör tas om hand.

Så det gör vi.

Hittills  i " lajfet" har jag skrivit, filat och putsat och gjort texterna nästan vattentäta innan jag skickar iväg dem. Om jag inte har egen musik vill säga. Då blir det ju ännu vattentätare.

Och varit lite skraj för att visa dem för folk. För att ta ut dem i ljuset. Till att börja med i alla fall.

Nu skickar jag glatt fragment och ideer ut i cyberspace, och de kommer tillbaka med en helt annan dräkt än vad jag tänkt.

Inte i pyjamas dock.

Utan i tretaktskavajer eller bluespaltor med hakar och hyskor som jag inte hade sett eller ens anat.

Och så får man peta igen, gå vilse bland orden och få tyst på sitt rimlexikon, döda lite älsklingar och börja älska något annat.

Jag körde upp Steffe och Basse och Nicke till Hälsingland i veckan. Så de skulle ta i tu med den lovvärda uppgiften att spela in Charlie och hans fantastiska låtar. Det var riktigt roligt och jag kände mig glad när jag körde hem i månens sken.

Glad men full i skallen, overcookad i brainet liksom.

Så jag slog en pling till Nina och hon snackade mig nästan ända hem.

Och så drar det igång.

Någonting av det vi säger har en hake, en hyska, ett blixtlås.

Och jag har en ugn i bakhuvudet. Det är ju därför det heter bakhuvud, det visste du väl?

Där petar man in saker och ting, till och med surdegar, och så efter ett tag är det färdigt för transport till pannrummet, förlåt , jag menar framskallen.

Och då gäller det att vara beredd att ta emot leveransen.

I morse var det dags. När jag skulle stå upp ur min säng, lägga pressveck i pannan och vara effektiv med assistentscheman och fakturor  började det blinka i pannrummet.

Bara att hugga papper och penna och börja brottas med flödet.

Två timmar senare är pyjamasen full med kaffefläckar, sängen full med hopskrynklade papper och sonen vädjar om frukost.

Men han får svälta för jag måste gå o skriva in texten o maila iväg till Ramsby fort som fan.

Innan jag börjar ängslas och ändra och peta.

Färskt och fint ska det vara.

I veckan spelade vi på Mosebacke med Johan Johansson och Gunnar Kjällström och Fridens Liljor.

Det var en fröjd!

Johansson känner jag ju väl vid det här laget och jag vet vad som väntar mig. Nästan.... För hans höga standard  som musikant och scenperson förvånar mig  varje gång.

 Gunnar och Liljorna var en ren och skär överraskning. 

Vilken kille! Vilka texter!Och vilket band!

Visst har jag hört på spejsen och hade en aning, men burkad musik är alltid mindre  än den levande.

De fick stående ovationer av oss alla och jag var lycklig när jag gick där ifrån.

Men innan spelningen var jag och fikade med sagde Gunnar. En charmerande stängel till man.

Och när han bekymrat utbrister:

-Ideer , sicket elände!

så förstår jag honom till hundra procent. För när det drar igång så är man rätt hjälplös. Och man inser att det är en lång väg att gå. Och att det kommere att kräva sin tribut.

Men vilken resa!

Nu ska jag komma ur pyjamasen, göra frukost och lägga pannan i djupa veck.

Puss!

Stina
7:57 AM 
35 Comments
(Add Comment) |
Translate
Monday, September 07, 2009 
Hej spejsfolk, länge sedan jag var här och hälsade på nu.

Och jag hade mycket att göra, kolla Steffes nya newsdesk, checka Larssons kulinariska och filosofiska utsvävningar, dela Revenues barndomsminnen och oroas över att CoComan ägnat sig åt att arbeta!

Jag har dragit ner på mina vårdvik och såg framför mig hur mycket tid jag skulle få över....

Jo, pyttsan! Dagarna slingrar iväg som äspingar och almanackan fylls av sig själv, nån slags spökskrivare måste det vara som är där och klottrar när jag sover.

Det har hänt underbara saker, så som kärlek, otippad, överraskande och total, och  hemska saker, såsom sjukdom, svår, farlig och vädigt nära.

Och livet är så brännande nära och nu, dess sol, regn och skugga fyller dagarna och nätterna och en vecka är en eon.

Man längtar efter att stänga av lite. Ibland.

Den käre vän som är svårt sjuk påminner om att man ska vara tacksam och ta vara på ögonblicken, om hur tunn linjen är.
 
Linjen mellan att finnas och att inte finnas.

Den älskade påminner om livets ljuvlighet.  Om varför man vill finnas.

Alla stretar på. Gör sitt bästa. Försöker ta hand om sig själva och varandra.

Och längtar efter att stänga av lite. Ibland.

Och just nu, när allt väsentligt är så nära, så känns "verkligheten" så jävla långt borta.

Ni vet, den där Kalle Anka-dimensionen av tillvaron där borgarna härjar,hycklar,bygger gigantiska mororvägar och ökar orättvisorna, där politikerna  har möten med sina reklambyråer för att hitta strategier för att vinna nästa val, där Linda Rosing och prinsessan Madeleine och Allsångs-Anders är viktiga människor....verkligheten....
 
där sonen åker färdtjänst till skolan i en rullstol som han fått av skattebetalarna. Från ett betonghus som en gång i tiden hyste hyresrätter till vettiga priser. Till en skola med andra rörelsehindrade kids som har personal som kan en hel massa om deras speciella förutsättningar. Vad vet du tillexempel  om perceptionsstörningar hos en smart unge med CP?

Förr tänkte man att politikerna skulle hälsa på i den ibland.

Nu kanske det är reklambyråerna man ska bjuda in till
verkligheten...


En gång sa Johansson till mig, att vuxenpoäng plockar man inte i vår ålder, dem tar man när man är ung.

Det har han ju rätt i.

Men jag gjorde inte det, jag började plocka vuxenpoäng mycket sent i livet.

För jag längtade efter att stänga av. Mest hela tiden. Då blir  man äldre. Men inte  vuxen.

Lagrad men inte mogen.

Det gör nog att jag är extremt barnslig på vissa sätt, och ibland känner mig som om jag leker vuxen, som om jag  har lånat farmors läppstift och hatt.

Och det har sina fördelar.  En av mina älsklingskompisar går i pension snart. Han är en av de barnsligaste jag vet. Han leker alltid så bra. Han leker på sin barytonsax, mest lirar han jazz och han är förbannat skicklig. Men den där barnsliga närvaron tror jag det är som gör det till något alldeles extra.

För han har en ton som är som flytande värme. Ett ljud som känns i hjärtat.  Ett blåsljud i hjärtat....

Han ska leka med oss på Mosebacke på tisdag.
Då spelar vi med Gunnar Kjällström och Fridens Liljor, de är väldigt lekfulla tycker jag mig höra. Jag har bara hört dem på spejsen och lekt lite med Gunnar här. Och ser fram emot att  träffa dem på riktigt. Gör det du också!

Dessutom ska den gamle lekkamraten Johan Johansson spela . Honom ser jag alltid fram mot att träffa. Och höra!

Om man nu ska orka ta in all skit som händer runt oss, inse och kämpa emot, så måste man nog leka rätt mycket. Och ha kul med sina människor. Och va rädd om dem.

För man vet faktiskt inte om de är kvar i morgon.

I den här verkligheten.

 Hur man än har tagit sig fram till just idag, om man har pressveck i pannan eller skojar runt i farmors läppstift o hatt, om man bär världen på sina axlar, om man är rädd att ens älskade ska försvinna för alltid eller om man är lycklig och hånglar i varje gathörn så har man ju vunnit som har hunnit fram till idag.

Just idag kommer ju inte igen.

Bäst att inte stänga av. Ens lite.

Puss!

Stina
7:31 AM 
27 Comments
(Add Comment) |
Translate
Saturday, August 15, 2009 

Jag undrar över varför det låter så mycket vackrare i mina öron när Tom Waits morrar och våndas fram en kärlekstext till ett komp av vedklabbar än det gör när Celine Dion klättrar över oktaverna till stråkar, varför en Bukowskidikt kan röra mig till tårar medans en romantisk poet möjligtvis kan få bifall för sitt rimsmide....

När jag var i London härförleden föll, bokstavligen, en engelsk poet ner i mitt huvud.

Inne på Waterstones, den som ligger nära universitetet och därför är den bästa, letade jag bland klassiker och då föll Carol Ann Duffy ner i mitt huvud.

Det var en tunn bok och jag fick ingen bula men förstod vinken och tog henne med mig.

Hon skriver sammanhållet, klassiskt och vackert. Med passion. En kärlekshistorias uppgång och fall är den här bokens tema.

Det är som låttexter och jag älskar det.

Det visar sig att den stackarn har blivit utnämnd till nån slags poeternas högsta ämbete vilket förmodligen ger visst klirr i kassan men också innebär att hon måste skriva oden till drottningens födelsedag och sånt.

Hon kanske aldrig blir sig lik.

Men i dag trillade Bukowski ner och knarrade i mitt öra igen, bland horor och hallickar och skröpliga i hans värld blir kärleken större och starkare.

Nog förstår jag att kärleken har blivit kidnapppad och nedsolkad med mjölk och honung och att det är därfär jag gråter till Tom Waits. Det känns sannare.

Men jag är just nu inne i ett välsignat tillstånd av romantik, synkronicitet och fågelsång och borde väl nu kunna ta till mig lite sötsaker?

Lite.

Men inte så mycket.

Jag börjar längta efter saltlakrits och kläcker något ironiskt tills skratten skallar hjärtligt i budoiren.

Sån är tydligen jag.

Det hade jag inte någon aning om.


Häromdagen hände det något som också förvånade mig.

Johan Johansson, Sanna Carlstedt, Rickard Donatello och jag var i Nyhetsmorgons TV-studio för att göra reklam för Kompledigtfestivalen.

Johansson och Donatello har is i magen och sov på varsin soffa, vi hade blivit hämtade kvart över tre på morgonen så det var väl bra.

Men Sanna och jag satt och nynnade och plinkade och hummmade när plötsligt Fredrik Reinfeldt med säposvans dök upp i studions backstage-rum.

Och jag reagerade med hela kroppen.

Jag visste inte  att jag var SÅ jävla arg på Reinfeldt.

Jag kände mig som en hobbit som kommit för nära Sauron.  Jag fick hjärtklappning och mina håriga hobfötter krullade sig av varningssignaler.

Sanna var mycket sugen på att helt sonika gå fram och örfila upp karlen.

Säpovakterna spände blicken i oss, de kände på sig att här satt två svårt subversiva sångfåglar och vibrerade av motvilja.

Fredrik satt sedan i rutan och såg landsfaderlig ut och gjorde en jävla skitintervju om prinsessans förlovning.

Vi skulle spela Pariserhjul, jag var skitarg och kuppade lite, på introt sa jag: En sång för någon det är VÄRT att betala skatt för!

Det hördes visst inte så bra, nu vet ni som såg att jag sa det.

Karin sa efteråt att det var ok, men det var inte samma innerlighet som jag brukar ha när jag sjunger den....

Inte så konstigt.

Sen körde vi allsång på Johanssons "Holger är kvar "och hela studion sjöng med. Den är säkert det som nynnas i TV-huset hela veckan....

Men ilska är gott bränsle, och jag känner att nu är det dags att börja mobilisera. Kristider och mediavridning gör att alliansens siffror är oroväckande bra. Inte ett varv till!

Ner med borgarna!

Jag har annat bränsle också. Kärlek söt och salt.

Det är allt man behöver.

Så med hopp i själen ska jag nu klä på mig och dra till Köping för att delta i den underbara Kompledigtfesten, umgås med vänner och lyssna, tanka och sjunga.

Och flasha min fina unika förlovningsring :-)

Puss!

Stina

7:36 AM 
46 Comments
(Add Comment) |
Translate
Monday, August 03, 2009 

När jag kom hem från Urkult var jag just som man ska vara när man kommer från en festival.

Mörbultad.

Yr av sömnbrist.

Proppfull av intryck.

Och lättad över att slippa flockliv en stund.

Framförallt var jag skitig.

Jag tror att badet jag tog i går kväll var det ljuvligaste jag haft i den vägen någonsin!

Jag somnade som ett barn.

Det var jag värd. 

Jag är mycket nöjd med giget på Urkult.  Jag hade nog laddat länge långt där inne på det. Petat i spelordning och sånt i bakhuvudet medans jag bokade buss och försökte få ordning på logistiken.

Vi repade på morgonen och drog sedan norrut.

Att vara orkesterchef är inte bra för mina nerver.

Rätt som det är får jag för mig att det gäller att stå på gasen och se till att inte släppa ut folk ur bussen förrän vi är framme.

För de är som fragglar, de springer mumlande och tjattrande iväg i alla väderstreck och sedan tar det två timmar innan man får in dem igen och kan åka vidare.

Att nån behöver pissa blir ett orosmoment av gigantiska propotioner.

Kan man sätta dem i koppel?

Kanske man kan skaffa batteridrivna musiker och medresenärer som man kan ta ur batteriet på när det inte är dags att repa och spela.

Syrran är värst.

Hon är som en jävla gatuhund, så fort man vänder ryggen till så är hon borta.

Och sitter i andra änden av byn och fikar med någon som hon finner urbota intressant.

Om nu någon läsare tycker att jag verkar ha lite väl stort kontrollbehov kan det hända att den har rätt.

Vi skulle öppna på Solscenen.

Det regnade.

Det kommer ingen tänkte jag....

Vi skjuter upp det lite....

Så tittar jag ut och ser fullt med folk som står i olika plastdesänger och under paraplyer och väntar.

Om de kan stå där i regnet och blötan och vänta ska man inte vara fjär. Vi drog igång. Lite fint och akustiskt sådär.

På tredje låten sa jag att det fanimej ett fjuttigt litet skitregn, vi ska ha riktigt ös om det ska va nåt.

Och så körde vi Stenkolshjärta, ni vet, "-äntligen ett riktigt regn..." med Nina Ramsby som sjöng o blåste trumpet ,med oss.

Och jävlar i min lilla låda vad det började vräka ner.

Sedan lugnade det ner sig. Och när Elektriska Kärleken brakade loss var regnet över. Så gott som.

Fan det smakade salt o gott, Elektriskas sväng den här dan.

Att se  o höra Karin med elgura  var liksom bara på tiden.

Och Björken lirar bredbent med kråsskjorta och hatt. Nicke sprider silver och Basse blev utomjordisk och Kjelle är Mr. Sväng.

Underbart.

Efter Manolito var rösten borta. Jag tror att rökmaskinen var dålig för mig.

Som tur är har man fötterna i punkens tid.

När rösten drar lägger man in en växel till o kör.

-Du sjunger dig förbi det Stina! väste Karin och det gjorde jag.

Sen galopperade jag till kyrkan. Jag skulle gästa Nina.

Min älskling sprang med genom regnet och var plogbill.

Det var lite bisarrt.

I kyrkan står Nina i kostym och vit skjorta och slips och ser så nybadad och klarögd  ut som bara hon kan.

Hon sjunger och spelar så absolut stringent och kristallklart att jag bara gapar.

Och så kommer jag.

Lerig, dyngsur och rufsig med mer än vanligt sprucken röst.

Det höga partiet på versen kan jag bara kraxa.

Som tur är är texten: Allt jag känner gör så ont för....

Så det var okej att kraxa.

På nåt sätt.

Sen gifte sig rösterna på andra versen och fyllde kyrkorummet och jag rös av välbehag.

Så kan det gå.

Och sedan fick vi på oss varma kläder och gick o såg Stefan Sundströms gig.

Det var så jävla bra och jag dansade och plötsligt var rösten tillbaka och jag stod och skrålade stämmor och körer från plattorna för full hals och testade hur hångelvänlig hans musik är.

Det är den!

Och jag önskar att du varit med.

För det är nåt extra med Urkult.

Mycket kärlek på nåt vis.

Testa det nästa år.

Nu ska jag fara till den hedonistiska världsdelen Hoceanien och smyga randig en stund.

Puss!
Stina
6:37 AM 
35 Comments
(Add Comment) |
Translate
Wednesday, July 29, 2009 
Har man alltid undrat över...När undrens tid var, och hur den kan dyka upp i nutiden så där.

Det kanske var då Jesus gjorde massor av käk av några fjuttiga fiskar som var undrens tid?

Var inte det nånstans ute i öknen?
Det stora miraklet kanske består i att folk inte vred sig i matförgiftningens plågor.

Undrens tid...

Kanske det var när tusentals slavar dog medans de byggde de storhetsvansinniga pyramiderna?

Det var nog bara  underliga tider. I största allmänhet.

Och som så mycket annat har det här uttrycket förvanskats genom åren.

För egentligen har man sagt att " den underliga tiden är inte förbi".

Tror jag.

Jag har haft så gott som ingen tid att sätta på datorn ett tag.

Men de underliga tiderna griper mig när jag lyckas se på nyheterna en kväll.

Griper. Ett understatement.

Slår hårt är mer ackurat att säga.

Några näringslivsnissar fräser ifrån. Sverige måste skärpa sig och inse att krigsdrabbade områden  är fantastiska marknader. Svenska företag bör se till att etablera sig blixtsnabbt i ruinerna!

Tänk vad mycket plåster man kan sälja!

Och de lydiga nyheterna ger nissarna gott om svängrum. Som vanligt.

Och jag känner mig som om jag ätit en av Jesus ökenfiskar....

Helt utan mirakelskydd.

Jag mår illa. Och tvivlar på att jag fått i mig nåt sånt.

Så illa är det i den nyliberalglobala tiden att det är helt ok att hojta: Jippiii! Ett krig! Nu ska vi tjäna kosing. Prime Time.

Som tur är har min TV en avstängningsknapp.

Det har inte jag.

När jag inte svärmar sitter jag mest vid min nya laptop, i en hög med tjocka böcker, med rutat papper och blyertspennor och suddgummin och övar.

Mitt nya extraknäck som korsordskonstruktör är ingen lätt nöt att knäcka.

Ska det bli det minsta lukrativt och framförallt tillräckligt knepigt för att släppa ifrån sig så får man ligga i.

Med min nuvarande hastighet skulle jag tjäna ungefär som när jag var 11 år och satt barnvakt. För 10 spänn i timmen och en påse chips.

Men det är ett ruskigt allmänbildande projekt, vokabulären ökar lavinartat och snart är förmodligen mina bloggar svårlästa utan ett uppslagsverk inom räckhåll.

Kryptiska som faaan!

Jag har också lärt mig att Sverige är fullt av hängivna korsordslösare som finner minsta fel på nolltid och inte är nödbedda när det gäller att framföra kritik.

Somliga konstruktörer har till och med blivit mordhotade.

Så det gäller att bli vass.

Men jag har den bäste av lärare! Och den smartaset! Och den snyggaste! Och den roligaste! Och...:-)

Undrens tid kanskke inte är förbi ändå....

Lite klarspråk mens jag fortfarande har det inom räckhåll:

Idag börjar den stora uppladdningen inför giget på Urkult på Lördag.

Jag ser fram emot det med bävan och förtjusning och har en jävla massa trådar som ska virkas ihop till något hållbart innan vi åker upp på Fredag. Förhoppningsvis nyrepade.

Och den underbara Karin Renberg som spelar med mig och som komponerat musiken till en hel del av mina låtar  har äntligen fått en egen spacesida. Nu ligger hon bland mina topfriends och du kan gå dit och lyssna på Sveriges Vackraste Röst. En kanonlåt ligger uppe, jag längtar efter fler!

Efter Urkult ska vi samla ihop oss inför Ögir i Köping.

Då är Basse upptagen med sitt Sundströmproducerande så vi har lurat med oss Karin Rudfeldt som sjunger som om hon har stuprör istället för strupe och spelar klaviatur.Nästa kanonfestival. Kolla in den, Kompledigts spacesida ligger oxå bland toppvännerna.

Nu ska jag stänga av datorn.

Tjing!

Stina
6:19 AM 
33 Comments
(Add Comment) |
Translate