Här är en till bit ur min brorsas bok som kommer i september.
Utdrag ur Black Moon Party av Daniel Kellerman.
Om man som jag aldrig kollar upp hur man ska göra saker och ting och åker till Thailand utan ett riktigt turistvisum så måste man lämna landet var trettionde dag för att vid återinträdet få trettio nya dagar att fritt förvalta i kungariket. Jag antar att detta beror på att thaimyndigheterna inte vill att du ska komma hit och leva på mango i en trädkoja någonstans, så du blir skattad en dag av ditt liv varje månad. Du måste göra en visarun, vilket inte är roligt. Jag har gjort en från Koh Samui och två från Koh Phangan. Den från Samui var klart smidigast i sammanhanget, den tog bara femton timmar eller något i den stilen. De jag gjort från Phangan tog ett dygn ungefär.
Förfarandet är i stort det samma och avståndet till fastlandet likså, skillnaden är den att från Phangan åker man en jävla steamboat till Surrathani vilket tar hela natten, trots att man skulle kunna simma sträckan på tre timmar kanske. Den kör alltså runt i cirklar i mörkret. Väl i Surrathani möts man yrvaket av en thai i någon sorts uniform som vrålar Ranong Ranong och pekar på en tuk tuk längre bort på parkeringen. Alla turisterna blir stressade av utsikten att åka tuk tuk till Ranong, en tjugo, trettio mil igenom fastlandsbergen. We're not going to Ranong in that shitheap. Yes yes Ranong Ranong. Tuk tuken kör dig femhundra meter till ett travelställe där du väntar i två timmar på en minibuss, farangmobile, som du packas in i vilket - som en engelsman lade fram saken - får dig att känna dig som en kyckling på väg till marknaden.
Minibussen kommer sedan att köra dig och tio andra passagerare i toppfart igenom bergen, flyga i krönen och sladda igenom kurvorna, över till västkusten vilket tar ungefär fyra fem timmar. Har du extrem otur, vilket inte är osannolikt, så kommer chaffisen att sova och lyssna på thaipop hela vägen fram och tillbaka för thaipop är nästan lika tråkigt och förutsägbart som farangpop. En av mina chaffisar krockade nästan med en elefant, en ko, en hund och ett stort antal tunga och lätta fordon vilka kom i lika full karriär i motgående riktning eller bara helt otippat stod mitt i vänster körbana helt plötsligt efter att vi flugit över ett krön. En tjej från Holland som satt bredvid mig höll för ögonen och snyftade hela vägen, mina knän fastklämda mot sätet framför. Minibussen kör dig till Ranong, en hamnstad nära Myanmar som ligger precis ovanför Burma. Inte ovanför i geografisk mening utan de har lagt Myanmar på Burma. Burmas statsminister, fredspristagaren Aung San Suu Kyi som placerats i husarrest av militären som styr landet och kallar det för Myanmar, har vädjat till turister att inte komma dit och göda militären vilket är vad jag gjort varje gång jag gjort en visarun eftersom jag alltid hamnar i Burma och Myanmar kräver fem US Dollar för att stämpla folks pass. Jag har hela tiden försökt komma iväg till Malaysia eller något annat angränsande land för att bli stämplad (vilka alla i och för sig är ungefär lika hårresande diktaturer som Myanmar) men det har alltid varit för dyrt eller för farligt eller för komplicerat eller så har det inte funnit tid till att trassla.
Mellan Ranong och Burma åker man longtailbåtar, precis som dem på Koh Phangan förutom att motorerna är mindre och svagare och låter mer, hur det nu kan vara möjligt. Så det tar en evighet att korsa sundet och det låter som de skjuter luftvärnskanon bredvid ditt öra. Första gången jag åkte över så hade båtarna bilmotorer och andra gången satt jag och saknade en för första gången i mitt liv, för de var då utbytta mot de mindre motorerna i samma veva som böterna för overstay hade höjts, thaisen hade chockhöjt skatten även där. På Koh Phangan är det lite känsligt att prata om den där lilla biten Thaikultur, att strippa en bil på dess motor och sätta motorn på ett stativ där bak på båten, så att den går att rikta åt alla håll och kanter. Från motorn löper ett tre meter långt stålrör på vilkens ända propellern sitter. På så vis kan de rikta propellern åt vilket håll som helst, inklusive ner i båten där passagerarna sitter eller ner i någon annans båt där andra passagerare sitter, om de skulle råka förlora herraväldet över den där galna thaiuppfinningen vilket de gör hela tiden. Du bör alltså sitta långt fram i båten så du inte riskerar att få propellern in yo face bitch som jag höll på att få en gång när jag vände mig om för att se vad all kalabalik där bak handlade om. De kan köra framåt, vända och backa snett bakåt med motorn, med det är manövrar som kräver en hel del akrobatik på hög nivå och är det lite vågor så är det nästan omöjligt att komma in och ut från en strand då longtailbåtarna ställer sig nästan lodrätt om de åker rakt på en våg. De stannar då en bit utanför stranden och kastar i det som skulle lastas av vilket andra thais helt onödigt simmar ut efter trots att lådorna eller vad de nu slängt i skulle spolats upp på stranden fortare om det inte hängt en massa simmande människor på dem.
De här motorerna är i alla fall som sagt lite känsligt att prata om, för det här har tydligen pågått så länge att det blivit kultur och thaisen ser allvarligt på sådana saker. I slutändan är det är det hursomhelst svårt att se några fördelar med bilmotorer på båtar. De brukar ha ungefär 250 hästkrafter och står som sagt nakna i luften. Vinkeln propellern får när den doppas i vattnet gör att ungefär 20 procent av motorns energi går åt till att lyfta båten snett uppåt. Den resterande energin omvandlas till bullerenergi. Då stränderna ligger inne i hästskoformade bergsformationer så blir det svårt att höra sig själv tänka mest hela dagarna, och man vänjer sig tydligen aldrig, thaisen går omkring och blänger ilsket åt båtarna hela dagarna.
Jag kan se hur det började en gång, folk var fattiga och hade inte råd med båtmotorer så de gick till skroten och tog en bilmotor och den fungerade så till den grad att den drev båten framåt. Där var de nöjda. Vill man lägga fram saken som en komplimang skulle man kunna säga att thais är ett mycket oanalt folk, de skulle till exempel aldrig drömma om att kolla upp stavning och grammatik innan de låter pressa upp hundra tusen vägskyltar på engelska eller sådana saker. Folk fattar ju vinken när de läser PLEASE REMEMBER YOUR DRIVING ON THE LEFT när de kommer körandes på höger vägbana. Men situationen med bilmotorerna är alltså att ingen gillar dem, varken turister eller thais, och framför allt båttaxichaffisarna får jag förmoda. Precis som alla andra fortskaffningsmedel thaisen kommit i kontakt med är de såklart formidabla virtuoser på att framföra även dessa båtar, men det är alltså så helvetes svårt att till och med thaisen kan framstå som amatörer emellanåt. De mest rutinerade av kaptener kan ses släpas efter sina egna båtar med fötterna dinglandes framför propellern då och då.
Och det är inte av ekonomiska skäl heller för en båttaxi borde dra in ett gäng thaidagslöner i timman på att köra folk fram och tillbaka mellan stränderna, och många av motorerna ser sprillans ut. Dessutom drar de bensin som eldkastare. Nej, grejen är att det är thai style. Ordets bokstavliga mening är att det antingen måste saknas någonting man behöver, eller så måste det bifogas någonting man inte behöver. Något fel måste det hursomhelst vara, för att vi turister ska trivas. Och det här är inte thaisens fel utan de turister som går in för thai style på alla växlar. Som med bungarna där uppe där jag först bodde på Haad Yuen. Det var helt fantastisk vackert och flummigt där uppe på berget, men det fanns bara elektricitet mellan fem på dagen fram till två på natten ungefär. Sedan var det lights off, precis som i Alcatraz. Läggdags. Min sengångaraktige granne från Schweiz gillade att inte ha elektricitet på dagen. Han hängde i sin hängmatta i solen. This is good for me. I don't need. Vad ni måste förstå är att vi bodde längst upp på soluppgångssidan och från halv sju på morgonen fram till halv sju på kvällen så frästes bergssidan av solens obarmhärtiga strålning. Veckan innan jag kom dit hade en israel dött av värmeslag på samma bergssida, och han hade haft en fläkt! En israel! Inget mer varmt i den bunge, jag bytte till en liknande på samma sida fast en femtiolapp dyrare och med delat badrum. Trots att den hade el tjugotre av dygnets timmar höll jag ändå på att avlida där inne, för fläkten blåste bara varmluft på mig som en hårfön. Men jag var den enda som flyttade därifrån, de andra stålsatte sig och kämpade sig tappert igenom alla de helvetes kval de var tvungna att genomlida för att få bo thai style.
Ett annat talande exempel på thai style är hur restaurangen Cocohut antingen serverar maten med sked och gaffel, vilket är kutym i Thailand, eller endast med en kniv. När jag endast fick en kniv för första gången så trodde jag att de helt enkelt glömt bort att ge mig en gaffel och bad kyparen om en, varpå hans leende försvann som om jag skjutit honom i magen med en elvamillimeterskula. Han dök upp igen med förnärmad min, bärandes ett fat med en gaffel på. Jag tolkade det som att han förlorat ansiktet, Japanstyle, och tyckte att han tog i, det är väl lätt hänt att glömma en gaffel. Men även nästa gång fick jag endast en kniv och scenen upprepades när jag bad om en gaffel. Jag såg mig då om och såg att yogaheadsen runtom mig också satt och högg på sin mat med knivar, och med desperat avund betraktade mig när den förnärmade kyparen dök upp med sitt gaffelfat. Det var alltså inget misstag utan Cocohut serverade maten så, thai style, för att vi skulle sitta där och thaimysa och verkligen sakna våra gafflar. Men jag ville ha gaffel, oavsett vilken två år gammal kultur jag drog i smutsen för den sakens skull, så jag började beställa min gaffel i samma veva som jag beställde maten vilket var ännu värre. Vi kom att kriga så, för jag åt ofta där eftersom maten var utsökt och yogaheadsen höll folk som ville festa med mig på avstånd, men inte ens femtonde eller tjugonde gången kunde jag få fatt i en gaffel utan förnärmad kypare med gaffelfat. Alltså, jag är ingen sån där kverulerande farang som åker runt i Asien och klagar på att man måste äta med pinnar som en jävla schimpans och sådana saker, serveras det med pinnar så äter jag med pinnar, det är deras kultur och så svårt är det inte. Men kniv och gaffel är ju min kultur. Hur skulle kyparen gilla att få sin thaimat serverad med endast en pinne i Sverige?
Cocohut är den bästa restaurangen på Haad Yuen om man bortser från att den är full med yogaheads. De kommer från The sanctuary, en posh yogaresort på grannstranden Haad Thien vilket är det enda stället som har internet på de här stränderna så var tvungen att gå dit ett par gånger i veckan. Yogaheads talar alltid och endast om yoga, om så en vattenbuffel med två huvuden skulle gå förbi, och tilltalar endast andra yogaheads eller potentiella yogaheads, med andra ord inte mig vilket passar mig utmärkt då de använder negativt laddade ord som workshop och verkar styras av åldrande amerikanska män som har sådana saligt stirrande ögon som han självmordssektledaren i USA hade innan han och hans sekt följde med den där kometen till Gud eller hur det där var. Jag är inte ointresserad av yoga, det verkar vara ett ganska bra sätt för en latmask som mig att hålla mig i form för de blir ju uppenbarligen vältränade av att sitta i obekväma ställningar hela dagarna, men jag är för osocial och har för många intressen för att bli yogahead, och mycket av det som de genomgår för att nå nya steg i sin personliga utveckling, i stil med att inte äta något på en vecka (varit där, gjort det, köpt T-shirten) eller inte tala med någon på en vecka eller två (allt jag behöver göra för att nå den yttersta yogayodamasternivån borde med andra ord vara att komma ner i en obekväm ställning) är sådant som jag känner snarare stagnerade min personliga utveckling än accelererade den. Men jag vill inte förringa det de har gjort, att inte prata yoga på två veckor måste ha drivit dem upp på väggarna.
Det jobbigaste med visarun är den psykologiska stressen av att resa i ett dygn och ha som slutdestination precis samma ställe som man kom ifrån. Det är det jag menar med att du blir skattad en dag av ditt liv. Jag gillar att resa, men det där känns som att gå i cirklar ute i skogen. Sen är det utmattande att inte göra någonting. Visst, jag sitter och jobbar i huvudet men efter en sex sju timmar av det är min hjärna ganska mör och jag måste göra någonting samtidigt. Frågan är vad, för det är sjutton timmar kvar av resan och folk är så osociala på de här resorna att JAG måste dra igång konversationer. Det beror på att de är oroliga. De har inga biljetter eller någonting som kan intyga att de betalt för sig, för sådant samlades in när de pressades in i minibussen. De vill inte bli lämnade i Myanmar, vilket är förståeligt, och förbereder sina försvarstal (ibland sätter thaisen små klisterlappar på folk bara för att jävlas, för de trillar jämt av och då tror folk verkligen att de ska bli lämnade i Myanmar). Andra är för sociala.
Sist jag reste hoppade det på en ung engelsman och en högljudd amerikanare i Curt Russel-stil på samma longtailbåt som min grupp hamnat på, engelsmannen hamnade bredvid mig och amerikanaren snett framför mig. Engelsmannen hade en marig min, han skulle göra någonting fult. Oy mate. Han frågade mig om han kunde ta mitt telefonnummer och ringa mig sen när jag var tillbaka i Ranong, för han skulle inte med samma båt tillbaka nämligen. Amerikanaren (de kände inte varandra) såg på honom med fasa i ögonen men sa ingenting. Jag undvek hans fråga om mobilen och sa att det inte spelade någon roll om jag blev kollad eller inte, för tullen (thailands) står på ett skär mitt mellan Burma och Thailand med automatkarbiner och en gigantisk Buddha bakom sig, och första gången jag åkte över passerade vi bara, andra gången vinkade de in oss men ångrade sig och vi for vidare. Men de hade alltid stått där så det fanns inget sätt för mig att veta vad situationen skulle bli med båten han skulle åka tillbaka med.
Jag gissar att det var Ketamin han var ute efter, för det är innedrogen på Koh Phangan. Drogen säljs receptfritt på apoteket i Burma och är tydligen ett bedövningsmedel för hästar och elefanter men används också på spädbarn eftersom den inte är opiumbaserad och det måste till ofantliga mängder för en dödlig överdos. De flesta brukar behandla medlet på något sätt för att få fram ett pulver att sniffa men Carlyle, som berättade om drogen för mig och som missbrukade den på värsta sätt i flera år, tog den i en muskel som en sådan militärmorfintub ni vet. Han förklarade det noga för mig, för han trodde såklart att jag satt i tankar på att prova.
-Always in the muscle, never in the vein eh?
-What happens if you hit the vein?
-Well, that actually happened to this guy I was with in Goa you know, and he thought he was Buddha for five days eh? Just sat there like Buddha. Afterwards he was all apologetic about it, saying that he didn't think he was Buddha anymore and didn't know what had come over him. I said hey man, you hit the vein eh? Of course you're gonna be Buddha...
Som partydrog skapar den tydligen helt fantastiska hallucinationer, men detta först efter att den som tagit drogen legat förlamad i en timma ungefär. Carlyle berättade att det såg ut som ett våldsamt mord ägt rum i hans säng på Leela Beach där han legat förlamad en massa år, för lakanen var så fulla av små blodfläckar att de var helt röda. Jag, som inte gillar tanken på att vakna upp rånad, våldtagen och saknande njure, avböjde artigt alla inviter att prova. De andra drogerna kommer vanligtvis också från Burma men de smugglas in av lokalbefolkningen, vad turister smugglar därifrån är i allmänhet Ketamin. Så fort man går iland i Burma så omges man av Myanmarfolk i Lacosteskjortor som vill få en att köpa Viagra, Whisky och Valium, samt skabbiga småpojkar som vill springa efter Ketamin åt en. Jag vet inte vad det har för påfäljd att smuggla Ketamin in i Thailand men ta reda på det innan du provar.
Den här gången sa jag att jag var Jehovas Vittne och inte använde några droger, och Lacosteskjortorna, vilka de två tidigare gångerna antastat mig under hela min vistelse i folkrepubliken, försvann bort från mig i alla riktningar. Den högljudde amerikanaren skrattade i fem minuter åt det. Sedan satte han sig bredvid mig, på platsen där kommer-snart-få-veta-hur-ett-thaifängelse-ser-ut-från-insidan-och-det-en-lång-tid-i-och-med-att-hans-hemland-inte-har-något-fångutbytesprogram-med-Thailand-engelsmannen suttit tidigare. Han var sönderstressad och stod upp och satte sig ner hela tiden, ofta kastande nervösa blickar bakåt över axeln. Han uppförde sig som världens sämsta Ketaminsmugglare, trots att han inte köpt så mycket som en glass i Burma. Han var trettiosju år, pratade med Alabamadialekt och hade nyligen varit i Irak. Han sa att han hade gett upp hoppet om mänskligheten, och den där efterblivna jäveln i vita huset. Jag sa att jag inte visste vad jag skulle tycka om det där, vilket jag inte gör. Jag är pragmatiker, så jag har ofta det problemet. Eftersom jag inte är vänster eller höger kan jag inte bara ta en åsikt och heja på den som man hejar på ett fotbollslag som vänster eller högerfolk gör, jag måste väga alla faktorer mot varandra vilket tar evigheter och inte sällan leder rakt in i filosofiska murväggar i stil med faktumet att det nästan aldrig finns någon logisk botten att resonera sig ner till. Ibland finns det det, men den logiskt ultimata slutsatsen är alltid så uppåt väggarna att jag ganska mycket lagt ner det där med åsikter nu för tiden.
De gick ombord på båten och kollade igenom allas väskor, i alla fack, inte misstänksamt men metodiskt. En tom thaivattenflaska med karaktäristiskt öppen kapsyl, thaivatten utblandat med chocolate chip cookies, en blöt brun solhatt, en blöt brun pocketutgåva av On The Road och en del andra sopor, även dem blöta och bruna. You have a good day Sir. Jag hade en bra dag, varje dag är julafton för Jehovas Vittnen i den thailändska tullen.